tisdag 20 oktober 2009
fredag 13 mars 2009
Leonardo Sciascia: HANDLINGAR KRING RAYMOND ROUSSELS DÖD
”P.S. Kommissariat - sekt. Politeama - Palermo
14 juli 1933 År XI i Fascismens Era
Interntelegram
Ärade herr förste Pretor
Ärade herr Kvestor
Palermo
Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel des Palmes kom upp till rum No 224, bebott av franske medborgaren Raymond Roussel, född i Paris 20-1-1887, konstaterade han att den nyssnämnde låg avliden i ryggläge på en madrass placerad på golvet. Roussel hade, efter vad som inhämtats, en hjärnsjukdom och intog mediciner för att bedöva sig. På nattduksbordet har hittats två tuber ’Sonneril’, medan det i klädskåpets lådor funnits en stor mängd mediciner av olika typer. Jag anser densamme ha överdrivit i doseringen av läkemedlen och därmed ha åsamkat sig döden. Roussel befinner sig under bevakning i avvaktan på Er ankomst. Ytterligare information finnes.”
Doktor Michele Margiotta, pretor i sektion IV, begav sig till Hotel des Palmes1 , via Ingham, andra våningen, rum 224, där liket av personen ”vars död antas kunna vara följden av ett brott” befann sig. Han framhöll ”i första hand att det på en madrass utbredd på golvet befanns liggande på rygg liket av en man sannolikt i --årsåldern”; och ”i andra hand att nämnda lik bär kläder, nämligen: vit nattskjorta, vita kalsonger, svarta strumpor och champagnefärgad bomullsundertröja”. (Färgangivelsen ”champagne” för undertröjan är ingen nyck av pretorn: det var modernt just då).
Närvarande i rum 224 var, som sakkunnig, doktor Federico Rabboni; där befann sig också hotellvaktmästarna Antonio Kreuz - son till Antonio Kreuz - 37 år, från Wien och Loi Antonino - son till framlidne Giuseppe Antonino - 30 år, från Cagliari; vilka, uppmanade ”att uppmärksamt granska härvarande avlidne och intyga vem det har varit i livet har var och en för sig svarat i följande ordalag: Liket som Min Herre visar mig är Raymond Roussel - son till framlidne och framlidna Marguerite Chalon2 - född i Paris 20-1-1877”. Moderns namn, datum och plats för födelsen, som hotellvaktmästarna säkert inte kände till, nedtecknades efteråt i förhörsprotokollet i annan handstil. Faderskapet lämnades öppet: en av dessa försummelser, dessa misstag, dessa omvägar som leder oss in mot mysteriet, till det outgrundliga; och om Savinio hade råkat på dessa handlingar skulle han blivit förtjust.
Efter hotellvaktmästarnas identifiering lät pretorn ”med tillbörlig hänsyn lagenligen avkläda liket de kläder det bar”; och doktor Rabboni fortskred med den yttre inspektionen kungörande att ”det rör sig om en man av ormaltyp (sic: för normaltyp), väl utvecklad muskelmassa och fettvävnad, halvgången likstelhet; hudfärgen synbart bleknad - hypostatiska fläckar på ryggen och de nedre extremiteterna. Inga yttre skador kan observeras, med undantag för ytliga skrapsår på vänstra sidan av bröstet som inte orsakats nyligen - och med undantag för ett snitt i huden på nedre tredjedelen av vänstra underarmen, omfattande cirka två centimeter av omgivande vävnad - och som synes vara en ytlig skada vilken tillfogats ganska nyligen. Detta sår är skyddat av ett förband av gasbinda och bomull, bestruket med salva”.
Som avslutning på sin redogörelse sade doktor Rabboni: ”Jag vidhåller att nämnde Roussel lidit en naturlig död, troligen orsakad genom förgiftning av narkotika och sömnmedel vilka intagits i stor mängd på rummet, varför jag anser obduktion onödig”. På förfrågan från pretorn preciserar han: ”Döden inträffade för cirka 10 eller tolv timmar sedan. Jag utesluter att döden skall ha följt av de skrubbsår som återfunnits på vänstra halvan av bröstet, eller av skadan som återfunnits på nedre tredjedelen av vänstra underarmen. Jag utesluter likaledes att döden skulle ha inträtt som en följd av yttre våld”.
Till detta ”muntliga förhör” är fogat en not om ”handhavande av Roussel Raymonds lik”: 10 lire. Ersättningen till den sakkunnige läkaren - 15,28 lire - är istället noterad i den övre marginalen på det första bladet.
Sedan dikterade pretorn ett ”protokoll med sammanfattning av uppgifter”: på nytt beskrevs den avlidne, den här gången tillskrevs han den troliga åldern av 50 år men den champagnefärgade undertröjan glömdes bort; sedan övergick han till att inventera och beskriva allt det som återfanns i rummet. Två separata sängar, en orörd, den andra utan madrassen ”som, såsom uppgivits, befanns på golvet och på vilken ligger nyssnämnde man, död”. ”Under madrassen återfinnes ett nattkärl med lite urin”: under madrassen som ligger på golvet, vilket är konstigt. Hursomhelst, den detaljen tjänar, antar vi, till att fastslå tidpunkten för dödsfallet till sent på natten. Vid fotändan av den upprivna sängen står ett litet nattduksbord med fyra flaskor vatten från Fiuggi och två tomma tuber Sonéryl, var och en på tjugo tabletter à tio gram och slutsatsen drogs att Roussel intagit alla fyrtio sistlidna natten. Vilket inte betyder, som vi kommer att förstå, att han ville ta livet av sig.
I ett nattduksbords låda återfinner man 16 flaskor Somnothyril, 15 Sonéryl, 10 Hypalène, 11 Rutonal, 8 Phanodorme, en ask Declonol, en liten flaska Hyrpholène och en tub Somnothyril; och i en stor pappkartong i garderoben 10 flaskor Neurinase, och 12 Veriane. Ovanpå garderoben stod halvtomma flaskor med Veriane, Veronidin, Neurinase och Neosedan. I lådan i nattduksbordet återfanns också en termometer och en ljusblå papperslapp där det antecknats vilka barbiturater Roussel tagit från den 25 juni till 13 juli, doser, klockslag, reaktioner. Lappen beslagtogs och lades till handlingarna.
Vid genomletning av lådorna framkommer två brev, ett undertecknat Cassiffari (?) och ett Malet; och analyser av sockerhalt, salthalt och urin. I garderoberna och kringspridda i rummet personliga plagg och underkläder. En stor resväska och en liten necessär. En ärgad silverklocka. Två hattar. ”Tolv osprättade volymer med titeln Locus Solus av Armand Roussel”. Denna tankspriddhet hos en kanslist i kungliga preturen (namnteckningen oläslig) fyller en med större häpnad än den stjärnströdda himlapällen. Varifrån har namnet Armand kommit? Var inte detta ödets slutgiltiga spratt för Roussel, som desperat hade eftersträvat berömmelse? Tolv osprättade volymer av Locus Solus: en bok skriven av någon annan, enligt kanslisten, inte av denne döde i vit nattskjorta och svarta strumpor, som likbärarna tar hand om. (En anmärkningsvärd detalj: det fanns tretton exemplar, varav Roussel några dagar tidigare givit ett till professor Michele Lombardo, hotellets läkare, med rekommendationen att påbörja läsningen från sidan trettiotre3 . ”Det som står före är onödigt.” Detta kommer en att tänka på Campana när han sålde sina Conti orfici på kaféerna, och efter att ha granskat köparens ansikte rev ut de sidor som han ansåg skulle ha varit ”onödiga”; en del fick hålla till godo med bara omslaget. Men Roussel kallade inte de första trettiotre sidorna i Locus Solus, liksom de första nio kapitlen i Impressions d’Afrique, för ”onödiga” i denna bemärkelse: det var själva spelet, och mysteriet, i hans skrivande. Han gav också Impressions d’Afrique till professor Lombardo, i tredje upplagan med den gröna lilla lappen med följande ”avis”: ”Les lecteurs qui ne sont pas initiès à l’art de Raymond Roussel auront avantage à lire ce livre d’abord de la page 217 à la page 455, ensuite de la page 1 à la page 211”4 ).
