Detta är en text som inte är gjord för att läsas egentligen, utan för att läsas upp, som föredrag, med improviserade utvikningar, kommentarer och extra exempel. Jag höll detta föredrag i Ängelholm, i februari 2013. Texten är rätt otymplig som den är nu, och alla dess sidospår skulle väl antingen kunna brytas upp i en handfull kortare texter, eller så skulle helheten utarbetas till något ännu längre, med genomarbetade kapitel. Det kan finnas en poäng med föredragsformen också, tycker jag, även för läsning - den lämnar utrymme för eget vidaretänkande, både mitt eget och andras, förhoppningsvis...

IDÉER, IDOLER OCH IDEAL

Om förebilder och influenser

Jag har valt att kalla detta föredrag för Idéer, idoler och ideal, delvis helt enkelt för att det låter bra, den där uppräkningen av tre olika saker är ju väldigt typisk i vår kultur. Treenigheten, tre vise män, tre gånger ska man göra ditt och datt i sagorna, och det är en kadens, nästan, ett slags återkommande mönster som alltifrån poeter till reklammakare använder sig av för att övertyga oss.

1, 2, 3... Var kommer det ifrån? Är det något medfött eller är det inlärt? Vi har ju inte tre av något organ, väderstrecken är fyra. Är det mamma, pappa, barn? Två slår den tredje? Jag vet faktiskt inte bestämt, men det lär finnas alla möjliga förklaringar, både att det skulle vara medfött, att smaken för tre ligger i oss från födseln, och att det är något kulturspecifikt, något vi lär oss just genom sagorna och religionens djupprägling, som vi inte kommer undan hur sekulariserade vi än är.

Idéer är så klart tankar, förslag som kan poppa upp i huvudet på var och en, de kan vara flyktiga, dumma eller kloka, men de kan också bli till fixa idéer. Idéhistoriskt tänker jag givetvis på Platons idélära, som bildat mönster för vårt filosofiska tänkande under årtusenden vid det här laget. Idén att det finns en abstrakt sanning, en ”idéernas” värld, som är skild från vår vanliga, upphöjd, evig, och fjärran, men samtidigt en förutsättning vår vår världs själva existens. Det är en idé som kommer igen också i religionen, fast den inte nödvändigtvis har sitt ursprung i densamma. T ex den islamiska idén om att världen ursprungligen var en bok, att den först skrevs, och sedan började existera. Texten föregick existensen. Det är ren platonism, fast i religiös förklädnad. Även hos oss existerar detta ännu. Många har uppfattningen att det existerar ett slags idéer, som inte påverkas av oss och vårt medvetande, eller av hur våra traditioner och historiska förändringar påverkar dem. Dvs de påverkas inte. Själv är jag ganska skeptisk till eviga idéer, som t ex den om tretalets inneboende skönhet. Men det går ju inte att komma undan att också vår naturvetenskap, som jag inte är tillräckligt kunnig för att uttala mig om närmare, i hög grad grundas på uppfattningen att den värld vi lever i lyder under evigt oföränderliga lagar, som är oberoende av vad som uppträder för tillfället i rummet och tiden, och som inte förändras av oss, dvs vi upptäcker dem inte, vi konstruerar dem inte, utan avslöjar dem snarast, avkodar, skulle man kunna säga. Lär oss bit för bit att tyda chiffret enligt vilken världen är uppbyggd.

Idoler då? Återigen ett ord med flera betydelser. Vi tänker på tonårsidoler, livsstilsförebilder på gott och ont. Hysteriskt dyrkande tonårstjejer, unga människor som klär sig som sina förebilder, sminkar sig som dem, tycker som de tycker. Delvis viktigt för att man ska lära sig hur livet och världen fungerar – de flesta gör sig ju fria från sina idoler efter hand som de blir äldre, och många skäms nästan över dem de dyrkade i tonåren när de väl blir äldre... det här är den vardagliga användningen av ordet. Men idol betyder ju också avgudabild, eidolos, och även här finns det både religiösa och filosofiska sätt att förstå begreppet. Som t ex ortodoxins ikoner, dessa bilder, som ses som fönster till en annan värld, och faktiskt heliga i sig själv. Ikonkonsten är rätt särpräglad i västerländsk tradition också, då den bygger på imitation, upprepning av bestämda mönster, där alla fingerställningar, blickens riktning, och olika attribut, har sin bestämda innebörd, och inte låter sig tolkas om efter personlig smak och inte anses förändras efter tidernas eller modets nycker.

Ideal då, det sista ledet. Jag uppfattar det som det trevligaste av de tre begreppen. Idealet är något man strävar efter, men som inte nödvändigtvis är absolut, inte evigt oföränderligt eller något man måste underkasta sig. Det är en tanke, en idé, eller snarare tankegångar och idéer som man försöker navigera efter, utan att nödvändigtvis bryta samman om man inte helt kan leva upp till det. Jag anser att det är vuxet att ha ideal, och att ha ett avspänt förhållande till sina ideal. Stå upp för dem, försvara dem, sträva efter dem, men inte tvinga dem på andra – eller är det bara ett personligt ideal jag uttrycker när jag säger detta?

Idéer är alltså viktiga, men det bästa är att förhålla sig med viss lätthet och lekfullhet till dem. Helighet är destruktivt för ett konstruktivt tänkande. Idoler är naturligt att ha, jag tex beundrar Bela Bartok, som tonsättare och människa, men han är ju inte direkt någon tonårsidol för mig. Däremot utvecklades han under sitt liv som människa, stod för en genomtänkt estetik som skapat några av 1900-talets största musikaliska mästerverk och han tog konsekvent avstånd från diktaturerna i 30-talets Europa, trots att han inte själv egentligen var hotad av dem. Hans inställning är idealisk, menar jag. Integritet, mod, intellektuell ärlighet, konsekvens. Jo, det är nog också mina ideal, men jag tar mig friheten att inte alltid leva upp till dem helt fläckfritt. Jag strävar inte efter att vara något helgon.

Alexandrism och postmodernism

Jag arbetar just med en bok om den italienske författaren Italo Calvino, och det är helt naturligt att jag i det arbetet dels intresserar mig för de influenser som låg bakom hans författarskap, och dels i nästa led funderar över hur han påverkar mig. Det är känsligt att skriva om en föregångare, för jag vill gärna vara rättvis mot honom, samtidigt är jag som författare också angelägen om att framhäva min syn, min uppfattning om honom och den tradition han kommer ifrån kommer självklart att färga det sätt jag skriver om honom på. Själv inspirerades han mest av anglosaxiska författare, av lättare författare faktiskt, som Stevenson, Hemingway, Conrad. Stevenson läste jag själv som liten, Conrad gillar jag, men Hemingway har jag inget närmare förhållande till. Jag undrar vad det kom sig att en italiensk författare valde att låta sig influeras – för han var tvungen att själv söka upp dessa författare, de serverades honom inte i skolan, som de stora italienska klassikerna, som han naturligtvis också läst, och vars inflytande kanske t o m går ännu djupare, fast det delvis är mer oreflekterat, helt enkelt en del av den kultur där han själv ingår. En författare, tror jag, som är medveten om sin roll, och som vill påverka sitt eftermäle, försöker också i någon mån att kontrollera sin förhistoria, försöker staka ut ett spår bakåt, som ska placera honom i ett ljus som passar honom, och där han vill vara. Borges, den argentinske novellisten poeten och essäisten, gjorde detta mycket medvetet – och även han hyllade gärna lättare författare, anglosaxiska. Den latinamerikanska boomen på 60-talet påverkades också avgörande av amerikansk litteratur, särskilt Faulkner, fast den idag så klart uppfattas som utpräglat latinamerikansk, och Llosa, Marquez, Fuentes osv skulle vara otänkbara som något annat än latinamerikanska författare.

Calvino, som var en estetiskt medveten författare, som hela tiden själv våndades över värdet i det han skrev, menade redan på 50-talet att den tid i vilken han verkade var en alexandrinsk tid. Med det syftar han på den litterära kultur som utvecklades kring biblioteket i Alexandria kring år 0, och som brukar anklagas f a vara refererande, kritiserande, en osjälvständig tid, då man hela tiden förhöll sig till den existerande litteraturen och kulturen, och inte hade förmågan att skapa något nytt, originellt, utan skolkunskaper, bildning, referenser till tidigare verk och långa citat präglade dåtidens litteratur. Enligt Calvino var alltså litteraturen sådan även på 50-talet. Och det plågade honom, han letade efter en väg vidare, men insåg tidigt att den enda vägen förbi detta alexandrinska problem var att äta sig rakt igenom det, att själv läsa på, bekanta sig med klassikerna, delta i det stora kollektiva idisslandet av traditionen, och då kanske med hopp om att själv kunna åstadkomma något litet som kanske skulle kunna vara tillräckligt originellt f a överleva i egen rätt.

Vad skulle han ha sagt om dagens kultur? Om överflödet av musik, film, text, bilder, om den fullkomligt bedövande, massiva globala samtidigheten i vilken alla klassiker och allt nytt hela tiden finns tillgängligt för alla? Jag tror han skulle ha känt sig lika överväldigad som jag, men antagli8gen skulle han också, liksom han gjorde på den tid han levde – han föddes -22 och dog -86 – ha den enkla lilla metoden: lek. Lek och hoppa, plocka det du gillar, botanisera, vandra, smaka lite här och lite där, för endast så kan du få överblick, även om den aldrig är fullständig, men mera än du skulle få om du började i ena ändan och systematiskt, kronologiskt eller i bokstavsordning eller någon annan ordning vilken som helst började beta av, verk efter verk, efter verk efter verk...

Det här dilemmat, eller vad jag ska kalla det, är ju också något vi under senare decennier lärt oss att kalla postmodernism. Men postmodernismen är egentligen inget nytt, denna insikt att vi lever i en fullskriven, en redan helt intecknad värld, och att vi mest är hänvisade till att välja, sampla, sätta samman nytt av den gamla bråte vi lyckas få tag i, och att vi är dömda till referenser till referenser, palimpsest, alla dessa modeord som tills åtminstone helt nyligen var så vanliga i kulturkritiken, är egentligen inget annat än alexandrismen för 2000 år sedan.... och den ångest det tillståndet ger den enskilde författaren, konstnären, eller för den delen alla de ”vanliga” konsumenterna som är hänvisade till att välja ur ett överflöd som är helt och hållet oöverblickbart.

The long tail

Det kom en bok för snart tio år sen som blivit så inflytelserik att dess titel numera blivit ett uttryck: the long tail. Den skrevs av chefredaktören för Wired, Chris Andersson, och den handlar i korthet om hur internet ändrat marknaden för olika slags kulturprodukter, så att musik, böcker, filmer och annat som tidigare försvann eller ansågs olönsamt att satsa på, nu kan få förlängt liv och ökad spridning genom det han alltså kallar ”den långa svansen”. Enligt honom kommer det i framtiden att vara mera lönsamt att sälja lite mer av många olika produkter, än att sälja jättemycket snabbt av några enstaka bestsellers o likn.

Exempel på hur den långa svansen verkar är t ex att man i Japan, 30-40 år efter att banden existerade, upptäckte svensk 70-talsprogg, och det skapades rena kulten kring grupper som Gräs, träd och stenar, som vi i Sverige praktiskt taget glömt bort.

Hur kommer kulturen att förändras av dessa förändrade konsumtionsmönster? För de kommer givetvis också att påverka vad som produceras. Ingen konstnär verkar i en bubbla vare sig estetiskt eller ekonomiskt, och även om enstaka kan kosta på sig att satsa livet på marginella saker som enbart intresserar dem själv och en liten krets av närstående, så kommer det i längden bli så att efterfrågan skapar nya produktionsmönster också. Personligen tycker jag det är mera spännande med dessa nya möjligheter och jag har exempelvis själv tidigare deltagit i samtal kring elektronmusik och liknande, där jag haft utbyte med en turkisk forskare, en brasiliansk matematiker och en pensionerad italiensk bankman, på mycket kort tid, och allt i samtal kring musik som inte precis toppar bestsellerlistorna.

Det är fascinerande att ha hela världens kulturutbud sådär till hands, några knapptryckningar bort, men det kan vara frustrerande också, att känna inte bara alla epokers samlade tryck, utan faktiskt hela världscivilisationens, man känner sig väldigt liten, och det kan vara svårt att acceptera att man bara är en liten myra som har att släpa på sitt eget strå till stacken... när man kanske egentligen hellre skulle vilja vara det där ensamma geniet som står på bergstoppen och diktar i full storm...

Upproret - krossandet av förebilderna

Det är inte så konstigt att det under olika epoker av historien förekommit bildstormar, då man velat rensa ut allt det gamla och börja om från noll. En illusion, så klart, men en lockande tanke för många. Det är ju också därför exempelvis vilda västern har sin lockelse fortfarande, eller rymden, för den delen: dessa miljöer där det inte finns några yttre begränsningar eller ramar och den ensamma människan tvingas forma sig sitt eget liv utan några förebilder eller modeller att ta efter.

Det är väl typiskt att futuristerna, som ville göra slut på alla museer och som ansåg att bilar och flygplan var vackrare än alla antika statyer och monalisor tillsammans, kom från just Italien, det land i världen som har det antagligen största och tyngsta kulturarvet, med alla dessa kyrkor, konstverk, monument, alla dessa målningar. När jag var ute och tågluffade och kom till Florens på 80-talet hörde jag historier om akutkliniker som tog in amerikaner som chockades så djupt av det massiva kulturutbudet där att de bröt samman. Det var säkert inte sant, men det säger något om hur enormt det italienska arvet är – och just för att det är så väldigt, så är det följdriktigt att futurismen skapades av italienare som Marinetti, Russolo och de andra, som bröt med skönsången genom att skriva bullermusik, som tyckte bilar var vackrare än florentinska fresker och som – ja, här kommer den svarta skuggan också – ansåg att kriget var sunt och renande, ett slags hygieniskt stålbad för mänskligheten.