”I rummet är oordningen inte sådan att den verkar tyda på handgemäng... Inget onormalt... Sovrummet står i förbindelse med ett badrum där smutsiga underkläder och en garderob med kvinnokläder återfinnes. Förbindelsedörren till angränsande rum, upptaget av signora Fredez, är låst inifrån och nyckeln sitter i låset. Just innanför denna dörr finnes madrassen på vilken den avlidne Roussels kropp ligger. I resväskan återfinnes diverse papper rörande hans förmögenhet, medan det i kavajen på klädhängaren hittas elva sedlar om femtio lire”. Pengarna läggs i resväskan, och väskan förseglas. En koffert, som stod ute i korridoren, bärs in på rummet: och för förbindelsedörren till rum 226 sätts två vita tygband med fyra vaxsigill. Pretorn övergår sedan till det förberedande muntliga förhöret. Hotellvaktmästaren Kreuz tillkallas ånyo, och han säger: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel, som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag anser att det mellan signor Roussel och signoran rådde goda förbindelser, något jag aldrig ifrågasatt. I signor Roussels rum noterade jag alltid medicinflaskor men bruket han gjorde av dem är mig okänt. Jag fann ofta tomma flaskor i papperskorgen”. Efter honom följer Tommaso Orlando - son till Gaetano Orlando - 29 år, från Salerno: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag serverade dem ofta lunch och frukost på rummet; lunchen åt de gemensamt. På kvällen däremot var det signoran ensam som åt, då Roussel bara intog en måltid om dagen. Jag anser att det dem emellan rådde full harmoni, då jag aldrig fick se gräl och diskussioner. Jag lade märke till att det alltid fanns många medicinflaskor i signor Roussels rum och jag känner inte till hur han använde dem”.5
Leopoldo Serena - son till framlidne Federico Serena - 42 år, född på Capri, hotellets direktör, deklarerar: ”För cirka fyrtio dagar sedan tog signor Raymond Roussel tillsammans med signora Fredez in på hotellet som jag leder. Nämnde signor Roussel verkade plågad och ända från första dagen stannade han på rummet där han också intog sina måltider. Efter några dagar åkte signora Fredez till Paris för att hämta bagage, då signor Roussel, enligt henne, bestämt sig för att stanna länge i Palermo, eftersom han hade upptäckt att vårt klimat gjorde honom gott. Dagen efter signorans avfärd kom serveringspersonalen och upplyste mig att signor Roussel låg medvetslös på golvet bredvid sängen. Detta hände för ungefär en månad sedan. Jag lät tillkalla professor Lombardo, hotellets läkare, som tillhandahöll nödvändig vård. Efter några dagar återkom signora Fredez till Palermo och fann signor Roussel tämligen återhämtad. Efter ytterligare några dagar underrättade serveringspersonalen mig om att signor Roussel skadat sig och befann sig i badrummet. Även denna andra gång tillkallades professor Lombardo. Idag på morgonen slutligen blev jag underrättad om att signor Roussel låg medvetslös på sitt rum, utsträckt på en madrass lagd på golvet. Professor Lombardo, som befann sig på hotellet, bekräftade dödsfallet. Signor Roussel hade inte deponerat något på hotellet. Signora Fredez däremot, som skulle sköta betalningen av räkningarna, hade deponerat 25 000 franc av vilka hon återtagit 15 000 och lämnat resten att disponeras för begravningen och andra möjliga utgifter”.6
Professor Michele Lombardo från Palermo, som var 37 år för 37 år sedan, befinner sig i en något besvärande situation: han har inte anmält Roussels självmordsförsök. Men i detta första förhör ställer pretorn honom inte till svars för hans underlåtenhet. ”För cirka trettio dagar sedan meddelades jag att en gäst på Grand Hotel var sjuk. Jag gick dit och besökte honom. Jag fick veta att hans namn var Raymond Roussel. Jag fann honom i ett tillstånd av fullkomlig medvetslöshet. Genom undersökningen av den sjuke och av de preparat jag fann i rummet (Veronal, Neurinase och liknande) förstod jag att det rörde sig om ett fall av sinnesrörelse som utlösts av förgiftning av barbiturater. Dessa preparat ger eufori (tillstånd av berusning). Jag genomförde en åderlåtning och lade ett glykosförband för att snabbt stoppa blodförlusten. Jag lät också anbringa en kateter för att tömma urinblåsan samt gav jag honom ett medicinskt lavemang, också det i samma syfte. En snabb förbättring av tillståndet uppnåddes och han återhämtade sig fullständigt på ett par dagar. Några dagar senare upplyste mig signora Fredez (professor Lombardo hade sagt ”signora Dufrène”: men namnet blev fängslat, som det heter på byråkratjargongen, det vill säga inskrivet i en rektangel7 ) som under tiden återvänt från Frankrike och som sammanbodde med signor Roussel, att denne sedan mer än två år missbrukade diverse preparat som innehåller barbiturater. Hon tillade att det inte hade varit möjligt att tvinga på honom någon begränsning i användandet av dessa preparat, eftersom han då blev rasande. Efter några dagar tillkallades jag på nytt på grund av att nämnde Roussel under ett nervsammanbrott i badrummet hade tillvitat sig små skärsår över hela kroppen, eller snarare på vissa kroppsdelar, och särskilt en vid vänstra handleden där han förlorat mycket blod. Jag behandlade såren och var tvungen att sy vid handleden. Medan de sår som återfanns på olika delar av kroppen var mycket ytliga och läkte förhållandevis snabbt, var såret vid handleden, som var djupare, långsammare att läka och hursomhelst, eftersom det smärtade, hade det behov av ytterligare behandling”.
På pretorns fråga svarar han (förkortat BF, ”besvarad fråga”, som också vi i fortsättningen använder): ”Signor Roussel befann sig vanligtvis i ett tillstånd av berusning då han dagligen intog stora mängder droger. Detta har jag kunnat konstatera särskilt under de senaste dagarna då jag behandlat såret vid handleden”. BF: ”Som läkare har jag flera gånger försökt få honom att sluta med sitt drogmissbruk, men Roussel svarade alltid att det inte var möjligt. Under de senaste dagarna, såväl på min som på signora Fredez Carlotta (två överstrykningar den här gången, och det har tydligen varit en diskussion mellan läkaren och pretorn rörande kvinnans namn: kanslisten hade skrivit Fredez, sedan strukit över och ersatt det med Dufrène, strukit Dufrène och återgått till Fredez) inrådan hade han beslutat sig för att avresa till Schweiz för att återhämta sig på ett vårdhem där han skulle avgiftas. Det verkar dock som signor Roussel försökte uppskjuta avresan, kanske för att han planerade att fortsätta med sitt drogmissbruk”.
Nu har turen kommit till madame (så kallad i protokollet) Charlotte Fredez - dotter till framlidne Charles Fredez och framlidna Alfonsina, född Acard - 53 år, från Paris, därstädes boende på rue Pierre Charon, 8:e arr., nummer 47. BF: ”Sedan cirka 23 år sammanlevde jag med signor Roussel, trots att jag aldrig gift mig med honom. Han har alltid varit nervsvag; han har alltid intresserat sig för litteratur och musik, han har skrivit litterära verk och även komponerat musik. I Frankrike betraktades han som ett geni. Han kom från en framstående parisfamilj - systern var gift med hertigen av Elchingen. Denna syster är redan avliden, men har efterlämnat en son vid namn Michele Ney, hertig av Elchingen. Jag vet att den avlidne signor Roussel har lämnat sin sista vilja i förvar hos notarien Costantin8 , rue Boissy d’Anglas N.9 i Paris”. BF: ”Sedan mer än två år har signor Roussel, för att lindra sin nervsvaghet, intagit diverse preparat som gav honom en känsla av välbefinnande. Sålunda har han gradvis blivit förgiftad. Han har varit på behandlingshem två gånger, i Valmont i Schweiz under en månad och vid ett annat tillfälle under åtta månader i Saint Cloud nära Paris, på en klinik på avenue Pozzo di Borgo 2, ledd av professor Saulier, för att bota sin nervsvaghet - men istället för att komma därifrån botad fortsatte han att må dåligt och sålunda började han att söka lindring i drogerna som dock efter hand förgiftat honom. För cirka 40 dagar sedan anlände vi till Palermo, lockade av det milda klimatet. Då han fann vistelsen i Palermo behaglig återvände jag till Paris för att lyfta tillgångar nödvändiga för ett långt uppehälle. Vid återkomsten underrättades jag om att signor Roussel varit dålig, att han funnits medvetslös som en följd av sitt narkotikamisbruk, varför jag försökte övertyga honom att åka till ett behandlingshem för att återhämta sig. Mina böner att få honom att åtminstone minska på narkotikamissbruket tjänade dock inget till”. BF: ”Sedan ungefär tio dagar tillbaka lade han sig vinn om att låsa förbindelsedörren mellan mitt och sitt rum om natten, för att förbli ostörd, medan han lämnade den till korridoren öppen. Den andra dennes skar han sig på olika delar av kroppen och i handleden, i badrummet och kanske under påverkan av läkemedlen, varvid doktor Lombardo, som ännu vid frånfället hade honom i sin omvårdnad för såret vid handleden, brådskande tillkallades. Efter det såg jag till att hålla rakknivarna inlåsta för att undvika att han försökte skada sig igen. Under de senaste dagarna hade han, på mina enträgna böner och doktor Lombardos inrådan, beslutat sig för att återhämta sig på ett vårdhem i Schweiz och vi skulle ha åkt i övermorgon. Idag på morgonen underrättades jag av serveringspersonalen om att signor Roussel påträffats liggande medvetslös”. På denna punkt reste pretorn invändningar när han, senare, för tredje gången hade förhört hotellvaktmästaren Kreuz; men bara för att utesluta motsägelsen mellan versionerna ur handlingarna. Uppenbarligen tillagd är Fredez tillrättaläggande: ”Jag rättar: jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Hennes vittnesmål fortsätter: ”Efter signor Roussels önskemål förde jag en dagbok där jag dag för dag antecknade vilka preparat han intog - med hjälp av denna dagbok kontrollerade jag så att han alternerade mellan drogerna. Jag framlägger de anteckningar som rör de senaste dagarna”. BF: ”Under 23 år av samliv har jag aldrig haft några meningsskiljaktigheter med signor Roussel. Jag ingrep alltid för hans eget bästa, och bad honom alltid att upphöra med sitt drogmissbruk - men för att undvika uppträden var jag tvungen att låta honom hållas”. BF: ”De mediciner han tog gjorde honom ibland exalterad och då kunde han prata i timmar utan att tröttas - vid andra tillfällen gjorde de honom istället deprimerad. Igår kväll tyckte jag att han verkade konstigare än vanligt - varför jag frågade honom om han hade tagit mycket medicin och han svarade ett tvärt ”nej”. Igår kväll klockan 22.15 drog jag mig tillbaka på mitt rum medan signor Roussel stannade i sitt och låste förbindelsedörren. Framemot klockan 23 frågade jag honom genom den låsta förbindelsedörren hur han mådde, och han svarade surt: ’Bekymra dig inte’”.
Hon måste ha hört något som fick henne att tro att Roussel fortfarande var vaken: madrassen var nerdragen ur sängen och utlagd mellan förbindelsedörren och balkongen; vattnet som hälldes upp i glaset, säkert mer än en gång, för att svälja alla dessa Sonéryltabletter. Det sura svaret får en dock att tro att barbituraten ännu inte hade verkat. Hon visste att han denna kväll skulle tagit Sonéryl, och hade antecknat det i dagboken: men Roussel hade väntat tills hon drog sig tillbaka innan han tog det. Att döma av dess verkan som den beskrivits i dagboken måste det ha varit favoritbarbituraten: och denna kväll, kanske för att dö, men ännu troligare för att somna direkt och sedan uppnå det euforiska tillståndet, hade han beslutat sig för att ta en stor men inte ovanlig dos.9
Signora Fredez-Dufrènes dagbok, det vill säga den lapp som fogas till handlingarna, börjar söndagen den 25:e juni. Denna kväll, vid sextiden, tog Roussel 6 tabletter Phanodorme och lika många vid halv två på morgonen. Den 26:e började han tio över fem på eftermiddagen med 8 Hipalène; sedan tog han ytterligare 2, och genast ytterligare 4 vid halv tio; ytterligare 30 ”en tout dans la nuit”. Den 27:e: en och en halv flaska Veriane. Den 28:e: klockan sexton och trettio 3 tabletter Rutonal, ytterligare 3 klockan aderton, och ytterligare 12 under natten: ”18 en tout sans sommeil”; eller snarare: med tre timmars sömn. Den 29:e är stora Sonéryldagen: 4 klockan sjutton, 4 aderton och trettio; sömn vid tjugotvå. Under natten, ytterligare tretton. Efter en sömn på tolv timmar och en kvart, ”euphorie extra” under tjugofyra timmar. Den 30:e: ”Somnothyril 19 sans euphorie”, men med sex timmars sömn. Den 1:a juli: en flaska Neurinase. Den 2:a: en, ser det ut som, Acetile. Den 3:e: 10 tabletter Phanodorme. Den 4:e: en och en halv flaska Veriane, en halv Neurinase. Den 5:e: två flaskor Veronidin. Den 6:e återkommer han till Sonéryl: 16 tabletter, nio och en halv timmes sömn, ”euphorie très grande”. Den 7:e: sex Hypalène klockan halv tio på kvällen, ytterligare 18, sedan 3 Sonéryl; ”bonne euphorie”. Den 8:e: 20 tabletter Somnothyril och en flaska Neurinase: utan att äta, men i euforiskt tillstånd hela dagen. Den 9:e: 11 tabletter Phanodorme. Den 10:e: två flaskor Veronidin klockan tjugoett; god sömn. Den 11:e, vid samma tid: 34 tabletter Rutonal; tre timmars sömn och därefter en ”formidable euphorie”. Den 12:e: en och en halv flaska Veriane; lite sömn och sedan en ”euphorie desordonnée”. Den 13:e, torsdag, sista anteckningen: Sonéryl. Det faktum att han återkommit till Sonéryl, barbituraten som - efter vad man kan sluta sig till av dagboken - gav honom en lång sömn och sedan extraordinär eufori, får en att tro att han inte ville dö. Man kan inte heller, även om man antar att han tagit bägge rören, det vill säga 40 tabletter (en av dem kan ha varit öppnad), tro att han kunnat förutse den dödliga effekten och således tagit dem i syfte att ta livet av sig. Den 26:e, mellan kvällen och natten, hade han tagit 44 tabletter Hypalène; den 11:e juli 34 Rutonal på en gång. Om han hade velat ta livet av sig skulle han ha ökat doserna till mängder som han ännu inte kommit upp till. Och för övrigt är det ganska otroligt att en narkoman, även under en period av ”normalitet”, skulle kunna betrakta sin drog som dödsbringande och tro att ens en extrem ökning av dosen skulle ge honom något annat än ett exceptionellt tillstånd av eufori. Och vi har bevis på det i Roussels självmordsförsök: han skar sig i pulsådern inne i badrummet. Och det var andra gången han smakade på detta dödssätt: och han hade konstaterat - sade han efter första gången - hur lätt och behagligt det vore att dö på detta sätt. Det hade räckt om han ryckt bort förbandet från handleden: och han skulle inträtt i denna lätta och behagliga död.