Ett annat känt exempel på uppror mot den egna traditionen, framprovocerat antagligen av känslan att det inte gick att komma vidare pga att den låg över allt och genomsyrade alla relationer var den kinesiska kulturrevolutionen under 60-70-talen. Viljan att rensa ut allt gammalt resulterade i att undervisningsväsendet bröt samman, massor av människor fick sina liv förstörda och bland mycket annat lär man ha förstört konstverk i 10 000 kloster. Märkligt nog var denna kulturrevolution ändå följdriktig i den kinesiska historien, eftersom själva den kinesiska statens grundarmyt bygger på historien om ”brännandet av böcker och begravandet av de lärde” som skedde under 200-talet f kr på order av Kinas förste kejsare Qin Shi Huangdi. Det är något tragiskt och gripande, men samtidigt fascinerande med den där idén att skapa en tabula rasa, kasta ut allt gammalt bara, och börja om på nytt. Men det går inte, och det är så klart ytterst destruktivt. Liksom det är destruktivt idag då islamisterna i Mali förstört historiska moskéer och helgongravar i Timbuktu i renlärighetens namn – eller för den delen då detta skedde under reformationen i Europa, och protestantiska fanatiker slog sönder helgonbilder, förstörde målningar och krossade katolska altaren runtom i Europa, särskilt i Schweiz, Holland och Skottland, men även i viss mån här, där Gustav Vasa tog de gamla klostrens böcker och använde dem till att binda in sina räkenskaper och sin befolkningsstatistik. Inte så våldsamt som på andra håll, men ett tragiskt kulturmord likförbannat. I England, f a ta ännu ett exempel, stormades även bibliotek på universiteten och matematikböcker brändes, f a man ansåg att matematiken var en ogudaktig, papistisk vetenskap. Ja, det religiösa vansinnet har många ansikten. Detta i Mali, Afghanistan, Irak osv är bara de senaste exemplen.

Men, detta är intressant i det här sammanhanget för att det handlar om viljan att göra sig fri från de tyngande traditionerna. Man anser sig ha nya svar på alla problem, det gamla är bara i vägen och måste rensas ut, ju förr desto bättre, f a det nya ska få plats och kunna växa. Säg inte att inte denna tendens kommer att kunna komma igen också i Sverige, landet där vi alldeles frivilligt, utan krig eller revolution, förstörde så många av våra egna innerstadskärnor mellan 50- och 70-talen att om man försöker förklara vad som hände då och varför för en italienare, en tysk eller en amerikan, så kommer de öht inte ens att fatta hur ett sådant kulturmord var möjligt.

Eleven som förnekar sin lärare

Det kan vara svårt att var formad av en stark lärare – det är naturligt för en lärljunge att åtminstone en period vilja bryta med sin läromästare. Men detta kan ju göras på så många olika sätt. Det värsta är så klart att förneka och förtiga den formativa influensen från förebilden, som man själv då anser sig ha lämnat, överträffat, eller bara gått vidare ifrån. En annan variant, nog så otäck, är då man vänder sig tillbaka och attackerar, ja faktiskt hatar den som lärt upp en, och som man ursprungligen beundrade.

Ett paradexempel på en som vände sig mot sin förebild är Richard Wagner, som i ungdomen i Paris kom i kontakt med den då så otroligt populäre tonsättaren Meyerbeers väldiga operor, gärna med mytiska teman, storslagen handling, enorma orkestrar, långa och så kostsamma att sätta upp att det sällan sker nu för tiden – åtminstone vad jag vet. Wagner lärde sig mycket av Meyerbeer, men kunde längre fram inte fördra honom, och smutskastade honom dessutom i egenskap av jude – Wagner var ju som bekant en brinnande antisemit. Men den här märkliga fixeringen blir kanske lite tydligare om man minns att han faktiskt just stod i skuld till en judisk musikalisk förebild. Detta är ju en av nycklarna till hela den kristna traditionens judeförföljelser, detta folk som existerade innan, som man fått den heliga boken ifrån, och till vilket t o m den man själv betraktar som frälsare hör, nej, det blir bara för mycket, det är helt följdriktigt, psykologiskt sett, att judarna blir ett problem för de kristna, eller ja, för hela kristendomen.

Lustigt nog hade Wagner själv en, kanske inte lärljunge, men väl en beundrare, som svärmade kring honom och hyllade hans geni, tills han själv fick nog och bröt med honom och istället började skriva nedsättande om honom, och bl a menade att hans musik var ett slags lögn, konsten att ljuga med musik. Jag talar alltså om Nietzsche, som sannerligen var en författare som kämpade med både självbild och förebilder. Som filolog var han länge koncentrerad på uttolkandet av antika texter, en noggrann, skicklig akademiker, som lika gärna hade kunnat glömmas bort, av alla utom experterna, om han bara hade hållit sig till sina akademiska uppgifter. Nu gjorde han inte det, och har istället blivit urtypen för ett galet geni, inte ett naturvetenskapligt, men väl ett filosofiskt, en klarsynt, stark tänkare, som influerat väldigt många under 1900-talet, varav ganska få antagligen förstått vad han egentligen sysslade med. Och jag säger inte alls att jag förstått det, för det är jag inte tillräckligt påläst, men jag tror mig ana när jag ser andra som missförstått, åtminstone.

En annan sån här triad, eller vad man ska kalla det, i samma kultursfär, är Husserl, Heidegger och Hannah Arendt, som skulle förtjäna ett eget program. Husserl, den judiske föregångaren, Heidegger, filosofen som själv blev nazist och svek både sin föregångare Husserl och sin likaledes judiska lärljunge, student, Hannah Arendt. Det här är ett centralt öde i 1900-talet, som många nog menar kan innehålla viktiga nycklar f a förstå... ja vad?

Den retroaktiva kraften

Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

”Historia abscondita. - Varje stor människa har en retroaktiv kraft: all historia läggs för hennes skull på nytt i vågskålen, och tusen hemligheter ur det förgångna kryper fram ur sina gömställen och ut i hennes sol. Det går inte att förutse vad allt som en gång kommer att bli historia. Det förgångna är kanske fortfarande väsentligen oupptäckt! Behovet av retroaktiva krafter är ännu oerhört stort!”

Vad menar han med detta? Jag uppfattar det som att han menar att det hela tiden finns nya saker i historien att lyfta fram, det finns hela tiden nya saker i det förgångna som kan kasta nytt ljus över samtiden. Historien kan faktiskt förändras, och när den förändras så förändras också vår bild av oss själva, om än aldrig så lite. Men det finns också en annan, ännu mer filosofisk tydning av uttrycket, där det skulle kunna förstås som att det förflutna, allt annat lika och oförändrat, får en annan betydelse i efterhand, alltså retroaktivt, av att någon ny ”stor man” träder fram och gör något som kastar ett nytt ljus bakåt, över det förgångna. På detta sätt kastas till exempel ett nytt ljus över upptakten till den Franska revolutionen och Upplysningen av Napoleons väg till makten, som kulminerade då han kröntes till kejsare och tog kronan ur påvens hand och satte den på sitt eget huvud. Men ljuset från den händelsen och det tilltaget färgar också av sig på oss när vi tänker ännu längre tillbaka. T ex då vi funderar över Alexanders erövring av världen, den som bildat mönster för alla senare krigarhjältars bana, och den som inspirerade redan Caesar på hans erövringståg. Idag ser vi inte de här hjältarna som just hjältar längre. Vi ser dem som sammansatta gestalter, drivna av äregirighet, en del av dem var uppfyllda av personliga problem, Alexander t ex alkoholist, och både han och Caesar bisexuella, vilket även påståtts om Napoleon. Vi vet också att den allra groteskaste varianten av den här sortens erövrarfurstar ställde till sådan skada att vi aldrig igen vill se någon av det slaget framträda – enligt vad vi tror nu åtminstone, men det kanske kommer igen, om inte på jorden så i erövringen av främmande planeter under kommande århundraden... den retroaktiva kraften är stark och viktig, men ahistoriska uppfattningar om det förflutna kan också leda vilse och faktiskt försvåra förståelsen. T ex det här påståendet att Alexander var bisexuell. Hade det begreppet ens någon mening på hans tid? På 300-talet före Kristus? Knappast. Det här var en förmodern tid, med helt annan syn på relationerna mellan könen, och på vänskap, särskilt de vänskapsband som formades i strid. Och f ö så hade även Alexander en litterär förebild, för både sin kärleksfulla vänskap med Hefaistion och sin krigarbana: nämligen den Akilles, som Homeros skrev om, och som alla grekiska, eller öht barn och personer som gjorde anspråk på att tillhöra den grekiska civilisationen, fick läsa om ända sen de första skolåren, och vars stora sorg i Iliaden som bekant är då vännen, kanske älskaren, helt säkert vapenbrodern Patroklos död.

Låt mig tillägga ytterligare en sak här. Talet om stora män är idag fullkomligt utdaterat, och givetvis gäller det här som Nietzsche skrev även stora kvinnor. Den stora omtolkning av historia och särskilt kulturhistoria ur ett feministiskt perspektiv som görs idag är en av de viktigaste intellektuella tilldragelserna i vår tid. Och även sett i dess perspektiv, då hetärerna, de hemmavarande hustrurna, alla dessa våldtagna i krigen, de bortrövade sabinskorna, de tvångsförmälda prinsessorna, kommer idag igen, och det är helt omöjligt att återvända till den kliniska, ”rena” synen på historiska hjältar som framsprungna direkt ur intet, med enbart sitt mod och sitt stora geni som stöd.

Personlighet och tradition

Jag vet inte om Eliot inspirerades av Nietzsche i någon högre utsträckning, men intressant nog är denne kanske 1900-talets störste poet också en som uttryckte en mycket välutvecklad uppfattning om tradition, inflytande och förebilder, fast ur ett konservativt perspektiv. Om det idag uppfattas som något mera radikalt att peka på miljön, på sociala förhållanden och traditioner och andra förutsättningar som formar individerna, var det i början av 1900-talet, då Eliot utvecklade sin teori i den mycket betydelsefulla essän Tradition and the individual talent, Traditionen och den individuella talangen, eller personliga begåvningen.

Eliot ville fästa större vikt vid traditionens betydelse, för att balansera den då för tiden gällande uppfattningen att traditionen står i motsättning till ”förändring och förnyelse”. En sann poet, menar han, förkroppsligar hela den poetiska traditionen ända sedan Homeros, samtidigt som han uttrycker sin samtida erfarenhet. Den individuella storheten ligger alltså inte i den personliga originaliteten i första hand, utan i hur väl poeten förvaltar och i någon mening förverkligar, eller aktualiserar, den stora traditionen. Det finns ingen förnyelse utan kontakt med traditionen. Här är det samma uppfattning, skulle jag vilja påstå, som går igen också hos Bartok, eller för den delen många andra konstnärer under 1900-talet. Där vi medan det pågick mest såg uppror, skoj, avsteg från traditionen, framstår det i efterhand allt klarare att det i själva verket var traditionen som var förutsättningen också för de mest avantgardistiska övningarna. Vi skulle aldrig ha fått t ex Dalí utan den manieristiska och barocka traditionen i konsten, Schönberg, tolvtonsteknikern, som ansågs så svårlyssnad, passar i själva verket perfekt in i utvecklingen från Beethoven via Brahms och naturligtvis Wagner och Mahler. Hur avgörande den enskildes personlighet och smak är kan vara svårt att exakt bestämma, men det är helt klart att även då vi inte själva tror det så står vi, som uttrycket lyder, ”på jättars axlar”.

Eliots teori kallas för The impersonal theory of poetry, den opersonliga poesiteorin, men även i denna hans höga värdering av traditionen som grund för den poetiska förnyelsen finns samma slags upphöjande av det enskilda geniet som hos Netzsche, och även här finns den där idén om en retroaktiv kraft, som en stor senare poet, i det här fallet, utövar på faktiskt hela den tidigare litteraturhistorien. Han skriver : "What happens when a new work of art is created is something that happens simultaneously to all the works of art that preceded it." Alltså hela litteraturen, världslitteraturen, om ni så vill, men främst den europeiska traditionen för Eliot, är hela tiden närvarande, all poesi är samtida, och med varje nytt verk förändras hela poesin. Det är inte det enskilda verket eller den enskilde författaren poeten som är det viktiga, egentligen, de, eller vi, ingår alla i samma övergripande medvetande. Samtidigt är det varje enskild poets enskilda verk som har förmågan att förändra hela poesin.

Den här teorin var väldigt viktig för det som kallades New Criticism, och som var en central litteraturteoretisk rörelse vid mitten av 1900-talet, i vilken man vände sig bort från det personfixerade, det biografiska, och istället påbörjade den kritik och litteraturteori som bygger på närläsningar och analyser av detaljer i texter, liksom även intertextualitet, dvs hur texter relaterar till och refererar till varandra. Många tycker att detta är tråkigt och att det har skapat en opersonlig, akademisk poesi, som driver bort läsare och gör litteraturen till ett rent akademiskt intresse. Jag tycker visserligen själv att det är trist med ensidighet, men i dagens personfixerade klimat, då kultursidorna innehåller mer av gulliga personporträtt och författare o a konstnärer som talar ut om sina privata våndor än seriös kulturkritik måste jag säga att jag önskar att vi kunde komma fram till något slags syntes, ett sätt att tala om litteratur, konst och kultur som vare sig är helt blodlöst abstrakt och urvattnat, eller personfixerat så att kulturen bara blir till en underavdelning av kändiskulten, där författare kan bli till idoler, närmast, för folk som inte orkar läsa dem, medan böcker bara är smarta attribut, som man kan svänga sig med f a markera tillhörighet till det ena eller andra lägret. Ja, om nu böcker ens har den betydelsen längre... när jag gick i gymnasiet läste vi Sartre fortfarande, och satt på kafé och rökte – en ytlig stil, ett slags mode, som vi följde, men som faktiskt gjorde att vi kände oss tvungna att läsa på lite ibland också, för att inte göra bort oss.

The anxiety of influence

En av de senare litteraturkritiker som arbetat i traditionen efter Eliot, men delvis gjort sin egen nytolkning av dessa idéer om ”opersonlig litteratur” är den amerikanske kritikern Harold Bloom. Han är kanske mest känd här för att vara konservativ, och för att ha ställt samman en maffig kanon ur världslitteraturen, med drygt 1500 verk, från Gilgamesh till Angels in America. Även en del svenskar är med på listan. Strindberg, Ekelöf och Per Lagerkvist, också Tranströmer, faktiskt t ex. Men inte Selma Lagerlöf, Almqvist, som jag själv uppskattar men som jag förstår är mera marginell ur världslitterär synvinkel eller Hjalmar Söderberg, som jag tycker absolut borde platsa. Det här är ju bara en persons, om än en väldigt lärd mans, lista, och den är så klart inte slutgiltig. Kanon är inget som gjuts i järn, det är en levande materia, som är ständigt föränderlig, men det kan nog vara nyttigt för oss att med jämna mellanrum göra upp listor, som vi kan orientera oss efter, förhålla oss till, ta avstånd från, föreslå kompletteringar eller strykningar i - t ex som jag föreslår att Lagerlöf och Söderberg borde räknas med på denna lista. Det är inte farligt med dessa listor, och i praktiken existerar de ju redan, det viktiga är bara att artikulera dem, för oskrivna listor är det i själva verket svårare att förhålla sig till än skrivna – precis som oskrivna lagar.

Nå, detta är vad HB är mest känd för inför den stora allmänheten, men hans viktigaste arbete är hans analyser av poetiska influenser, och de teori om litteraturen, som han konstruerat utifrån sina läsningar i boken The Anxiety of Influence – ungefär Inflytandets ångest, eller oro. Hans tes går i enkelhet ut på att poeter kämpar med sina föregångare, och de svaga poeterna går under i den kampen, medan de starka kan övervinna den ångest som föregångarnas inflytande skapar. En poet går nämligen vidare i historien genom att tillföra något nytt, men också då något som i sig skapar nya efterföljare, som tvingas slåss med denna poeten i sin tur. Poesi inspireras i första hand av tidigare poesi, liksom musik av musik, konst av konst osv. Naturligtvis förekommer även inflytande från samtiden, från världshändelser såväl som privata förhållanden i vilka poeten lever, men de är inte det litterärt avgörande. Han utvecklade denna teori djupare efter några år, reviderade den och återkom till den i t ex A map of misreadings, som fördjupar sig i just hur poeter och författare, liksom vissa kritiker, gjort systematiska felläsningar i äldre litterära verk, vilket Bloom tolkar som ännu ett utslag av denna försvarsmekanism mot det annars allt för tyngande inflytandet från de stora föregångarna.

Vad ska man säga om den här teorin? Jag tror det ligger en hel del i den, det finns en kamp, om uppmärksamhet, en ärelystnad som också driver författare och konstnärer. Vi är inte alla bara snälla lamm, utan det är en rätt hård värld, med kotteribildningar, kritik bakom ryggen, fula knep, uteslutningar och favoritism, där ibland halvdana personer kan stiga rätt högt om de bara ser till att hålla sig väl med rätt personer. Men, ok, nu talar jag egentligen om något annat än detta rent litterära, om ångesten inför föregångarnas och förebildernas inflytande och vikten av att göra sig fri. Jo, jag tror att man måste göra sig fri, försöka övervinna dem, men det finns många strategier för detta. Det är inte nödvändigtvis så att ett högstämt hjälteepos är den bästa medicinen för att bota stora barders inflytande, lika gärna kan lätthet, ett steg åt andra hållet, parodi, osv vara sätt att undkomma inflytanden som kan vara destruktiva. Minns att den första moderna romanen, i någon mening, alltså Don Quixote, faktiskt var en parodi, en drift med de höga förebilderna.

Missförstådda traditioner

Ett lustigt kapitel i denna historia om påverkan, förebilder och influenser är alla de fruktbara missförstånd som präglar så mycket av historien. Låt mig nämna några exempel, där det verkligen handlat om att man velat en sak, men gjort en annan, med delvis ändå väldigt lyckat resultat. T ex är det väl känt för många hur operakonsten uppstod, i det sena 1500-talet Italien, då man ville återuppliva den grekiska tragedin. Av någon anledning trodde man att man i antikens Aten hade sjungit fram verken – kanske pga användandet av kör? Eller för att det fanns anvisningar som de tolkade på det sättet? Idag vet vi att senrenässansens experter på området hade fel, de sjöng inte alls i det antika dramat, men det gör ju inget, när detta fruktbara missförstånd gav oss denna den mest extrema av alla västerländska konstformer, utom möjligen filmen och arkitekturen.

Resnässansens intresse för de antika grekerna byggde f ö på flera intressanta missförstånd. Ett annat mycket viktigt, som nu är förträngt ur historien, dvs historiker känner till det, men det ingår inte i den allmänna ”självbilden” som präglar den västerländska historien, är hur man tolkade Platon, inte utifrån hans originaltexter, huvudsakligen, även om man nyligen fått tillgång till dem, utan via den senantike filosofen Plotinos, som helt lade tonvikten vid mystik, vid idévärlden som ett slags andevärld, och som flöt samman med vad vi idag närmast skulle kunna kalla något slags New Age, med den mystiske urtida författaren Hermes Trismegistos som en av de största stjärnorna. Enligt renässansens mystiker och filosofer var denne HT den förste teologen, kan man säga, och de menade att hans skrifter var de äldsta som öht fanns, och att de låg till grunden för all senare religion och filosofi. När det så småningom avslöjades av filologen Isaac Casaubon (1559-1614) att de inte alls var så gamla, utan skrivna tidigast på 200-talet, kollapsade hela denna filosofi som baserats på hans verk och de överdrivna antagandena om dem förträngdes snabbt – men renässansens konstverk, Botticellis målningar, freskerna i påvepalatset med Apistjuren, allt det där finns kvar, som för en samtida person egentligen helt obegripliga lämningar av en mystisk filosofi som blommade upp och sen försvann nästan lika snabbt som den kom.

Jag ska inte tjata om flera exempel, men ett till exempel, inte egentligen på en missuppfattad tradition, utan på hur en influens kan ge helt oväntade resultat, skulle jag vilja ge. Denna gång från arkitekturens värld. I slutet av 1700-talet uppstod i Storbritannien den s k nygotiken. Man började först dekorera egentligen i grunden ännu klassiska byggnader, med gotiska element, och så småningom började man uppföra byggnader i vad man uppfattade som gotisk stil. När gjutjärnet kom blev det en formlig explosion av nygotisk ornamentik och byggkonst, med faktiskt Riddarholmskyrkans spira i Stockholm som ett av de finaste exemplen, och, vågar jag påstå, ett av de allra första på att man exponerat gjutjärnsstrukturen utan att klä in den i sten. Det allra första exemplet lär vara brittiskt, och det var också där den fantastiska ingenjörskonst utvecklades som gjorde det möjligt att bygga större och större konstruktioner med järnskelett, broar, så klart, och det väldiga Crystal Palace, som uppfördes till världsutställningen 1851. På den vägen utvecklades tekniken, och efterhand som stålet utvecklades blev konstruktionerna, som i grund och botten baserades på lärdomarna från nygotikens nytolkning av gotikens byggnadsteknik, till byggnader som Eiffeltornet och Frihetsgudinnan i NY, som amerikanerna fick av fransmännnen, och som i stort sett är ett Eiffeltorn i klänning. Och något ännu viktigare utvecklades ur detta, ur idén med bärande järnstrukturer, som kunde hålla uppe broar och riktigt höga konstruktioner: skyskrapan. Så tänk på det, nästa gång ni ser bilder av riktigt moderna skyskrapor, eller för all del Turning Torso nere i Malmö, att utvecklingslinjen går till den byggnaden, via nygotik och gjutjärn, hela vägen tillbaka till de gotiska katedralerna, med deras höga, smäckra pelare och väldiga, tunna väggar med de där jättelika fönstren med alla fantastiska utsmyckningar. Steget från Chartres till Chicago är inte så väldigt långt som det i förstone kan verka.

Plagiat och imitation

En intressant sak, som det talas om ibland, men som lär få större betydelse nu när allt är samtida och globalt är vilken roll originaliteten kommer att spela i framtiden. Bara f a det blir allt svårare att vara originell innebär det så klart inte att folk kommer att sluta att försöka, men det är mycket lättare idag för vem som helst att se och identifiera förebilder och influenser, och om någon skulle plagiera eller imitera någon annan kommer det alltid fram, och det kan gå ganska fort. Betyder detta att inställningen till det enskilda skapandet kommer att förändras? T ex i den japanska kulturen har man ju traditionellt sett inte alls haft samma höga uppskattning av originalitet och enskilda avvikande idéer som vi här, åtminstone sedan resnässansen, har haft. Det handlar där snarare om perfektion, om skicklighet i utförandet, om förädling inom ramarna för en rätt väl avgränsad tradition, där konsten inte primärt ses som uttryck för någon individuell genialitet el likn. Nu karikerar jag och förenklar jag så klart det japanska, det finns säkert massor av nyanser där som jag som västerlänning inte riktigt uppfattar, och de har ju synnerligen originella konstnärer i samtiden, inom alla estetiska fält. Men de har då sprungit fram, vill jag ändå understryka, ur en tradition där originaliteten inte ses som något nödvändigt gott i sig. Och så var det väl även här under medeltiden? Det handlade då även här om givna former, om imitation och förädling inom rätt begränsade ramar, ända tills dessa ramar vidgas och till slut sprängs genom renässansen, upplysning, romantiken och in i vår moderna och postmoderna tid. Kanske kommer vi att lämna originalitetskulten, kanske kommer marknadsanpassning, olika tävlingar av typ Idol och liknande att forma helt nya konstnärstyper, vilka i sin tur kommer att utforma en ny estetik, enligt de förutsättningar som råder idag, tekniska, ekonomiska osv. Jag vet inte, men jag är helt säker på att det kommer att ske förändringar, som också kommer att påverka estetiken. Precis som jag sagt förut. Om det sen är bra eller dåligt. Tja, det är som det är bara. Boktryckarkonsten gjorde slut på handskriften som nödvändighet, samtidigt som den ironiskt nog gjorde att den typen av hantverksskicklighet blev mera sällsynt, och ännu dyrbarare för de få som verkligen satte värde på den, av ena eller andra anledningen. Basen breddas, kulturen sprids vidare, och topparna blir ännu högre än vad de var förut. Det tror jag. En masskultur som sprids i enorma upplagor dominerar på ytan, men sedan produceras fortlöpande finsmakarkultur för en liten ”utvald” elit, som har råd, som har tid, och som kan använda denna finsmakarkultur till att glorifiera sig själv, och utmärka sig inför sina likar. Det stora som händer idag är att de århundraden då högkultur och folkkultur låg relativt nära varandra, och påverkade varandra fortlöpande, går mot sitt slut. Tror då jag iallafall. Eller så är det bara en arbetshypotes som passar mig eftersom jag själv är mest intresserad av det smala och exklusiva och hoppas att det ska kunna fortsätta att existera, trots att de breda folklager som för 40 år sen t ex skulle ha skaffat de senaste romanerna inte existerar längre.

Tradition och personlighet igen

Hur ska den enskilda människan förhålla sig idag i denna fullskrivna värld? Där det inte finns några flyktvägar som inte redan tagits av andra många gånger om och där man hur man än gör man hela tiden befinner sig mitt inne i den väldiga labyrinten? Jag menar att det gäller att inse begränsningarna, och jobba utifrån dem, ibland med dem, ibland mot dem, sträva, hela tiden sträva – fast man kanske bör inse att det inte egentligen går att nå fram – efter att lära sig mer, efter att känna alla de möjliga strategier som finns för att hantera denna verklighet som täcker allt...

Liksom Calvino menar jag att vi måste studera, lära oss mer. Vi kan aldrig göra oss av med det förflutna, men vi ska inte heller sitta fast i det, slaviskt följa dess bud, som les anciens ville i den franska 1600-talsstriden. Men vi måste vara välbekanta med vår egen bakgrund, veta vilka våra lärare är och försöka överträffa dem. Erfarenheten visar ju att även imitation kan ge originella resultat, och att det inte alltid blir som man vill, hur goda intentioner man än utgår ifrån, så det är bara att jobba på. Det finns inget facit, och det finns ingen utstakad väg, men det finns metoder som vi kan lära oss av, en viss typ av ordning, och en tradition, som vi är dömda att förhålla oss till vare sig vi vill eller inte. Och personligen tycker jag då att det är bättre att förhålla sig till denna frivilligt och medvetet, för det är bara om man inte låtsas om den som den kommer att sluka en hel. Det gäller att leka med den, surfa på den, gräva sig fram genom den, sitta och meditera i den, leta efter guldkorn, kritisera den, lyfta fram bortglömda delar av den, och hela tiden tänka att det här lilla arbetet som jag kan göra på den är absolut inte avgörande, men det är viktigt det också, och kanske kan min retroaktiva kraft på något sätt också påverka den, litegrann åtminstone.