Men Roussel ville inte dö denna kväll; han ville, tror vi, bara sova. Och han hoppades på Sonéryl, som två veckor tidigare skänkt honom en sömn på tolv timmar och en kvart. Visserligen var han sedan ungefär tio dagar dystrare och mera retlig än vanligt. Ända sedan han, efter att ha prövat på (snarare än verkligen försökt) att ta livet av sig, och låtit dra löftet ur sig att åka till ett behandlingshem för avgiftning. Sedan dess hade hans följeslagerska - som under den sista tiden gått från att vara överseende till att bli en sorts medbrottsling, med denna dagbok över doser och effekter som hon förde - blivit vittne och väktare av detta, för honom fruktansvärda, löfte att skiljas från drogerna. En fiende. Och just därför hade han sedan tio dagar, alltså sedan den andra, låst förbindelsedörren med nyckel; och säkerligen började han, i den nattliga ensamhet han sålunda försäkrat sig om, att fabricera ursäkter och undanflykter för att skjuta upp avresan, eller till och med för att ta tillbaka sitt löfte. Att han sedan samma kväll framstod som ”konstigare än vanligt” för signora Fredez är begripligt. Det återstod honom knappt två dagar av frihet, hans krumbukter för att undandra sig löftet måste ha varit desperata. Den lilla sömnen natten innan, ilskan över detta löfte som han inte ville hålla; och så dessutom detta inträngande buller - röster, oljud, explosioner - av en fest. Av två fester faktiskt: en patriotisk och en religiös. Den årliga ”tillställningen” för Sankta Rosalia sammanföll med ett evenemang som fick hela Italien att jubla. Denna dag hade Balbos ”atlantiska” luftskvadron anlänt till Cartwright i Labrador: och till klockan nitton hade myndigheterna utlyst en spontan ”stor folklig manifestation”. Roussel gick ut den eftermiddagen som vanligt: tvärtemot legenden som bildats kring hans sätt att resa - i denna hans luxuösa och dystra husbil, från den ena stadens hotell till den andras - gick han i Palermo, efter vad Gaetano Orlando drar sig till minnes, ut nästan varje dag. Han hade bil med chaufför, chauffören bodde på ett annat hotell, Savoia, och befann sig punktligt utanför Hotel des Palmes då Roussel kom ner för att gå ut. Men det är inte känt vart han gick, säkert är att han inte kände någon i Palermo: kanske lät han sig köras omkring på måfå, utan att någonsin stiga ur bilen eftersom han var ostadig på benen. Och just denna kväll, vid återkomsten, rörde han sig inte över huvud taget: från bilen till hissen och sedan från hissen till rummet bars han av chauffören och av kyparen Orlando. Han var slut. Men han glömde inte att, som varje kväll, ge Orlando den vanliga dricksen: en ”pataccone” av silver på tjugo lire, minns Orlando, med Mussolinis profil och liktorernas fasces. Bara en kväll, den första juli, fick Orlando en bunt på hundra franc istället för den vanliga ”patacconen”: men Roussel bad honom om en extra tjänst. Han gav honom en rakkniv och förklarade sedan med gester, utan att tala, att han ville att han skulle skära ett snitt i hans pulsåder. Orlando blev förskräckt, sade ”no, no monsieur Roussel”, och ville ge tillbaka de hundra francen. Roussel avvisade honom, tog tillbaka rakkniven; och nästa dags morgon gjorde han det själv.10
Men låt oss återvända till kvällen den trettonde. Roussel återkommer till hotellet då manifestationen redan har börjat, troligtvis på piazza Castelnuovo, där det alltid, med prat och skrik, förekommer möten och folksamlingar. Bara några steg från Hotel des Palmes. Konstigare än vanligt, på misshumör över att tvingas åka till ett vårdhem och lägg därtill hur en man som han kunde påverkas av en ”gemen, plebejisk, tät” folkmassa (det är inte av en slump vi påminner oss Höstsonett till markisen av Brandomin av Darìo a Valle-Inclan), och osäkrare än vanligt, kommer han slutligen till sin säkra tillflykt i rum 224. Vilket dock låg ut mot via Mariano Stabile11 , som denna kväll måste ha varit en brusande folkström då alla efter den fascistiska manifestationen rusade till hyllandet av sankta Rosalia. Klockan 21.30 stod det på programmet en ”tävling i fantastisk och allegorisk illumination av båtar och sjömärken på vattenspegeln mot vilken Foro Umberto vetter”; och genast därefter, klockan 22, en annan tävling: en av dessa infernaliska pyrotekniska tävlingar med vilka man avslutar religiösa fester på Sicilien och som bedöms inte bara efter sin uppläggnings fantasifullhet och eldarnas färgrikedom, utan även efter explosionernas intensitet. Marken skakar, glasrutorna går i småbitar; och ju vidare eldverkan desto större är nöjet för folket och den ära i vilken skyddshelgonet uppstiger. En liknande tävling i huvudstaden skulle vara till långt efter midnatt (det finns bygder där kostnaden för fyrverkerierna är i nivå med hela den kommunala årsbudgeten).
Vid tio och femton, när signora Fredez lämnar honom, har fyrverkerierna redan påbörjats. Roussel har sagt till henne att han skall ta Sonéryl, och hon har redan antecknat det; hon vet inte hur mycket han kommer att ta. Så snart han är ensam börjar han stoppa i sig tabletterna som han sköljer ner med stora mängder vatten från Fiuggi (han drack enormt mycket av det, minns Orlando: och det hjälpte honom inte bara att svälja tabletterna, utan också med urinavgången). ”Den kvällen”, säger Orlando, ”hade han inte ens kraft nog att lyfta ett glas”: men uppenbarligen diktar och överdriver han hans svaga tillstånd, om han lyfte glaset flera gånger så snart signora Fredez var ute ur rummet, och sedan dessutom en madrass. Och denna detalj med madrassen som dragits ner från sängen och placerats mellan förbindelsedörren och balkongen, är nästan avgörande för vår övertygelse att han inte ville dö. Som François Caradec upplyser oss hyste Roussel ”peur de tomber de son lit”, och därför lade han ner madrassen på golvet. Denna rädsla för att ramla ur sängen, som är gemensam för alla barn då de går från vaggan eller spjälsängen till den vanliga sängen (och de som sover oroligt ramlar verkligen också ibland: med smått traumatiska följder av ”regression”), är i vuxen ålder en bild av en annan skräck: att dö i sömnen. Alltså borde denna barnsliga rädsla för att ramla ur sängen ha försvunnit i samma ögonblick som Roussel bestämde sig för att dö.