Idéerna lever vidare, ständigt förändrade, omtolkade, missförstådda och omstridda, idolerna växlar med idéerna om dem och olika tiders olika ideal. Men ett är gemensamt för all kultur i alla tider: vi kommer inte undan våra föregångare, och inte heller våra efterföljare. Och det är, tycker jag, en rolig utmaning, mycket bättre än det helt abstrakta alternativet att vi skulle börja om på ett vitt blad varje gång. Det gör inget att världen redan är fullklottrad, det finns alltid plats för lite till.

Nu har den här bloggen varit sloware än slow så länge, så det är väl bäst att jag gör några inlägg. Novellen om herr Krupke hittade jag när jag grävde efter annat i datorn. Finns mer helt eller halvt bortglömt i gömmorna som jag kanske delar med mig av efter hand. Bilderna kommer från en av alla tiders bästa filmer, Charles Laughtons 'Night of the Hunter'

En god anledning att göra några inlägg är annars att min nya bok kommer nästa fredag:

Några kritiker har redan hunnit skriva, men fredag 5/4 är egentligen första recensionsdag.

Benny Holmberg i Tidningen Kulturen

Crister Enander i Merkurius

DYGDENS LÖN

Det hade gått så många år sedan någon sist hade sett den gamle herr Krupke att när han väl visade sig igen var det knappast någon som kände igen honom. I själva verket var han sig naturligtvis alldeles lik, som han alltid hade varit ända sedan han alldeles oförhappandes blev gammal någon gång strax före de fyrtio. Han var den typen som varit ung, mycket ung, så länge han ännu var ung, men så måste något ha hänt, om fysiskt eller psykiskt, som alldeles oförklarligt fick honom att åldras, och snart var det inte många, knappt ens han själv, som mindes hur ung han en gång hade varit.
Varför var han plötsligt ute på stan igen? Så många år i det gamla huset intill kyrkogården utan att någon i staden hade haft något med honom att skaffa. Hur överlevde han? Åt han alls något? Kanske hade han i själva verket inte alls befunnit sig i staden under alla dessa år?
Men knappt hann invånarna i den lilla staden reagera över att herr Krupke synts till förrän de började undra hur länge det nu skulle dröja till nästa gång han behagade visa sig. De äldre i staden fann sig plötsligt i centrum för intresset och stod gärna till buds med långa historier om Krupke som ung - hans vildsinthet och resande och uppfinningar och affärer - och olyckorna som drabbat honom och fått honom att åldras så gott som över en natt, som man säger. Men historierna var så många och långa och sinsemellan motstridiga att det inte är lönt att återge dem här, då de iallafall aldrig kan föra oss närmare någon lösning på herr Krupkes gåta.
Dessutom ersattes snart de gamles tradiga berättelser av vad yngre personer trott sig ha förstått att herr Krupke haft för sig då han visat sig på stan. Han hade varit på banken? Nej, minsann, men det var vad många trodde. Posten då? Han lär ha varit inne som hastigast på postkontoret, men utan att uträtta något ärende. Säkert hängde i alla fall hans tur på stan ihop med den stora förmögenhet han samlat som ung. Och helt säkert låg denna förmögenhet gömd i huset - eftersom han inte gjort sig något ärende till banken?
Redan tidigare hade någon nog skymtat ett ljus som rörde sig mellan rummen i det Krupkeska huset sent om natten, någon gång då och då. Men nu kom rykten i svang om märkliga ljussken, och ljud, svaga, men dock, av arbete: hamrande? knakande? bändande? trä? sten?
Han satt där om natten, ensam, herr Krupke, och räknade igenom sitt guld. Sin surt förvärvade förmögenhet. Blodspengar. Ja: Blodspengar var de (som alla). Han satt där om natten, ensam, i skenet av en ensam lykta, och räknade guldet han betalat för med sin ensamhet. Man riktigt kände förbittringen och ondskan stråla ut från hans hus där han ensam och girig satt och räknade sitt guld - en gengångare redan under sin livstid.
Med fruktan följde också ett slags förakt; med föraktet kom en känsla av hat; ur fruktan, förakt och hat en vilja till handling. En vilja som ursprungligen väl var ganska vag... Vad fanns där att göra? Några glas på krogen på stora torget och idéerna började så sakteliga ta form. Fast viljan att genomföra dem var på många sätt starkare än själva idéerna, så det är ingen mening att återge hur tankarna utbyttes och planerna utvecklades, den ena ur den andra, och förbättrades och förändrades tills ingen längre kände igen dem. Det är bättre att berätta vad som verkligen hände.

Efter tillräckligt många glas drog sig ungherrarna samman och gick ut för att äntligen lösa problemet med den djävulske herr Krupke. Herr Krupke själv var naturligtvis ovetande om hotet som närmade sig hans ensligt belägna hus intill kyrkogården, liksom han varit ovetande om snartnog allt som tilldragit sig i den lilla staden under de senaste decennierna. Han var ju rätt så tjurig av sig, visst - och ju mindre han hade att skaffa med småfolket i småstaden desto bättre tyckte han att det var. Vad hade de att ge honom? Huvudvärk och småsår. Men herr Krupke hycklade - de hade dock skrattat ut honom den där gången: det var inte roligt. Det var inte roligt att bli utskrattad. Och att det var hans nära som gjort det gjorde inte saken bättre. Men varför hade de skrattat?
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En katt smet undan, en uggla hoade och en motorcykelmotor rusades i fjärran. Krupke älskade natten, då han i lugn och ro kunde arbeta vidare på sin stora symfoni: ton för ton för not för not växte verket fram över partituret under hans revmatismknotiga fingrar som knappt klarade av att hålla fast pennan; men drömmen skulle bli sanning en dag, den skulle bli sanning - alla skulle höra hans musik och förstå att han hade haft rätt hela tiden.
Uppbådet närmade sig huset och de allra förvägnaste kunde snart trycka sina blanka näsor mot bottenvåningens fönsterrutor för att därigenom se herr Krupkes räknande smutsiga fingrar - allt guld som låg gömt under golv och i väggar och madrasser i det gamla ensliga huset intill kyrkogården.
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En hund smet undan, en nattskärra skriade och en lastbilsmotor rusades i fjärran. Krupke kastade sig av och an i sängen mellan täcken och filtar och lakan som snodde sig runt honom som rep, hårdare och hårdare; men vad han än gjorde kunde han inte komma undan sin dröm - den dröm som följt honom ända sedan den gång han första gången förstod hur allt i världen hänger samman, alltifrån den iskalla empyréen ända in i den brinnande kärnan.
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En orm ringlade undan, en fladdermus pep och en båtmotor rusades i fjärran. Krupke trivdes med tillvaron och natten var skön, med nattmusikradion som sällskap och en bok - den gamla boken som han brukade läsa: som han alltid tyckt om: som betydde så mycket för honom och som det var hans stillsamma lycka att få försjunka i: som i evigheten, men bara för stunden.
En gren knäcktes i trädgården. Herr Krupke såg upp från boken och ut genom fönstret med känslan av att någon tittat på honom genom det. En rysning for upp över ryggraden på honom - men nej, det var nog bara inbillning, det var det ju nästan alltid. Mannarna såg på varandra och nickade. En padda hoppade undan, hunden gav skall och en flygplansmotor rusades i fjärran.

Clas Livijns "Spader Dame"

Min radioteaterbearbetning av Clas Livijns "Spader Dame" går nu att höra via youtube.

Leonardo Sciascia: HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD

”P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo
14 juli 1933 År XI i Fascismens Era
Interntelegram
Ärade herr förste Pretor
Ärade herr Kvestor
Palermo

Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel des Palmes kom upp till rum No 224, bebott av franske medborgaren Raymond Roussel, född i Paris 20-1-1887, konstaterade han att den nyssnämnde låg avliden i ryggläge på en madrass placerad på golvet. Roussel hade, efter vad som inhämtats, en hjärnsjukdom och intog mediciner för att bedöva sig. På nattduksbordet har hittats två tuber ’Sonneril’, medan det i klädskåpets lådor funnits en stor mängd mediciner av olika typer. Jag anser densamme ha överdrivit i doseringen av läkemedlen och därmed ha åsamkat sig döden. Roussel befinner sig under bevakning i avvaktan på Er ankomst. Ytterligare information finnes.”
Doktor Michele Margiotta, pretor i sektion IV, begav sig till Hotel des Palmes1 , via Ingham, andra våningen, rum 224, där liket av personen ”vars död antas kunna vara följden av ett brott” befann sig. Han framhöll ”i första hand att det på en madrass utbredd på golvet befanns liggande på rygg liket av en man sannolikt i --årsåldern”; och ”i andra hand att nämnda lik bär kläder, nämligen: vit nattskjorta, vita kalsonger, svarta strumpor och champagnefärgad bomullsundertröja”. (Färgangivelsen ”champagne” för undertröjan är ingen nyck av pretorn: det var modernt just då).
Närvarande i rum 224 var, som sakkunnig, doktor Federico Rabboni; där befann sig också hotellvaktmästarna Antonio Kreuz - son till Antonio Kreuz - 37 år, från Wien och Loi Antonino - son till framlidne Giuseppe Antonino - 30 år, från Cagliari; vilka, uppmanade ”att uppmärksamt granska härvarande avlidne och intyga vem det har varit i livet har var och en för sig svarat i följande ordalag: Liket som Min Herre visar mig är Raymond Roussel - son till framlidne och framlidna Marguerite Chalon2 - född i Paris 20-1-1877”. Moderns namn, datum och plats för födelsen, som hotellvaktmästarna säkert inte kände till, nedtecknades efteråt i förhörsprotokollet i annan handstil. Faderskapet lämnades öppet: en av dessa försummelser, dessa misstag, dessa omvägar som leder oss in mot mysteriet, till det outgrundliga; och om Savinio hade råkat på dessa handlingar skulle han blivit förtjust.
Efter hotellvaktmästarnas identifiering lät pretorn ”med tillbörlig hänsyn lagenligen avkläda liket de kläder det bar”; och doktor Rabboni fortskred med den yttre inspektionen kungörande att ”det rör sig om en man av ormaltyp (sic: för normaltyp), väl utvecklad muskelmassa och fettvävnad, halvgången likstelhet; hudfärgen synbart bleknad - hypostatiska fläckar på ryggen och de nedre extremiteterna. Inga yttre skador kan observeras, med undantag för ytliga skrapsår på vänstra sidan av bröstet som inte orsakats nyligen - och med undantag för ett snitt i huden på nedre tredjedelen av vänstra underarmen, omfattande cirka två centimeter av omgivande vävnad - och som synes vara en ytlig skada vilken tillfogats ganska nyligen. Detta sår är skyddat av ett förband av gasbinda och bomull, bestruket med salva”.
Som avslutning på sin redogörelse sade doktor Rabboni: ”Jag vidhåller att nämnde Roussel lidit en naturlig död, troligen orsakad genom förgiftning av narkotika och sömnmedel vilka intagits i stor mängd på rummet, varför jag anser obduktion onödig”. På förfrågan från pretorn preciserar han: ”Döden inträffade för cirka 10 eller tolv timmar sedan. Jag utesluter att döden skall ha följt av de skrubbsår som återfunnits på vänstra halvan av bröstet, eller av skadan som återfunnits på nedre tredjedelen av vänstra underarmen. Jag utesluter likaledes att döden skulle ha inträtt som en följd av yttre våld”.
Till detta ”muntliga förhör” är fogat en not om ”handhavande av Roussel Raymonds lik”: 10 lire. Ersättningen till den sakkunnige läkaren - 15,28 lire - är istället noterad i den övre marginalen på det första bladet.
Sedan dikterade pretorn ett ”protokoll med sammanfattning av uppgifter”: på nytt beskrevs den avlidne, den här gången tillskrevs han den troliga åldern av 50 år men den champagnefärgade undertröjan glömdes bort; sedan övergick han till att inventera och beskriva allt det som återfanns i rummet. Två separata sängar, en orörd, den andra utan madrassen ”som, såsom uppgivits, befanns på golvet och på vilken ligger nyssnämnde man, död”. ”Under madrassen återfinnes ett nattkärl med lite urin”: under madrassen som ligger på golvet, vilket är konstigt. Hursomhelst, den detaljen tjänar, antar vi, till att fastslå tidpunkten för dödsfallet till sent på natten. Vid fotändan av den upprivna sängen står ett litet nattduksbord med fyra flaskor vatten från Fiuggi och två tomma tuber Sonéryl, var och en på tjugo tabletter à tio gram och slutsatsen drogs att Roussel intagit alla fyrtio sistlidna natten. Vilket inte betyder, som vi kommer att förstå, att han ville ta livet av sig.
I ett nattduksbords låda återfinner man 16 flaskor Somnothyril, 15 Sonéryl, 10 Hypalène, 11 Rutonal, 8 Phanodorme, en ask Declonol, en liten flaska Hyrpholène och en tub Somnothyril; och i en stor pappkartong i garderoben 10 flaskor Neurinase, och 12 Veriane. Ovanpå garderoben stod halvtomma flaskor med Veriane, Veronidin, Neurinase och Neosedan. I lådan i nattduksbordet återfanns också en termometer och en ljusblå papperslapp där det antecknats vilka barbiturater Roussel tagit från den 25 juni till 13 juli, doser, klockslag, reaktioner. Lappen beslagtogs och lades till handlingarna.
Vid genomletning av lådorna framkommer två brev, ett undertecknat Cassiffari (?) och ett Malet; och analyser av sockerhalt, salthalt och urin. I garderoberna och kringspridda i rummet personliga plagg och underkläder. En stor resväska och en liten necessär. En ärgad silverklocka. Två hattar. ”Tolv osprättade volymer med titeln Locus Solus av Armand Roussel”. Denna tankspriddhet hos en kanslist i kungliga preturen (namnteckningen oläslig) fyller en med större häpnad än den stjärnströdda himlapällen. Varifrån har namnet Armand kommit? Var inte detta ödets slutgiltiga spratt för Roussel, som desperat hade eftersträvat berömmelse? Tolv osprättade volymer av Locus Solus: en bok skriven av någon annan, enligt kanslisten, inte av denne döde i vit nattskjorta och svarta strumpor, som likbärarna tar hand om. (En anmärkningsvärd detalj: det fanns tretton exemplar, varav Roussel några dagar tidigare givit ett till professor Michele Lombardo, hotellets läkare, med rekommendationen att påbörja läsningen från sidan trettiotre3 . ”Det som står före är onödigt.” Detta kommer en att tänka på Campana när han sålde sina Conti orfici på kaféerna, och efter att ha granskat köparens ansikte rev ut de sidor som han ansåg skulle ha varit ”onödiga”; en del fick hålla till godo med bara omslaget. Men Roussel kallade inte de första trettiotre sidorna i Locus Solus, liksom de första nio kapitlen i Impressions d’Afrique, för ”onödiga” i denna bemärkelse: det var själva spelet, och mysteriet, i hans skrivande. Han gav också Impressions d’Afrique till professor Lombardo, i tredje upplagan med den gröna lilla lappen med följande ”avis”: ”Les lecteurs qui ne sont pas initiès à l’art de Raymond Roussel auront avantage à lire ce livre d’abord de la page 217 à la page 455, ensuite de la page 1 à la page 211”4 ).
”I rummet är oordningen inte sådan att den verkar tyda på handgemäng... Inget onormalt... Sovrummet står i förbindelse med ett badrum där smutsiga underkläder och en garderob med kvinnokläder återfinnes. Förbindelsedörren till angränsande rum, upptaget av signora Fredez, är låst inifrån och nyckeln sitter i låset. Just innanför denna dörr finnes madrassen på vilken den avlidne Roussels kropp ligger. I resväskan återfinnes diverse papper rörande hans förmögenhet, medan det i kavajen på klädhängaren hittas elva sedlar om femtio lire”. Pengarna läggs i resväskan, och väskan förseglas. En koffert, som stod ute i korridoren, bärs in på rummet: och för förbindelsedörren till rum 226 sätts två vita tygband med fyra vaxsigill. Pretorn övergår sedan till det förberedande muntliga förhöret. Hotellvaktmästaren Kreuz tillkallas ånyo, och han säger: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel, som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag anser att det mellan signor Roussel och signoran rådde goda förbindelser, något jag aldrig ifrågasatt. I signor Roussels rum noterade jag alltid medicinflaskor men bruket han gjorde av dem är mig okänt. Jag fann ofta tomma flaskor i papperskorgen”. Efter honom följer Tommaso Orlando - son till Gaetano Orlando - 29 år, från Salerno: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag serverade dem ofta lunch och frukost på rummet; lunchen åt de gemensamt. På kvällen däremot var det signoran ensam som åt, då Roussel bara intog en måltid om dagen. Jag anser att det dem emellan rådde full harmoni, då jag aldrig fick se gräl och diskussioner. Jag lade märke till att det alltid fanns många medicinflaskor i signor Roussels rum och jag känner inte till hur han använde dem”.5
Leopoldo Serena - son till framlidne Federico Serena - 42 år, född på Capri, hotellets direktör, deklarerar: ”För cirka fyrtio dagar sedan tog signor Raymond Roussel tillsammans med signora Fredez in på hotellet som jag leder. Nämnde signor Roussel verkade plågad och ända från första dagen stannade han på rummet där han också intog sina måltider. Efter några dagar åkte signora Fredez till Paris för att hämta bagage, då signor Roussel, enligt henne, bestämt sig för att stanna länge i Palermo, eftersom han hade upptäckt att vårt klimat gjorde honom gott. Dagen efter signorans avfärd kom serveringspersonalen och upplyste mig att signor Roussel låg medvetslös på golvet bredvid sängen. Detta hände för ungefär en månad sedan. Jag lät tillkalla professor Lombardo, hotellets läkare, som tillhandahöll nödvändig vård. Efter några dagar återkom signora Fredez till Palermo och fann signor Roussel tämligen återhämtad. Efter ytterligare några dagar underrättade serveringspersonalen mig om att signor Roussel skadat sig och befann sig i badrummet. Även denna andra gång tillkallades professor Lombardo. Idag på morgonen slutligen blev jag underrättad om att signor Roussel låg medvetslös på sitt rum, utsträckt på en madrass lagd på golvet. Professor Lombardo, som befann sig på hotellet, bekräftade dödsfallet. Signor Roussel hade inte deponerat något på hotellet. Signora Fredez däremot, som skulle sköta betalningen av räkningarna, hade deponerat 25 000 franc av vilka hon återtagit 15 000 och lämnat resten att disponeras för begravningen och andra möjliga utgifter”.6
Professor Michele Lombardo från Palermo, som var 37 år för 37 år sedan, befinner sig i en något besvärande situation: han har inte anmält Roussels självmordsförsök. Men i detta första förhör ställer pretorn honom inte till svars för hans underlåtenhet. ”För cirka trettio dagar sedan meddelades jag att en gäst på Grand Hotel var sjuk. Jag gick dit och besökte honom. Jag fick veta att hans namn var Raymond Roussel. Jag fann honom i ett tillstånd av fullkomlig medvetslöshet. Genom undersökningen av den sjuke och av de preparat jag fann i rummet (Veronal, Neurinase och liknande) förstod jag att det rörde sig om ett fall av sinnesrörelse som utlösts av förgiftning av barbiturater. Dessa preparat ger eufori (tillstånd av berusning). Jag genomförde en åderlåtning och lade ett glykosförband för att snabbt stoppa blodförlusten. Jag lät också anbringa en kateter för att tömma urinblåsan samt gav jag honom ett medicinskt lavemang, också det i samma syfte. En snabb förbättring av tillståndet uppnåddes och han återhämtade sig fullständigt på ett par dagar. Några dagar senare upplyste mig signora Fredez (professor Lombardo hade sagt ”signora Dufrène”: men namnet blev fängslat, som det heter på byråkratjargongen, det vill säga inskrivet i en rektangel7 ) som under tiden återvänt från Frankrike och som sammanbodde med signor Roussel, att denne sedan mer än två år missbrukade diverse preparat som innehåller barbiturater. Hon tillade att det inte hade varit möjligt att tvinga på honom någon begränsning i användandet av dessa preparat, eftersom han då blev rasande. Efter några dagar tillkallades jag på nytt på grund av att nämnde Roussel under ett nervsammanbrott i badrummet hade tillvitat sig små skärsår över hela kroppen, eller snarare på vissa kroppsdelar, och särskilt en vid vänstra handleden där han förlorat mycket blod. Jag behandlade såren och var tvungen att sy vid handleden. Medan de sår som återfanns på olika delar av kroppen var mycket ytliga och läkte förhållandevis snabbt, var såret vid handleden, som var djupare, långsammare att läka och hursomhelst, eftersom det smärtade, hade det behov av ytterligare behandling”.
På pretorns fråga svarar han (förkortat BF, ”besvarad fråga”, som också vi i fortsättningen använder): ”Signor Roussel befann sig vanligtvis i ett tillstånd av berusning då han dagligen intog stora mängder droger. Detta har jag kunnat konstatera särskilt under de senaste dagarna då jag behandlat såret vid handleden”. BF: ”Som läkare har jag flera gånger försökt få honom att sluta med sitt drogmissbruk, men Roussel svarade alltid att det inte var möjligt. Under de senaste dagarna, såväl på min som på signora Fredez Carlotta (två överstrykningar den här gången, och det har tydligen varit en diskussion mellan läkaren och pretorn rörande kvinnans namn: kanslisten hade skrivit Fredez, sedan strukit över och ersatt det med Dufrène, strukit Dufrène och återgått till Fredez) inrådan hade han beslutat sig för att avresa till Schweiz för att återhämta sig på ett vårdhem där han skulle avgiftas. Det verkar dock som signor Roussel försökte uppskjuta avresan, kanske för att han planerade att fortsätta med sitt drogmissbruk”.
Nu har turen kommit till madame (så kallad i protokollet) Charlotte Fredez - dotter till framlidne Charles Fredez och framlidna Alfonsina, född Acard - 53 år, från Paris, därstädes boende på rue Pierre Charon, 8:e arr., nummer 47. BF: ”Sedan cirka 23 år sammanlevde jag med signor Roussel, trots att jag aldrig gift mig med honom. Han har alltid varit nervsvag; han har alltid intresserat sig för litteratur och musik, han har skrivit litterära verk och även komponerat musik. I Frankrike betraktades han som ett geni. Han kom från en framstående parisfamilj - systern var gift med hertigen av Elchingen. Denna syster är redan avliden, men har efterlämnat en son vid namn Michele Ney, hertig av Elchingen. Jag vet att den avlidne signor Roussel har lämnat sin sista vilja i förvar hos notarien Costantin8 , rue Boissy d’Anglas N.9 i Paris”. BF: ”Sedan mer än två år har signor Roussel, för att lindra sin nervsvaghet, intagit diverse preparat som gav honom en känsla av välbefinnande. Sålunda har han gradvis blivit förgiftad. Han har varit på behandlingshem två gånger, i Valmont i Schweiz under en månad och vid ett annat tillfälle under åtta månader i Saint Cloud nära Paris, på en klinik på avenue Pozzo di Borgo 2, ledd av professor Saulier, för att bota sin nervsvaghet - men istället för att komma därifrån botad fortsatte han att må dåligt och sålunda började han att söka lindring i drogerna som dock efter hand förgiftat honom. För cirka 40 dagar sedan anlände vi till Palermo, lockade av det milda klimatet. Då han fann vistelsen i Palermo behaglig återvände jag till Paris för att lyfta tillgångar nödvändiga för ett långt uppehälle. Vid återkomsten underrättades jag om att signor Roussel varit dålig, att han funnits medvetslös som en följd av sitt narkotikamisbruk, varför jag försökte övertyga honom att åka till ett behandlingshem för att återhämta sig. Mina böner att få honom att åtminstone minska på narkotikamissbruket tjänade dock inget till”. BF: ”Sedan ungefär tio dagar tillbaka lade han sig vinn om att låsa förbindelsedörren mellan mitt och sitt rum om natten, för att förbli ostörd, medan han lämnade den till korridoren öppen. Den andra dennes skar han sig på olika delar av kroppen och i handleden, i badrummet och kanske under påverkan av läkemedlen, varvid doktor Lombardo, som ännu vid frånfället hade honom i sin omvårdnad för såret vid handleden, brådskande tillkallades. Efter det såg jag till att hålla rakknivarna inlåsta för att undvika att han försökte skada sig igen. Under de senaste dagarna hade han, på mina enträgna böner och doktor Lombardos inrådan, beslutat sig för att återhämta sig på ett vårdhem i Schweiz och vi skulle ha åkt i övermorgon. Idag på morgonen underrättades jag av serveringspersonalen om att signor Roussel påträffats liggande medvetslös”. På denna punkt reste pretorn invändningar när han, senare, för tredje gången hade förhört hotellvaktmästaren Kreuz; men bara för att utesluta motsägelsen mellan versionerna ur handlingarna. Uppenbarligen tillagd är Fredez tillrättaläggande: ”Jag rättar: jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Hennes vittnesmål fortsätter: ”Efter signor Roussels önskemål förde jag en dagbok där jag dag för dag antecknade vilka preparat han intog - med hjälp av denna dagbok kontrollerade jag så att han alternerade mellan drogerna. Jag framlägger de anteckningar som rör de senaste dagarna”. BF: ”Under 23 år av samliv har jag aldrig haft några meningsskiljaktigheter med signor Roussel. Jag ingrep alltid för hans eget bästa, och bad honom alltid att upphöra med sitt drogmissbruk - men för att undvika uppträden var jag tvungen att låta honom hållas”. BF: ”De mediciner han tog gjorde honom ibland exalterad och då kunde han prata i timmar utan att tröttas - vid andra tillfällen gjorde de honom istället deprimerad. Igår kväll tyckte jag att han verkade konstigare än vanligt - varför jag frågade honom om han hade tagit mycket medicin och han svarade ett tvärt ”nej”. Igår kväll klockan 22.15 drog jag mig tillbaka på mitt rum medan signor Roussel stannade i sitt och låste förbindelsedörren. Framemot klockan 23 frågade jag honom genom den låsta förbindelsedörren hur han mådde, och han svarade surt: ’Bekymra dig inte’”.