Men det är bättre att hålla sig till fakta som de nedtecknats i de rättsliga protokollen, till Orlandos minnen. Ganska exakta minnen i jämförelse med handlingarna: och med tiden har de visat sig vara som ett upplägg för en polisroman. Vissa märkliga detaljer, vissa orimligheter och motsägelser. Till exempel signora Fredez då hon säger ”underrättades jag av serveringspersonalen att signor Roussel påträffats liggande medvetslös” och sedan rättar sig, ”jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Orlando tog henne denna morgon på bar gärning: vilket väckte hans uppmärksamhet, gjorde honom misstänksam. ”Framemot tiotiden”, minns Orlando, ”kom Kreuz för att meddela mig att signor Roussel ännu inte vaknat. Jag följde med honom till dörren till rum 224: tystnad. Vi gick fram till dörren till 226: vi hörde vattnet rinna i badkaret. Signoran förberedde sig för att ta ett bad, och därför störde vi henne inte. Senare återvände Kreuz till dörren till rum 224, besluten att gå in; och i samma ögonblick kom signoran ut ur sitt rum”. Detta var vid elvatiden. Och varför var hon så sen just denna morgon? Varför hade hon inte tidigare bekymrat sig över Roussels tystnad, då Kreuz och Orlando redan oroat sig i en timme?
Det finns bara ett svar: signora Fredez visste redan att Roussel var död. I den oro hon kände är det mycket troligt att hon, under natten eller på morgonen, således vid en tidpunkt då korridoren låg öde, gick in i rum 224 (vi får inte glömma att Roussel låste förbindelsedörren, men lämnade den mot korridoren öppen); och då hon upptäckte sin vän död beslutade hon sig, i förtvivlan och fruktan för vilka konsekvenser denna död kunde få för henne i ett främmande land, för att inte låtsas om någonting, att vänta tills andra gjorde upptäckten.
Signora Fredez förflutna, en demi-monde som Roussel hade utvalt till sitt stadiga sällskap, och det faktum att Roussel hade testamenterat henne en livränta, hade kunnat ge förhöret en annan vändning om polisen hade kommit till vetskap därom. Charlotte Fredez hyste således en berättigad fruktan, men hon uppträdde helt klart (bortsett från den lilla självmotsägelse vi avslöjat) för att skynda på förhöret. Dagen därpå, 15 juli, skulle ”de fyras pakt” ha undertecknats i palazzo Venezia, Frankrike var fortfarande den latinska systern: och troligtvis ombads Victor Clement, Frankrikes konsul i Palermo, genast av signora Fredez att ingripa. Å sin sida hade hon slugheten att upplysa sina förhörare om Roussels sociala position och den berömmelse han åtnjöt i Frankrike (hon överdrev denna berömmelse inte så lite) och att genast visa upp den lapp på vilken hon sedan den 25 juni antecknat de olika typer av barbiturater och vilka doser som Roussel tagit. Misstanken att dagboken hade kunnat skrivas i efterhand gick aldrig upp för polis och magistrat, och detta var en mycket misstänksam tid. Till att påskynda, mycket till och med, förhörsgången bidrog förutom den framlidnes berömmelse och sociala position som signora Fredez framhöll; förutom den franske konsulns ingripande, som säkert varit direkt; förutom professor Lombardos och hotellpersonalens vittnesmål, inför polisens och domarens ögon styrkta av den orgie i flaskor och tuber som återfanns i rummet; förutom allt detta bidrog utan tvivel den fascistiska föreskriften, som polis och magistratur ivrigt underkastade sig, att tysta ner alla dessa fall i vilka ”taedium vitae” fick en tragisk utgång. Även om den inte var avsiktlig var Roussels död i praktiken ett självmord: och en utlänning som kom för att ta livet av sig i Italien, just då det fascistiska Italiens ära vibrerade genom de atlantiska himlarna och befäste den europeiska freden i pakten mellan de fyra stormakterna, hänsyftade inte den kanske inte bara på omöjligheten av samliv, utan på omöjligheten att leva i det fascistiska Italien? Den italienska polisen var dåförtiden utomordentligt raffinerad när det gällde att upptäcka hänsyftningar, att tolka symboler och allegorier. Och är inte just självmordet den handling som tydligast hänsyftar på omöjligheten av att leva under tyranniet?12
Fallet Roussel avslutades således med imponerande hastighet: av denna samma polis, av denna samma magistratur, vilkas steg i flertalet fall är av imponerande långsamhet och förfärande tyngd för alla de som finner sig berörda. Alla handlingar är daterade den 14:e: vilket innebär att allt har klarats av på lite mer än en halv dag. Och ingen obduktion.
Pretorn uppehöll sig ett tag vid signora Fredez självmotsägelse, vände sig till hotellvaktmästaren Kreuz som i förhöret uppgav: ”Idag på morgonen var jag den förste som kom in i signor Roussels rum framemot omkring tiotiden. Jag preciserar: nästan samtidigt med mig kom signora Fredez in. Dörren ut till korridoren var öppen, med nyckeln i låset på utsidan; även tidigare hade signor Roussel lämnat dörren till korridoren öppen, kanske för att inte behöva öppna varje gång han kallade på betjäningen. Förbindelsedörren mellan signor Roussels rum och signora Fredez var låst och nyckeln satt i låset på insidan mot Roussels rum. Signor Roussel låg medvetslös, på rygg, i kalsonger och skjorta, på en madrass som var utlagd på golvet, med huvudet i riktning mot den låsta dörr som leder in till Fredez rum. I rummet rådde den vanliga ordningen”.
Ytterligare ett vittnesmål, hotellstäderskan Dora Chiericis, trettioåtta år, från Sarteano: ”För ungefär en månad sedan tillkallades jag av klockan och tog mig till rum 224, där signor Roussel bodde. Jag fann honom medvetslös, på golvet vid sidan av sängen, och underrättade direktören”. Pretorn ställer en fråga, den sista och som understryker signora Fredez frånvaro; hotellstäderskan svarar: ”Vid det tillfället var signora Fredez inte i Palermo” (men hon hade åkt dagen innan). Förhöret är avslutat, pretor Margiotta underställer Konungens högt värderade herr åklagare handlingarna ”för lagliga åtgärder”, åklagaren återbördar dem ”för verkställande av begravningen då det inte förefinnes anledning till obduktion”. Vi frågar oss: vid vilken tidpunkt på dagen den 14 har kunglige åklagaren återlämnat handlingarna till pretorn? Säkert inte på kontorstid, troligen framemot midnatt. Ett mycket ovanligt nit.
Men det undgick inte åklagaren att professor Lombardo tidigare hade underlåtit att rapportera skadorna som Roussel hade tillfogat sig: och därför bad han att återfå mappen då fallet Roussel avslutats ”för eventuella åtgärder rörande professor Lombardo”.