Hon måste ha hört något som fick henne att tro att Roussel fortfarande var vaken: madrassen var nerdragen ur sängen och utlagd mellan förbindelsedörren och balkongen; vattnet som hälldes upp i glaset, säkert mer än en gång, för att svälja alla dessa Sonéryltabletter. Det sura svaret får en dock att tro att barbituraten ännu inte hade verkat. Hon visste att han denna kväll skulle tagit Sonéryl, och hade antecknat det i dagboken: men Roussel hade väntat tills hon drog sig tillbaka innan han tog det. Att döma av dess verkan som den beskrivits i dagboken måste det ha varit favoritbarbituraten: och denna kväll, kanske för att dö, men ännu troligare för att somna direkt och sedan uppnå det euforiska tillståndet, hade han beslutat sig för att ta en stor men inte ovanlig dos.9
Signora Fredez-Dufrènes dagbok, det vill säga den lapp som fogas till handlingarna, börjar söndagen den 25:e juni. Denna kväll, vid sextiden, tog Roussel 6 tabletter Phanodorme och lika många vid halv två på morgonen. Den 26:e började han tio över fem på eftermiddagen med 8 Hipalène; sedan tog han ytterligare 2, och genast ytterligare 4 vid halv tio; ytterligare 30 ”en tout dans la nuit”. Den 27:e: en och en halv flaska Veriane. Den 28:e: klockan sexton och trettio 3 tabletter Rutonal, ytterligare 3 klockan aderton, och ytterligare 12 under natten: ”18 en tout sans sommeil”; eller snarare: med tre timmars sömn. Den 29:e är stora Sonéryldagen: 4 klockan sjutton, 4 aderton och trettio; sömn vid tjugotvå. Under natten, ytterligare tretton. Efter en sömn på tolv timmar och en kvart, ”euphorie extra” under tjugofyra timmar. Den 30:e: ”Somnothyril 19 sans euphorie”, men med sex timmars sömn. Den 1:a juli: en flaska Neurinase. Den 2:a: en, ser det ut som, Acetile. Den 3:e: 10 tabletter Phanodorme. Den 4:e: en och en halv flaska Veriane, en halv Neurinase. Den 5:e: två flaskor Veronidin. Den 6:e återkommer han till Sonéryl: 16 tabletter, nio och en halv timmes sömn, ”euphorie très grande”. Den 7:e: sex Hypalène klockan halv tio på kvällen, ytterligare 18, sedan 3 Sonéryl; ”bonne euphorie”. Den 8:e: 20 tabletter Somnothyril och en flaska Neurinase: utan att äta, men i euforiskt tillstånd hela dagen. Den 9:e: 11 tabletter Phanodorme. Den 10:e: två flaskor Veronidin klockan tjugoett; god sömn. Den 11:e, vid samma tid: 34 tabletter Rutonal; tre timmars sömn och därefter en ”formidable euphorie”. Den 12:e: en och en halv flaska Veriane; lite sömn och sedan en ”euphorie desordonnée”. Den 13:e, torsdag, sista anteckningen: Sonéryl. Det faktum att han återkommit till Sonéryl, barbituraten som - efter vad man kan sluta sig till av dagboken - gav honom en lång sömn och sedan extraordinär eufori, får en att tro att han inte ville dö. Man kan inte heller, även om man antar att han tagit bägge rören, det vill säga 40 tabletter (en av dem kan ha varit öppnad), tro att han kunnat förutse den dödliga effekten och således tagit dem i syfte att ta livet av sig. Den 26:e, mellan kvällen och natten, hade han tagit 44 tabletter Hypalène; den 11:e juli 34 Rutonal på en gång. Om han hade velat ta livet av sig skulle han ha ökat doserna till mängder som han ännu inte kommit upp till. Och för övrigt är det ganska otroligt att en narkoman, även under en period av ”normalitet”, skulle kunna betrakta sin drog som dödsbringande och tro att ens en extrem ökning av dosen skulle ge honom något annat än ett exceptionellt tillstånd av eufori. Och vi har bevis på det i Roussels självmordsförsök: han skar sig i pulsådern inne i badrummet. Och det var andra gången han smakade på detta dödssätt: och han hade konstaterat - sade han efter första gången - hur lätt och behagligt det vore att dö på detta sätt. Det hade räckt om han ryckt bort förbandet från handleden: och han skulle inträtt i denna lätta och behagliga död.
Men Roussel ville inte dö denna kväll; han ville, tror vi, bara sova. Och han hoppades på Sonéryl, som två veckor tidigare skänkt honom en sömn på tolv timmar och en kvart. Visserligen var han sedan ungefär tio dagar dystrare och mera retlig än vanligt. Ända sedan han, efter att ha prövat på (snarare än verkligen försökt) att ta livet av sig, och låtit dra löftet ur sig att åka till ett behandlingshem för avgiftning. Sedan dess hade hans följeslagerska - som under den sista tiden gått från att vara överseende till att bli en sorts medbrottsling, med denna dagbok över doser och effekter som hon förde - blivit vittne och väktare av detta, för honom fruktansvärda, löfte att skiljas från drogerna. En fiende. Och just därför hade han sedan tio dagar, alltså sedan den andra, låst förbindelsedörren med nyckel; och säkerligen började han, i den nattliga ensamhet han sålunda försäkrat sig om, att fabricera ursäkter och undanflykter för att skjuta upp avresan, eller till och med för att ta tillbaka sitt löfte. Att han sedan samma kväll framstod som ”konstigare än vanligt” för signora Fredez är begripligt. Det återstod honom knappt två dagar av frihet, hans krumbukter för att undandra sig löftet måste ha varit desperata. Den lilla sömnen natten innan, ilskan över detta löfte som han inte ville hålla; och så dessutom detta inträngande buller - röster, oljud, explosioner - av en fest. Av två fester faktiskt: en patriotisk och en religiös. Den årliga ”tillställningen” för Sankta Rosalia sammanföll med ett evenemang som fick hela Italien att jubla. Denna dag hade Balbos ”atlantiska” luftskvadron anlänt till Cartwright i Labrador: och till klockan nitton hade myndigheterna utlyst en spontan ”stor folklig manifestation”. Roussel gick ut den eftermiddagen som vanligt: tvärtemot legenden som bildats kring hans sätt att resa - i denna hans luxuösa och dystra husbil, från den ena stadens hotell till den andras - gick han i Palermo, efter vad Gaetano Orlando drar sig till minnes, ut nästan varje dag. Han hade bil med chaufför, chauffören bodde på ett annat hotell, Savoia, och befann sig punktligt utanför Hotel des Palmes då Roussel kom ner för att gå ut. Men det är inte känt vart han gick, säkert är att han inte kände någon i Palermo: kanske lät han sig köras omkring på måfå, utan att någonsin stiga ur bilen eftersom han var ostadig på benen. Och just denna kväll, vid återkomsten, rörde han sig inte över huvud taget: från bilen till hissen och sedan från hissen till rummet bars han av chauffören och av kyparen Orlando. Han var slut. Men han glömde inte att, som varje kväll, ge Orlando den vanliga dricksen: en ”pataccone” av silver på tjugo lire, minns Orlando, med Mussolinis profil och liktorernas fasces. Bara en kväll, den första juli, fick Orlando en bunt på hundra franc istället för den vanliga ”patacconen”: men Roussel bad honom om en extra tjänst. Han gav honom en rakkniv och förklarade sedan med gester, utan att tala, att han ville att han skulle skära ett snitt i hans pulsåder. Orlando blev förskräckt, sade ”no, no monsieur Roussel”, och ville ge tillbaka de hundra francen. Roussel avvisade honom, tog tillbaka rakkniven; och nästa dags morgon gjorde han det själv.10
Men låt oss återvända till kvällen den trettonde. Roussel återkommer till hotellet då manifestationen redan har börjat, troligtvis på piazza Castelnuovo, där det alltid, med prat och skrik, förekommer möten och folksamlingar. Bara några steg från Hotel des Palmes. Konstigare än vanligt, på misshumör över att tvingas åka till ett vårdhem och lägg därtill hur en man som han kunde påverkas av en ”gemen, plebejisk, tät” folkmassa (det är inte av en slump vi påminner oss Höstsonett till markisen av Brandomin av Darìo a Valle-Inclan), och osäkrare än vanligt, kommer han slutligen till sin säkra tillflykt i rum 224. Vilket dock låg ut mot via Mariano Stabile11 , som denna kväll måste ha varit en brusande folkström då alla efter den fascistiska manifestationen rusade till hyllandet av sankta Rosalia. Klockan 21.30 stod det på programmet en ”tävling i fantastisk och allegorisk illumination av båtar och sjömärken på vattenspegeln mot vilken Foro Umberto vetter”; och genast därefter, klockan 22, en annan tävling: en av dessa infernaliska pyrotekniska tävlingar med vilka man avslutar religiösa fester på Sicilien och som bedöms inte bara efter sin uppläggnings fantasifullhet och eldarnas färgrikedom, utan även efter explosionernas intensitet. Marken skakar, glasrutorna går i småbitar; och ju vidare eldverkan desto större är nöjet för folket och den ära i vilken skyddshelgonet uppstiger. En liknande tävling i huvudstaden skulle vara till långt efter midnatt (det finns bygder där kostnaden för fyrverkerierna är i nivå med hela den kommunala årsbudgeten).
Vid tio och femton, när signora Fredez lämnar honom, har fyrverkerierna redan påbörjats. Roussel har sagt till henne att han skall ta Sonéryl, och hon har redan antecknat det; hon vet inte hur mycket han kommer att ta. Så snart han är ensam börjar han stoppa i sig tabletterna som han sköljer ner med stora mängder vatten från Fiuggi (han drack enormt mycket av det, minns Orlando: och det hjälpte honom inte bara att svälja tabletterna, utan också med urinavgången). ”Den kvällen”, säger Orlando, ”hade han inte ens kraft nog att lyfta ett glas”: men uppenbarligen diktar och överdriver han hans svaga tillstånd, om han lyfte glaset flera gånger så snart signora Fredez var ute ur rummet, och sedan dessutom en madrass. Och denna detalj med madrassen som dragits ner från sängen och placerats mellan förbindelsedörren och balkongen, är nästan avgörande för vår övertygelse att han inte ville dö. Som François Caradec upplyser oss hyste Roussel ”peur de tomber de son lit”, och därför lade han ner madrassen på golvet. Denna rädsla för att ramla ur sängen, som är gemensam för alla barn då de går från vaggan eller spjälsängen till den vanliga sängen (och de som sover oroligt ramlar verkligen också ibland: med smått traumatiska följder av ”regression”), är i vuxen ålder en bild av en annan skräck: att dö i sömnen. Alltså borde denna barnsliga rädsla för att ramla ur sängen ha försvunnit i samma ögonblick som Roussel bestämde sig för att dö.
Men det är bättre att hålla sig till fakta som de nedtecknats i de rättsliga protokollen, till Orlandos minnen. Ganska exakta minnen i jämförelse med handlingarna: och med tiden har de visat sig vara som ett upplägg för en polisroman. Vissa märkliga detaljer, vissa orimligheter och motsägelser. Till exempel signora Fredez då hon säger ”underrättades jag av serveringspersonalen att signor Roussel påträffats liggande medvetslös” och sedan rättar sig, ”jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Orlando tog henne denna morgon på bar gärning: vilket väckte hans uppmärksamhet, gjorde honom misstänksam. ”Framemot tiotiden”, minns Orlando, ”kom Kreuz för att meddela mig att signor Roussel ännu inte vaknat. Jag följde med honom till dörren till rum 224: tystnad. Vi gick fram till dörren till 226: vi hörde vattnet rinna i badkaret. Signoran förberedde sig för att ta ett bad, och därför störde vi henne inte. Senare återvände Kreuz till dörren till rum 224, besluten att gå in; och i samma ögonblick kom signoran ut ur sitt rum”. Detta var vid elvatiden. Och varför var hon så sen just denna morgon? Varför hade hon inte tidigare bekymrat sig över Roussels tystnad, då Kreuz och Orlando redan oroat sig i en timme?
Det finns bara ett svar: signora Fredez visste redan att Roussel var död. I den oro hon kände är det mycket troligt att hon, under natten eller på morgonen, således vid en tidpunkt då korridoren låg öde, gick in i rum 224 (vi får inte glömma att Roussel låste förbindelsedörren, men lämnade den mot korridoren öppen); och då hon upptäckte sin vän död beslutade hon sig, i förtvivlan och fruktan för vilka konsekvenser denna död kunde få för henne i ett främmande land, för att inte låtsas om någonting, att vänta tills andra gjorde upptäckten.
Signora Fredez förflutna, en demi-monde som Roussel hade utvalt till sitt stadiga sällskap, och det faktum att Roussel hade testamenterat henne en livränta, hade kunnat ge förhöret en annan vändning om polisen hade kommit till vetskap därom. Charlotte Fredez hyste således en berättigad fruktan, men hon uppträdde helt klart (bortsett från den lilla självmotsägelse vi avslöjat) för att skynda på förhöret. Dagen därpå, 15 juli, skulle ”de fyras pakt” ha undertecknats i palazzo Venezia, Frankrike var fortfarande den latinska systern: och troligtvis ombads Victor Clement, Frankrikes konsul i Palermo, genast av signora Fredez att ingripa. Å sin sida hade hon slugheten att upplysa sina förhörare om Roussels sociala position och den berömmelse han åtnjöt i Frankrike (hon överdrev denna berömmelse inte så lite) och att genast visa upp den lapp på vilken hon sedan den 25 juni antecknat de olika typer av barbiturater och vilka doser som Roussel tagit. Misstanken att dagboken hade kunnat skrivas i efterhand gick aldrig upp för polis och magistrat, och detta var en mycket misstänksam tid. Till att påskynda, mycket till och med, förhörsgången bidrog förutom den framlidnes berömmelse och sociala position som signora Fredez framhöll; förutom den franske konsulns ingripande, som säkert varit direkt; förutom professor Lombardos och hotellpersonalens vittnesmål, inför polisens och domarens ögon styrkta av den orgie i flaskor och tuber som återfanns i rummet; förutom allt detta bidrog utan tvivel den fascistiska föreskriften, som polis och magistratur ivrigt underkastade sig, att tysta ner alla dessa fall i vilka ”taedium vitae” fick en tragisk utgång. Även om den inte var avsiktlig var Roussels död i praktiken ett självmord: och en utlänning som kom för att ta livet av sig i Italien, just då det fascistiska Italiens ära vibrerade genom de atlantiska himlarna och befäste den europeiska freden i pakten mellan de fyra stormakterna, hänsyftade inte den kanske inte bara på omöjligheten av samliv, utan på omöjligheten att leva i det fascistiska Italien? Den italienska polisen var dåförtiden utomordentligt raffinerad när det gällde att upptäcka hänsyftningar, att tolka symboler och allegorier. Och är inte just självmordet den handling som tydligast hänsyftar på omöjligheten av att leva under tyranniet?12
Fallet Roussel avslutades således med imponerande hastighet: av denna samma polis, av denna samma magistratur, vilkas steg i flertalet fall är av imponerande långsamhet och förfärande tyngd för alla de som finner sig berörda. Alla handlingar är daterade den 14:e: vilket innebär att allt har klarats av på lite mer än en halv dag. Och ingen obduktion.
Pretorn uppehöll sig ett tag vid signora Fredez självmotsägelse, vände sig till hotellvaktmästaren Kreuz som i förhöret uppgav: ”Idag på morgonen var jag den förste som kom in i signor Roussels rum framemot omkring tiotiden. Jag preciserar: nästan samtidigt med mig kom signora Fredez in. Dörren ut till korridoren var öppen, med nyckeln i låset på utsidan; även tidigare hade signor Roussel lämnat dörren till korridoren öppen, kanske för att inte behöva öppna varje gång han kallade på betjäningen. Förbindelsedörren mellan signor Roussels rum och signora Fredez var låst och nyckeln satt i låset på insidan mot Roussels rum. Signor Roussel låg medvetslös, på rygg, i kalsonger och skjorta, på en madrass som var utlagd på golvet, med huvudet i riktning mot den låsta dörr som leder in till Fredez rum. I rummet rådde den vanliga ordningen”.
Ytterligare ett vittnesmål, hotellstäderskan Dora Chiericis, trettioåtta år, från Sarteano: ”För ungefär en månad sedan tillkallades jag av klockan och tog mig till rum 224, där signor Roussel bodde. Jag fann honom medvetslös, på golvet vid sidan av sängen, och underrättade direktören”. Pretorn ställer en fråga, den sista och som understryker signora Fredez frånvaro; hotellstäderskan svarar: ”Vid det tillfället var signora Fredez inte i Palermo” (men hon hade åkt dagen innan). Förhöret är avslutat, pretor Margiotta underställer Konungens högt värderade herr åklagare handlingarna ”för lagliga åtgärder”, åklagaren återbördar dem ”för verkställande av begravningen då det inte förefinnes anledning till obduktion”. Vi frågar oss: vid vilken tidpunkt på dagen den 14 har kunglige åklagaren återlämnat handlingarna till pretorn? Säkert inte på kontorstid, troligen framemot midnatt. Ett mycket ovanligt nit.