Fortfarande den 14 skickade polisen en sammanfattande rapport till kvestorn och åklagaren och som det är mödan värt att återge i sin helhet: ”Vid klockan tio idag på morgonen öppnade franska undersåten Freder Carlotta - dotter till Carlo Freder - 53 år, från Paris och boende i rum 226 på Hotel des Palmes, samtidigt med hotellvaktmästaren vid nämnda hotell Kreur Antonio, dörren märkt N. 224 till rummet bebott av hennes älskare, franske undersåten ROUSSEL Raymond, född i Paris 20-1-1887, bosatt i Paris, 20 rue Quenten Bauchant,13 men fann honom avliden utsträckt på en madrass liggande på golvet. Informerad om händelsen underrättade hotellets direktör Serena Leopoldo denna station. Till platsen anlände undertecknad kommissarie dr Giuseppe La Farina, konstapel Zingales Giuseppe, och andra polismän, vilka konstaterade det ovan stående och såg till att varsko de rättsliga myndigheterna. Genom undersökningar och säkerställanden utförda av denna station fastställdes genast att Roussels död var följden av förgiftning beroende på den stora mängd narkotika han intagit. Ytterligare bekräftades att döden varit följden av förgiftning genom den medicinska undersökning Dr. Rabboni Federico genomförde. På bordet återfanns två tomma tuber ’Sonneril’ var och en om 20 tabletter vilka Roussel säkerligen måste ha tagit kvällen innan. I närvaro av pretorn Dr. Margiotta undersöktes den avlidnes kropp på vilken återfanns sår vilka tillfogats med något vasst instrument och varav ett djupare befanns vid vänstra handleden. Freder Carlotta som sammanlevde med Roussel sedan cirka 23 år uppgav i förhör att den ovannämnde var något nervsvag, att hans sjukdomstillstånd förvärrats särskilt under de senaste två åren, att han två gånger varit på vårdhem för behandling och att han sedan en tid inte gjorde annat än intog narkotika som enligt hans utsago framkallade en särskild berusning. Densamme, som anlänt tillsammans med älskarinnan cirka 40 dagar tidigare i hopp om att stadens milda klimat skulle förbättra hans sjukdom, hade bokat två rum som stod i förbindelse med varandra genom en dörr. I det ena rummet bodde Roussel och i det andra Freder; nattetid öppnade den förstnämnde förbindelsedörren och gick in till älskarinnan. Sedan cirka 10 dagar låste dock Roussel dörren inifrån med nyckel eftersom han inte ville bli störd av Freder. Däremot lämnade han den andra dörren, som leder mot korridoren utanför, olåst för att inte behöva störas av att gå och öppna då personalen skulle komma in. Freder tillägger att hennes vän den 2 dennes, för att tillfoga sig skada, gått in i badrummet som står i förbindelse också med hennes rum och hade försökt att ta livet av sig med en Gilet-rakkniv, vilket är förklaringen till de sår som ovan omtalats. Freder hade i tid tagit ifrån honom rakkniven och lade sig sedan vinn om att hålla alla vapen utom räckhåll för Roussel. Professor Lombardo Michele, hotellets läkare som behandlade Roussel bekräftade att hans patient lidit av nervsvaghet, som han behandlade med injektioner av barbiteirutiska (sic) preparat som skänkte honom ett tillstånd av berusning och att han flera gånger varit tvungen att ingripa för att stoppa blodförlusten. Han hade också ingripit den dag då Roussel försökt ta livet av sig med rakkniven och behandlat hans skador. Liket låg, såsom tidigare uppgivits, i ryggläge klädd i skjorta och kalsonger på en madrass som dragits ner från sängen och placerats på golvet. Huvudet var vänt mot förbindelsedörren till rummet där älskarinnan bodde, och som var låst inifrån med nyckel. Efter undersökningen har doktor Margiotta beordrat avlägsnandet av liket och förseglandet av dörren med sigill och detta kommissariats stämpel medan nyckeln till den andra dörren som vetter mot korridoren anförtrotts hotellets direktör signor Sirena. Flaskor och tuber av narkotiskt innehåll har beordrats tagna i beslag även tomma. Paketet som förutom nämnda föremål innehåller två brev med privat korrespondens men som dock inte har någon förbindelse med fallet, har placerats i en pappkartong vilken vederbörligen förseglats och som jag låter deponera hos denna Kungliga Preturs kansli. Som ovan hänvisar jag till mitt tidigare interntelegram till Er med innebörden att i detta fall varje ansvar för tredje part kan fullständigt uteslutas”.
Detta brev är inte bara ett vackert exempel på polisprosa, utan även på den ouppmärksamhet och distraktion som man kan anse typiska för ett yrke där ouppmärksamhet och distraktion inte borde accepteras. Fredez som blir Freder, hotelldirektören förvandlad till Sirena; och, värst av allt, överste Gillette, uppfinnare av rakkniven med samma namn, som blir Gilet, alltså en väst. Om en polisman inte lyckas få in nämnde överstes namn och ansikte i huvudet, och inte är klar över att han nämner ett klädesplagg och inte en uppfinnare, hur vill ni då att han ska lyckas uppmärksamma och lägga på minnet alla dessa småsaker på en brottsplats som kan komma att utgöra indicier? (För övrigt är brevet riktigt rättat för hand där vice-kvestorn funnit att det fanns något att rätta). Anmärkningsvärd är också den tarvliga gallicism med vilken förbindelsen mellan Roussel och Fredez är noterad. De skulle blivit ganska häpna, poliserna, om de fick veta att den nyssnämnde inte gick in till älskarinnan nattetid, och att Fredez aldrig i egentlig mening varit Raymond Roussels älskarinna.
En annan sak att lägga märke till är italieniseringen av egennamnen. Kriget mot det ”barbariska inflytande” som Frankrike och England språkligt utövade mot italienarna var redan påbörjat: och sålunda ansträngde sig funktionärerna nitiskt, även om de i övrigt skrev en ganska tvivelaktig italienska, att översätta Charlotte till Carlotta och Charles till Carlo.14
Den 21:a juli avlägsnades, på begäran av Frankrikes konsul ”i enlighet med 9:e artikeln 2:a paragrafen i det fransk-italienska konsulära fördraget av den 26:e juli 1862”, de sigill som satts upp den 14:e för rum 224 i Hotel des Palmes. Pretorn överlät i signor Victor Clements vård alla den avlidne Raymond Roussels ”lösa ägodelar”; och signor Clement tog emot dem ”i eventuella arvtagares intresse”. Över ägodelarna upprättades två protokoll, ett på italienska och ett på franska.
Sålunda fullständiga överlämnades handlingarna ånyo till den kunglige åklagaren, Stefano Mercadante, som inledde (och genast avslutade) en process mot professor Lombardo.
Den 6:e augusti ”inställde sig” professor Lombardo hos åklagaren och intygade: ”Jag underlät att lämna rapport om de sår Roussel några dagar tidigare tillfogat sig med en rakkniv av ”gillette-typ” dels för att det rörde sig om mycket begränsade skador, som säkert skulle ha läkt på fyra eller fem dagar om det rört sig om en vanlig patient och inte en som befann sig i konstant drogat tillstånd, dels - och detta är den avgörande anledningen - för att jag med absolut säkerhet kunde säga att skadorna inte var följden av något brott. I själva verket kände jag mycket väl till patientens hälsotillstånd och vid det tillfället kunde jag genast få veta sanningen om det inträffade dels ur Roussels egen mun dels av vad hans sällskap och hotellpersonalen relaterade i fullkomlig samstämmighet. Efter att ha konstaterat att det inte var frågan om något brott antog jag mig inte behöva lämna någon rapport”. Åklagaren övertygade sig om att professor Lombardo hade handlat ”utan bedrägligt uppsåt” och samma dag beordrade han att handlingarna skulle överföras till arkivet: där vi, trettiosju år senare, återfunnit dem.
Michel Ney, hertig av Elchingen, svarar intervjuad av Jean Chatard och Robert Momeux (Bizarre, 34-35, 1964) på frågan om ”l’on peut affirmer, on peut écrire qu’il s’agit d’un suicide”, svarar: ”Ecoutez!... Personellement je ne l’ai pas vu parce que je n’étais pas là, mais enfin on m’a écrit de là-bas...: la mairie de Palerme. On m’a donné des précisions: il s’était ouvert les veines dans son bain... Je suis presque sûr que c’est un suicide. Et je vais vous dire purquoi... Dans son testament... Il n’avait plus un sou, il s’excusait auprès de moi en me disant: ’Ecoute, je suis navré, mais je ne t’ai pas laissé un sou... ça a été l’une de mes grosses fautes et je m’en excuse auprès de toi...’, par conséquent, il savait très bien qu’il allait mourir...”.