Men det undgick inte åklagaren att professor Lombardo tidigare hade underlåtit att rapportera skadorna som Roussel hade tillfogat sig: och därför bad han att återfå mappen då fallet Roussel avslutats ”för eventuella åtgärder rörande professor Lombardo”.
Fortfarande den 14 skickade polisen en sammanfattande rapport till kvestorn och åklagaren och som det är mödan värt att återge i sin helhet: ”Vid klockan tio idag på morgonen öppnade franska undersåten Freder Carlotta - dotter till Carlo Freder - 53 år, från Paris och boende i rum 226 på Hotel des Palmes, samtidigt med hotellvaktmästaren vid nämnda hotell Kreur Antonio, dörren märkt N. 224 till rummet bebott av hennes älskare, franske undersåten ROUSSEL Raymond, född i Paris 20-1-1887, bosatt i Paris, 20 rue Quenten Bauchant,13 men fann honom avliden utsträckt på en madrass liggande på golvet. Informerad om händelsen underrättade hotellets direktör Serena Leopoldo denna station. Till platsen anlände undertecknad kommissarie dr Giuseppe La Farina, konstapel Zingales Giuseppe, och andra polismän, vilka konstaterade det ovan stående och såg till att varsko de rättsliga myndigheterna. Genom undersökningar och säkerställanden utförda av denna station fastställdes genast att Roussels död var följden av förgiftning beroende på den stora mängd narkotika han intagit. Ytterligare bekräftades att döden varit följden av förgiftning genom den medicinska undersökning Dr. Rabboni Federico genomförde. På bordet återfanns två tomma tuber ’Sonneril’ var och en om 20 tabletter vilka Roussel säkerligen måste ha tagit kvällen innan. I närvaro av pretorn Dr. Margiotta undersöktes den avlidnes kropp på vilken återfanns sår vilka tillfogats med något vasst instrument och varav ett djupare befanns vid vänstra handleden. Freder Carlotta som sammanlevde med Roussel sedan cirka 23 år uppgav i förhör att den ovannämnde var något nervsvag, att hans sjukdomstillstånd förvärrats särskilt under de senaste två åren, att han två gånger varit på vårdhem för behandling och att han sedan en tid inte gjorde annat än intog narkotika som enligt hans utsago framkallade en särskild berusning. Densamme, som anlänt tillsammans med älskarinnan cirka 40 dagar tidigare i hopp om att stadens milda klimat skulle förbättra hans sjukdom, hade bokat två rum som stod i förbindelse med varandra genom en dörr. I det ena rummet bodde Roussel och i det andra Freder; nattetid öppnade den förstnämnde förbindelsedörren och gick in till älskarinnan. Sedan cirka 10 dagar låste dock Roussel dörren inifrån med nyckel eftersom han inte ville bli störd av Freder. Däremot lämnade han den andra dörren, som leder mot korridoren utanför, olåst för att inte behöva störas av att gå och öppna då personalen skulle komma in. Freder tillägger att hennes vän den 2 dennes, för att tillfoga sig skada, gått in i badrummet som står i förbindelse också med hennes rum och hade försökt att ta livet av sig med en Gilet-rakkniv, vilket är förklaringen till de sår som ovan omtalats. Freder hade i tid tagit ifrån honom rakkniven och lade sig sedan vinn om att hålla alla vapen utom räckhåll för Roussel. Professor Lombardo Michele, hotellets läkare som behandlade Roussel bekräftade att hans patient lidit av nervsvaghet, som han behandlade med injektioner av barbiteirutiska (sic) preparat som skänkte honom ett tillstånd av berusning och att han flera gånger varit tvungen att ingripa för att stoppa blodförlusten. Han hade också ingripit den dag då Roussel försökt ta livet av sig med rakkniven och behandlat hans skador. Liket låg, såsom tidigare uppgivits, i ryggläge klädd i skjorta och kalsonger på en madrass som dragits ner från sängen och placerats på golvet. Huvudet var vänt mot förbindelsedörren till rummet där älskarinnan bodde, och som var låst inifrån med nyckel. Efter undersökningen har doktor Margiotta beordrat avlägsnandet av liket och förseglandet av dörren med sigill och detta kommissariats stämpel medan nyckeln till den andra dörren som vetter mot korridoren anförtrotts hotellets direktör signor Sirena. Flaskor och tuber av narkotiskt innehåll har beordrats tagna i beslag även tomma. Paketet som förutom nämnda föremål innehåller två brev med privat korrespondens men som dock inte har någon förbindelse med fallet, har placerats i en pappkartong vilken vederbörligen förseglats och som jag låter deponera hos denna Kungliga Preturs kansli. Som ovan hänvisar jag till mitt tidigare interntelegram till Er med innebörden att i detta fall varje ansvar för tredje part kan fullständigt uteslutas”.
Detta brev är inte bara ett vackert exempel på polisprosa, utan även på den ouppmärksamhet och distraktion som man kan anse typiska för ett yrke där ouppmärksamhet och distraktion inte borde accepteras. Fredez som blir Freder, hotelldirektören förvandlad till Sirena; och, värst av allt, överste Gillette, uppfinnare av rakkniven med samma namn, som blir Gilet, alltså en väst. Om en polisman inte lyckas få in nämnde överstes namn och ansikte i huvudet, och inte är klar över att han nämner ett klädesplagg och inte en uppfinnare, hur vill ni då att han ska lyckas uppmärksamma och lägga på minnet alla dessa småsaker på en brottsplats som kan komma att utgöra indicier? (För övrigt är brevet riktigt rättat för hand där vice-kvestorn funnit att det fanns något att rätta). Anmärkningsvärd är också den tarvliga gallicism med vilken förbindelsen mellan Roussel och Fredez är noterad. De skulle blivit ganska häpna, poliserna, om de fick veta att den nyssnämnde inte gick in till älskarinnan nattetid, och att Fredez aldrig i egentlig mening varit Raymond Roussels älskarinna.
En annan sak att lägga märke till är italieniseringen av egennamnen. Kriget mot det ”barbariska inflytande” som Frankrike och England språkligt utövade mot italienarna var redan påbörjat: och sålunda ansträngde sig funktionärerna nitiskt, även om de i övrigt skrev en ganska tvivelaktig italienska, att översätta Charlotte till Carlotta och Charles till Carlo.14
Den 21:a juli avlägsnades, på begäran av Frankrikes konsul ”i enlighet med 9:e artikeln 2:a paragrafen i det fransk-italienska konsulära fördraget av den 26:e juli 1862”, de sigill som satts upp den 14:e för rum 224 i Hotel des Palmes. Pretorn överlät i signor Victor Clements vård alla den avlidne Raymond Roussels ”lösa ägodelar”; och signor Clement tog emot dem ”i eventuella arvtagares intresse”. Över ägodelarna upprättades två protokoll, ett på italienska och ett på franska.
Sålunda fullständiga överlämnades handlingarna ånyo till den kunglige åklagaren, Stefano Mercadante, som inledde (och genast avslutade) en process mot professor Lombardo.
Den 6:e augusti ”inställde sig” professor Lombardo hos åklagaren och intygade: ”Jag underlät att lämna rapport om de sår Roussel några dagar tidigare tillfogat sig med en rakkniv av ”gillette-typ” dels för att det rörde sig om mycket begränsade skador, som säkert skulle ha läkt på fyra eller fem dagar om det rört sig om en vanlig patient och inte en som befann sig i konstant drogat tillstånd, dels - och detta är den avgörande anledningen - för att jag med absolut säkerhet kunde säga att skadorna inte var följden av något brott. I själva verket kände jag mycket väl till patientens hälsotillstånd och vid det tillfället kunde jag genast få veta sanningen om det inträffade dels ur Roussels egen mun dels av vad hans sällskap och hotellpersonalen relaterade i fullkomlig samstämmighet. Efter att ha konstaterat att det inte var frågan om något brott antog jag mig inte behöva lämna någon rapport”. Åklagaren övertygade sig om att professor Lombardo hade handlat ”utan bedrägligt uppsåt” och samma dag beordrade han att handlingarna skulle överföras till arkivet: där vi, trettiosju år senare, återfunnit dem.
Michel Ney, hertig av Elchingen, svarar intervjuad av Jean Chatard och Robert Momeux (Bizarre, 34-35, 1964) på frågan om ”l’on peut affirmer, on peut écrire qu’il s’agit d’un suicide”, svarar: ”Ecoutez!... Personellement je ne l’ai pas vu parce que je n’étais pas là, mais enfin on m’a écrit de là-bas...: la mairie de Palerme. On m’a donné des précisions: il s’était ouvert les veines dans son bain... Je suis presque sûr que c’est un suicide. Et je vais vous dire purquoi... Dans son testament... Il n’avait plus un sou, il s’excusait auprès de moi en me disant: ’Ecoute, je suis navré, mais je ne t’ai pas laissé un sou... ça a été l’une de mes grosses fautes et je m’en excuse auprès de toi...’, par conséquent, il savait très bien qu’il allait mourir...”.
I de aktuella handlingarna har vi aldrig sett ordet ”självmord” nämnas; och hur kunde Palermos kommunstyrelse ge ”des précisions” till hertigen av Elchingen, om det till kommunstyrelsen anlänt bara ett meddelande om dödsfallet och inte ens med det vanliga fastställandet av dödsorsaken? Inte heller är det tänkbart att undersökningsdomaren skrivit till hertigen. Bara Frankrikes konsul skulle ha kunnat skicka honom upplysningar; men inte felaktiga upplysningar. Varför verkar hertigen så säker på att hans morbror tagit livet av sig - och genom att skära upp pulsådern i badet, inte med en stark dos barbiturater. Och så vet han heller ingenting om kvinnan som följde honom, och tvivlar alltså på att han åkt till Palermo i sällskap av en kvinna. Men det är bättre att helt återge denna del av intervjun som följer efter påståendet att Roussel begått självmord genom att skära upp sina handleder för att han inte hade några pengar kvar:
”Jean Chatard: Sa bonté, dans cette phrase de son testament...
Michel Ney: Ah! sa bonté revient toujours... et la preuve, c’est que maintenant j’en profite... Il a été vraiment navré de ne pas me laisser un sou...
Jean Chatard: Ce que l’on explique au sujet de cette porte verrouillée pour la première fois et qui communiquait avec l’appartement de sa gouvernante dans l’hotel de Palerme...15 d’après vous, ces faits sont erronés?
Michel Ney: Ecoutez, sa gouvernante, c’etait une infirmière, peut-être qui était avec lui à cette epoque...
Jean Chatard: On a parlé de sa gouvernante...
Michel Ney: C’était peut-être quelqu’un qu’il a fait venir? mais je vous garantis qu’il n’était pas parti avec une gouvernante.
Jean Chatard: Vous l’avez vu partir seul?
Michel Ney: Oui. Il avait loué une voiture et un chauffeur... le chauffeur m’a d’ailleurs fait du chantage en revenant... Il ne pouvait donc y avoir une gouvernante durant ce voyage”.
Det kommer för oss en misstanke att alla upplysningar hertigen fått om sin morbrors död härrör enbart från chauffören; vilken, efter att brådstörtat ha återvänt från Palermo, söker upp honom för att utpressa honom med påståenden om en speciell förbindelse med Roussel. Naturligtvis passade det inte chauffören att prata om signora Fredez: vilkens närvaro, i tider då somliga saker ställde till större skandal än idag, gjorde den speciella förbindelsen otrolig och den gick inte ihop med en mans som Roussel mycket respektabla levnadssätt, fullt av vördnad för det yttre skenet. Inte heller passade det chauffören att berätta hur Roussel verkligen hade dött: i vetskap om att anlända före en möjlig offentlig kungörelse, antingen från franske konsuln eller de italienska myndigheterna, gav han en version av dödsfallet som inte lämnade brorsonen i skuggan av ett tvivel om att det varit självmord. Eller också var chauffören verkligen övertygad om att Roussel tagit livet av sig genom att skära upp pulsådern: att han alltså skulle ha upprepat, med fatal utgång, det som han tio dagar tidigare hade försökt. Eftersom - Gaetano Orlando minns det tydligt, och naturligtvis bidrar detta faktum till att nära hans tvivel rörande Roussels död - chauffören var försvunnen den 14:e juli. Han bodde, som sagt, inte på samma hotell. Någon måste således ha underrättat honom om att Roussel var död, att han tagit livet av sig: och det räckte för att få honom att ge sig av till Paris. Märkligt nog var det ingen som talade om honom under förhören: varken signora Fredez eller hotellpersonalen. Om någon hade pratat om honom (också i förbifarten, som idag då Orlando minns kvällen den 13:e: ”vi bar honom, chauffören och jag, från bilen till hissen och så från hissen in på rummet”), skulle polisen inte ha försummat att söka rätt på honom, och när de inte hittade honom skulle de ha sökt honom med än större envishet. Även om man tog för givet att döden var följden av en olycka eller ett självmord finns det ingen polis i världen som skulle avstå från att höra ett så viktigt vittne - och så misstänkt i samma ögonblick som han smet iväg, antagligen, just för att inte behöva vittna. Och att hotellpersonalen inte pratade om det är begripligt: vanan vid diskretion - och i en stad som Palermo sedan. Men signora Fredez, hur kom det sig att hon inte sökte upp sin landsman i en så svår och ångestfylld stund; varför nämnde hon aldrig honom i vittnesmålen inför polis och magistratur?16
Det går inte att förneka att det finns många dunkla punkter i Raymond Roussel sista levnadsdagar och i hans död; och om man väljer att se det hela ur en misstänksam synvinkel antar historien någonting mystiskt, som i en detektivhistoria.
Låt oss gå igenom och ordna dessa dunkla punkter: 1) Roussel är inte vid anmärkningsvärt dålig hälsa då han lämnar Paris: resan företas i bil och han avstår från sin bekväma husvagn. Brorsonen, som ser honom resa iväg, är inte orolig (och när Chatard flera år senare säger ”han var mycket sjuk då han anlände till Palermo” svarar Michel Ney tvekande: ”Kanske nerverna, ja...”). 2) Roussel är mycket sjuk i Palermo, både fysiskt och psykiskt stadd i framskridet förfall. Trots det kontinuerliga försämrandet av hans hälsa beslutar han sig för ett långt uppehåll i staden: och signora Fredez verkar inte ha varit av någon avvikande mening, hon återvände till Paris för att ta ut nödiga medel. Att sedan Roussel och hon skulle ha beslutat sig för ett ”långt uppehälle” i Palermo för det ”milda klimatet”, ett påstående som inte skulle låta konstigt i januari, men i mitten av juli...! 3) Dagen efter Fredez avresa kollapsar Roussel, vårdas och hämtar sig knappt enligt hotelldirektören, fullkomligt enligt professor Lombardo. Men han blir genast sämre igen då hon kommer tillbaka. 4) På kvällen den 13 befinner sig Roussel på sitt yttersta: benen bär honom inte, han hade - enligt Orlando - inte kraft nog att lyfta ett glas; men så snart han blivit ensam flyttar han en stor fåtölj, drar ner madrassen från sängen, lägger ut den mellan förbindelsedörren och balkongen, lägger två kuddar på den på ett underligt sätt: mitt på madrassen och inte under huvudet. 5) Följande dag, 14, dröjer det ända till klockan tio innan signora Fredez blir orolig över Roussels tystnad: hon kommer ut ur sitt rum när hon hör att hotellvaktmästaren Kreuz är på väg in i det angränsande rummet. 6) I rummet hittades inte ett enda papper skrivet av Roussel; i gengäld fanns där de dagliga anteckningarna om vilka barbiturater han intog och deras effekter, skrivna av signora Fredez. 7) På morgonen den 14 ser man inte till chauffören längre, han försvinner från Palermo. Signora Fredez verkar inte förvånas över det: och inför sina förhörare undviker hon varje hänvisning till den försvunne chauffören. 8) Då signora Fredez återvänt till Paris söker hon inte upp Michel Ney, hon försöker inte få träffa honom. Dock kände hon till Roussels tillgivenhet för systersonen, och att han var arvtagaren. Om hon hade visat sig för hertigen så hade chauffören inte kunnat ”faire du chantage”. Om hertigen har gått på utpressningsförsöket, har han gått på det för att han inte visste att hans morbror var på Hotel des Palmes med Fredez och att chauffören bodde på ett annat hotell. Och även om alla tre hade befunnit sig på samma hotell så skulle han, medveten om Roussels diskretion, hans finhet, hans månande om att inte blotta sig, aldrig ha trott på ett ménage à trois. För övrigt så hyste personalen på Hotel des Palmes inte minsta misstanke om en särskild förbindelse med chauffören. (Orlando minns den unge chauffören tydligt; och denne hade berättat för honom att han körde taxi, och en dag hade han haft Roussel i bilen som genast anställt honom för resan till Italien). Och det är inte allt: då Fredez i rousselianernas kult upphöjts till tillgiven och trogen följeslagerska till geniet och vittne till hans sista dagar och död har hon tillhandahållit en version med självmord genom förblödning. Hade hon förträngt minnet av hur det egentligen gick till eller ljög hon helt enkelt (och i ett visst syfte)? Vilket som än är fallet så är det ett mysterium.
Men kanske dessa dunkla punkter som framträder i dokumenten, ur arkiven, framstod som fullt rimliga och förklarliga i händelsernas omedelbarhet. Livets fakta blir alltid mera komplicerade och dunklare, oklarare och mera mångtydiga än vad de är i verkligheten, när man skriver ner dem - alltså då de från att ha varit ”relativa handlingar” blir, så att säga, ”absoluta handlingar”. Som den där polisen sa hos Graham Greene: ”Vi kan sätta dit fler personer än tidningarna skulle kunna trycka”. Även vi, allt sammantaget.