I de aktuella handlingarna har vi aldrig sett ordet ”självmord” nämnas; och hur kunde Palermos kommunstyrelse ge ”des précisions” till hertigen av Elchingen, om det till kommunstyrelsen anlänt bara ett meddelande om dödsfallet och inte ens med det vanliga fastställandet av dödsorsaken? Inte heller är det tänkbart att undersökningsdomaren skrivit till hertigen. Bara Frankrikes konsul skulle ha kunnat skicka honom upplysningar; men inte felaktiga upplysningar. Varför verkar hertigen så säker på att hans morbror tagit livet av sig - och genom att skära upp pulsådern i badet, inte med en stark dos barbiturater. Och så vet han heller ingenting om kvinnan som följde honom, och tvivlar alltså på att han åkt till Palermo i sällskap av en kvinna. Men det är bättre att helt återge denna del av intervjun som följer efter påståendet att Roussel begått självmord genom att skära upp sina handleder för att han inte hade några pengar kvar:
”Jean Chatard: Sa bonté, dans cette phrase de son testament...
Michel Ney: Ah! sa bonté revient toujours... et la preuve, c’est que maintenant j’en profite... Il a été vraiment navré de ne pas me laisser un sou...
Jean Chatard: Ce que l’on explique au sujet de cette porte verrouillée pour la première fois et qui communiquait avec l’appartement de sa gouvernante dans l’hotel de Palerme...15 d’après vous, ces faits sont erronés?
Michel Ney: Ecoutez, sa gouvernante, c’etait une infirmière, peut-être qui était avec lui à cette epoque...
Jean Chatard: On a parlé de sa gouvernante...
Michel Ney: C’était peut-être quelqu’un qu’il a fait venir? mais je vous garantis qu’il n’était pas parti avec une gouvernante.
Jean Chatard: Vous l’avez vu partir seul?
Michel Ney: Oui. Il avait loué une voiture et un chauffeur... le chauffeur m’a d’ailleurs fait du chantage en revenant... Il ne pouvait donc y avoir une gouvernante durant ce voyage”.
Det kommer för oss en misstanke att alla upplysningar hertigen fått om sin morbrors död härrör enbart från chauffören; vilken, efter att brådstörtat ha återvänt från Palermo, söker upp honom för att utpressa honom med påståenden om en speciell förbindelse med Roussel. Naturligtvis passade det inte chauffören att prata om signora Fredez: vilkens närvaro, i tider då somliga saker ställde till större skandal än idag, gjorde den speciella förbindelsen otrolig och den gick inte ihop med en mans som Roussel mycket respektabla levnadssätt, fullt av vördnad för det yttre skenet. Inte heller passade det chauffören att berätta hur Roussel verkligen hade dött: i vetskap om att anlända före en möjlig offentlig kungörelse, antingen från franske konsuln eller de italienska myndigheterna, gav han en version av dödsfallet som inte lämnade brorsonen i skuggan av ett tvivel om att det varit självmord. Eller också var chauffören verkligen övertygad om att Roussel tagit livet av sig genom att skära upp pulsådern: att han alltså skulle ha upprepat, med fatal utgång, det som han tio dagar tidigare hade försökt. Eftersom - Gaetano Orlando minns det tydligt, och naturligtvis bidrar detta faktum till att nära hans tvivel rörande Roussels död - chauffören var försvunnen den 14:e juli. Han bodde, som sagt, inte på samma hotell. Någon måste således ha underrättat honom om att Roussel var död, att han tagit livet av sig: och det räckte för att få honom att ge sig av till Paris. Märkligt nog var det ingen som talade om honom under förhören: varken signora Fredez eller hotellpersonalen. Om någon hade pratat om honom (också i förbifarten, som idag då Orlando minns kvällen den 13:e: ”vi bar honom, chauffören och jag, från bilen till hissen och så från hissen in på rummet”), skulle polisen inte ha försummat att söka rätt på honom, och när de inte hittade honom skulle de ha sökt honom med än större envishet. Även om man tog för givet att döden var följden av en olycka eller ett självmord finns det ingen polis i världen som skulle avstå från att höra ett så viktigt vittne - och så misstänkt i samma ögonblick som han smet iväg, antagligen, just för att inte behöva vittna. Och att hotellpersonalen inte pratade om det är begripligt: vanan vid diskretion - och i en stad som Palermo sedan. Men signora Fredez, hur kom det sig att hon inte sökte upp sin landsman i en så svår och ångestfylld stund; varför nämnde hon aldrig honom i vittnesmålen inför polis och magistratur?16
Det går inte att förneka att det finns många dunkla punkter i Raymond Roussel sista levnadsdagar och i hans död; och om man väljer att se det hela ur en misstänksam synvinkel antar historien någonting mystiskt, som i en detektivhistoria.
Låt oss gå igenom och ordna dessa dunkla punkter: 1) Roussel är inte vid anmärkningsvärt dålig hälsa då han lämnar Paris: resan företas i bil och han avstår från sin bekväma husvagn. Brorsonen, som ser honom resa iväg, är inte orolig (och när Chatard flera år senare säger ”han var mycket sjuk då han anlände till Palermo” svarar Michel Ney tvekande: ”Kanske nerverna, ja...”). 2) Roussel är mycket sjuk i Palermo, både fysiskt och psykiskt stadd i framskridet förfall. Trots det kontinuerliga försämrandet av hans hälsa beslutar han sig för ett långt uppehåll i staden: och signora Fredez verkar inte ha varit av någon avvikande mening, hon återvände till Paris för att ta ut nödiga medel. Att sedan Roussel och hon skulle ha beslutat sig för ett ”långt uppehälle” i Palermo för det ”milda klimatet”, ett påstående som inte skulle låta konstigt i januari, men i mitten av juli...! 3) Dagen efter Fredez avresa kollapsar Roussel, vårdas och hämtar sig knappt enligt hotelldirektören, fullkomligt enligt professor Lombardo. Men han blir genast sämre igen då hon kommer tillbaka. 4) På kvällen den 13 befinner sig Roussel på sitt yttersta: benen bär honom inte, han hade - enligt Orlando - inte kraft nog att lyfta ett glas; men så snart han blivit ensam flyttar han en stor fåtölj, drar ner madrassen från sängen, lägger ut den mellan förbindelsedörren och balkongen, lägger två kuddar på den på ett underligt sätt: mitt på madrassen och inte under huvudet. 5) Följande dag, 14, dröjer det ända till klockan tio innan signora Fredez blir orolig över Roussels tystnad: hon kommer ut ur sitt rum när hon hör att hotellvaktmästaren Kreuz är på väg in i det angränsande rummet. 6) I rummet hittades inte ett enda papper skrivet av Roussel; i gengäld fanns där de dagliga anteckningarna om vilka barbiturater han intog och deras effekter, skrivna av signora Fredez. 7) På morgonen den 14 ser man inte till chauffören längre, han försvinner från Palermo. Signora Fredez verkar inte förvånas över det: och inför sina förhörare undviker hon varje hänvisning till den försvunne chauffören. 8) Då signora Fredez återvänt till Paris söker hon inte upp Michel Ney, hon försöker inte få träffa honom. Dock kände hon till Roussels tillgivenhet för systersonen, och att han var arvtagaren. Om hon hade visat sig för hertigen så hade chauffören inte kunnat ”faire du chantage”. Om hertigen har gått på utpressningsförsöket, har han gått på det för att han inte visste att hans morbror var på Hotel des Palmes med Fredez och att chauffören bodde på ett annat hotell. Och även om alla tre hade befunnit sig på samma hotell så skulle han, medveten om Roussels diskretion, hans finhet, hans månande om att inte blotta sig, aldrig ha trott på ett ménage à trois. För övrigt så hyste personalen på Hotel des Palmes inte minsta misstanke om en särskild förbindelse med chauffören. (Orlando minns den unge chauffören tydligt; och denne hade berättat för honom att han körde taxi, och en dag hade han haft Roussel i bilen som genast anställt honom för resan till Italien). Och det är inte allt: då Fredez i rousselianernas kult upphöjts till tillgiven och trogen följeslagerska till geniet och vittne till hans sista dagar och död har hon tillhandahållit en version med självmord genom förblödning. Hade hon förträngt minnet av hur det egentligen gick till eller ljög hon helt enkelt (och i ett visst syfte)? Vilket som än är fallet så är det ett mysterium.