Noter

1 Den exakta benämningen är Grand Hotel et des Palmes. Detta hotells historia, från Wagners vistelse där till den amerikanska ockupationen och regionalstyrelsens angelägenheter, särskilt under ”milazziano”-tiden, är som att skriva ett kapitel om Siciliens storhet och lidande från kungarna av Savojen till dagens italienska republik.
2 Roussels fader hette Eugène, modern Marguerite Moreau-Chaslon
3 Antagligen från efter uppehållet där första kapitlets avslutning börjar: ”Or, l’examen le prouvait, c’etait cette niche même...”. Eller från sidan 35, där andra kapitlet börjar?
4 Tredje upplagan av Impressions, tionde av Locus Solus. Vi vet inte mycket därom, men det kan misstänkas att så många upplagor existerade snarare i Roussels fantasi än i verkligheten.
5 Orlando, numera pensionerad, hjälper ibland till på hotellet under dagar då officiella banketter eller bröllopsfester hålles där. Hans minne av fallet Roussel är exakt in i minsta detalj: han minns till och med de veckodagar då vissa händelser inträffade. (En detalj som gjorde stort intryck på honom, och av vilken inte finns minsta spår i protokollen, är att Roussel den natten, troligen i dödsögonblicket, ejakulerat: fortfarande talar Orlando om det med livligt intryck av motvilja, häpnad, bestörtning. Varför är denna detalj förtigen i den medicinska rapporten? Och de rättsliga som vanligtvis överflödar av råheter.) Barberaren Bertolino, som fortfarande tjänstgör, har istället vaga minnen: han såg Roussel ett par gånger då han klippte hans hår (rakade sig gjorde han själv).
6 25 000 franc motsvarade dåförtiden 19 275 lire. En italiensk familj av tjänstemannaklass, fascismens ryggrad, levde i genomsnitt på 600 lire i månaden.
7 François Caradec upplyser oss att Dufrène (Fredez=Dez-fré=Dufrène) var, som Fredez sade till Michel Leiris, en pseudonym som hon valt ”pour exercer son métier de femme entretenue, parce qu’elle était d’une famille bourgeoise et qu’elle avait été élevée au convent”.
8 Notarien Costantins efterträdare hade 1964 kontor på rue Rodier 15 (se Bizarre 34-35).
9 Bedövningsmedlen och barbituraterna verkar på vissa individer så att de först skänker en mer eller mindre lång sömn och därefter en mer eller mindre klar eufori. Av den första effekten följer således en andra; och vi tycker oss förstå av Kuschinskys och Lüllmans Manuale di farmacologia att hos sådana individer som vanemässigt drogar sig, som narkomaner, reduceras den stora dosen under sömnen till en nivå som skapar upphetsning: ”i små doser är alla narkotiska preparat i stånd att framkalla upphetsning”; det är bara det att den lilla dosens verkningskraft bibehålles, uppenbarligen, genom att ständigt öka den stora dosen, den som bryts ner under sömnen.
10 Men han ville inte dö och ropade genast på hjälp. ”Jag var den förste att rusa till och jag hjälpte honom att resa sig. Monsieur Roussel skrattade och sade: Orlandò, Orlandò...”. Orlando bekräftar för mig denna redogörelse som han gjort för Mauro De Mauro den 10:e december 1964 (i tidningen L’ora).
11 Några dagar tidigare, minns professor Lombardo, hade Roussel kastat ut pengar till förbipasserande på denna gata.
12 Den 15:e juli tiger bägge tidningarna i Palermo - Il giorno di Sicilia på morgonen, L’ora på kvällen - om Roussels död. På sidorna med lokala nyheter står det om ett fynd av människoskelett på piazza Acquasanta, att en åsna har sparkat en bonde, en försäkringsagent slagits ner på via Cavour och om ”en barberares olycka i andra äktenskapet”. Inte ett knyst om att det, som i Pirandellos novell, ”på hotellet har dött en dylik”.
13 Rue Quentin Bauchant, 20. Systersonen säger: ”...il habitait la même maison que moi à l’epoque... c’est-à-dire l’hotel de ma mère”.
14 I dödsattesten blir y i Raymond till i och fadern, Eugène, blir Eugenio.
15 Vi vet att Roussel sedan flera dagar låste förbindelsedörren; Chatard, som inte visste det trodde att han hade låst den bara på kvällen den 13:e, då han beslutat sig för att dö och inte ville uppröra Fredez. I Frankrike har man fram till nu vetat mycket lite om Roussels död. Den 3:e augusti 1933 skriver Pierre Lazareff i Paris-Midi om ”la mort édifiante dans un convent de Palerme du richissime et peu banal auteur dramatique que fut Raymond Roussel”. Trettio år senare har till och med Michel Ney, Roussels systerson, osäkra uppgifter: och han garanterar deras riktighet inför Jean Chatard och Robert Momeux.
16 I den citerade artikeln av Mauro De Mauro säger denne lombardiske professor på ett ställe att Roussel hade sagt upp chauffören, betalat honom och gett honom bilen. Men bilen var inte Roussels egendom (han hade hyrt den i Paris); och Orlando kommer väl ihåg att chauffören var i Palermo på kvällen den 13:e. För övrigt tyder det faktum att han försökt (eller lyckats genomföra) utpressningen, på att han lämnat Palermo i vetskap om att Roussel var död. Och visst kunde han ha inhämtat denna kunskap från tidningarna: men de tidningar som skrev om fallet (få, tror vi) fick nyheten sent, medan det tycks som chauffören uppsökt Michel Ney så snart han återkommit från Palermo.