Men kanske dessa dunkla punkter som framträder i dokumenten, ur arkiven, framstod som fullt rimliga och förklarliga i händelsernas omedelbarhet. Livets fakta blir alltid mera komplicerade och dunklare, oklarare och mera mångtydiga än vad de är i verkligheten, när man skriver ner dem - alltså då de från att ha varit ”relativa handlingar” blir, så att säga, ”absoluta handlingar”. Som den där polisen sa hos Graham Greene: ”Vi kan sätta dit fler personer än tidningarna skulle kunna trycka”. Även vi, allt sammantaget.
Noter
1 Den exakta benämningen är Grand Hotel et des Palmes. Detta hotells historia, från Wagners vistelse där till den amerikanska ockupationen och regionalstyrelsens angelägenheter, särskilt under ”milazziano”-tiden, är som att skriva ett kapitel om Siciliens storhet och lidande från kungarna av Savojen till dagens italienska republik.
2 Roussels fader hette Eugène, modern Marguerite Moreau-Chaslon
3 Antagligen från efter uppehållet där första kapitlets avslutning börjar: ”Or, l’examen le prouvait, c’etait cette niche même...”. Eller från sidan 35, där andra kapitlet börjar?
4 Tredje upplagan av Impressions, tionde av Locus Solus. Vi vet inte mycket därom, men det kan misstänkas att så många upplagor existerade snarare i Roussels fantasi än i verkligheten.
5 Orlando, numera pensionerad, hjälper ibland till på hotellet under dagar då officiella banketter eller bröllopsfester hålles där. Hans minne av fallet Roussel är exakt in i minsta detalj: han minns till och med de veckodagar då vissa händelser inträffade. (En detalj som gjorde stort intryck på honom, och av vilken inte finns minsta spår i protokollen, är att Roussel den natten, troligen i dödsögonblicket, ejakulerat: fortfarande talar Orlando om det med livligt intryck av motvilja, häpnad, bestörtning. Varför är denna detalj förtigen i den medicinska rapporten? Och de rättsliga som vanligtvis överflödar av råheter.) Barberaren Bertolino, som fortfarande tjänstgör, har istället vaga minnen: han såg Roussel ett par gånger då han klippte hans hår (rakade sig gjorde han själv).
6 25 000 franc motsvarade dåförtiden 19 275 lire. En italiensk familj av tjänstemannaklass, fascismens ryggrad, levde i genomsnitt på 600 lire i månaden.
7 François Caradec upplyser oss att Dufrène (Fredez=Dez-fré=Dufrène) var, som Fredez sade till Michel Leiris, en pseudonym som hon valt ”pour exercer son métier de femme entretenue, parce qu’elle était d’une famille bourgeoise et qu’elle avait été élevée au convent”.
8 Notarien Costantins efterträdare hade 1964 kontor på rue Rodier 15 (se Bizarre 34-35).
9 Bedövningsmedlen och barbituraterna verkar på vissa individer så att de först skänker en mer eller mindre lång sömn och därefter en mer eller mindre klar eufori. Av den första effekten följer således en andra; och vi tycker oss förstå av Kuschinskys och Lüllmans Manuale di farmacologia att hos sådana individer som vanemässigt drogar sig, som narkomaner, reduceras den stora dosen under sömnen till en nivå som skapar upphetsning: ”i små doser är alla narkotiska preparat i stånd att framkalla upphetsning”; det är bara det att den lilla dosens verkningskraft bibehålles, uppenbarligen, genom att ständigt öka den stora dosen, den som bryts ner under sömnen.
10 Men han ville inte dö och ropade genast på hjälp. ”Jag var den förste att rusa till och jag hjälpte honom att resa sig. Monsieur Roussel skrattade och sade: Orlandò, Orlandò...”. Orlando bekräftar för mig denna redogörelse som han gjort för Mauro De Mauro den 10:e december 1964 (i tidningen L’ora).
11 Några dagar tidigare, minns professor Lombardo, hade Roussel kastat ut pengar till förbipasserande på denna gata.
12 Den 15:e juli tiger bägge tidningarna i Palermo - Il giorno di Sicilia på morgonen, L’ora på kvällen - om Roussels död. På sidorna med lokala nyheter står det om ett fynd av människoskelett på piazza Acquasanta, att en åsna har sparkat en bonde, en försäkringsagent slagits ner på via Cavour och om ”en barberares olycka i andra äktenskapet”. Inte ett knyst om att det, som i Pirandellos novell, ”på hotellet har dött en dylik”.
13 Rue Quentin Bauchant, 20. Systersonen säger: ”...il habitait la même maison que moi à l’epoque... c’est-à-dire l’hotel de ma mère”.
14 I dödsattesten blir y i Raymond till i och fadern, Eugène, blir Eugenio.
15 Vi vet att Roussel sedan flera dagar låste förbindelsedörren; Chatard, som inte visste det trodde att han hade låst den bara på kvällen den 13:e, då han beslutat sig för att dö och inte ville uppröra Fredez. I Frankrike har man fram till nu vetat mycket lite om Roussels död. Den 3:e augusti 1933 skriver Pierre Lazareff i Paris-Midi om ”la mort édifiante dans un convent de Palerme du richissime et peu banal auteur dramatique que fut Raymond Roussel”. Trettio år senare har till och med Michel Ney, Roussels systerson, osäkra uppgifter: och han garanterar deras riktighet inför Jean Chatard och Robert Momeux.
16 I den citerade artikeln av Mauro De Mauro säger denne lombardiske professor på ett ställe att Roussel hade sagt upp chauffören, betalat honom och gett honom bilen. Men bilen var inte Roussels egendom (han hade hyrt den i Paris); och Orlando kommer väl ihåg att chauffören var i Palermo på kvällen den 13:e. För övrigt tyder det faktum att han försökt (eller lyckats genomföra) utpressningen, på att han lämnat Palermo i vetskap om att Roussel var död. Och visst kunde han ha inhämtat denna kunskap från tidningarna: men de tidningar som skrev om fallet (få, tror vi) fick nyheten sent, medan det tycks som chauffören uppsökt Michel Ney så snart han återkommit från Palermo.
14 juli 1933 År XI i Fascismens Era
Interntelegram
Ärade herr förste Pretor
Ärade herr Kvestor
Palermo
Vid omkring tiotiden idag på förmiddagen då hotellvaktmästaren Antonio Kreuz på Hotel des Palmes kom upp till rum No 224, bebott av franske medborgaren Raymond Roussel, född i Paris 20-1-1887, konstaterade han att den nyssnämnde låg avliden i ryggläge på en madrass placerad på golvet. Roussel hade, efter vad som inhämtats, en hjärnsjukdom och intog mediciner för att bedöva sig. På nattduksbordet har hittats två tuber ’Sonneril’, medan det i klädskåpets lådor funnits en stor mängd mediciner av olika typer. Jag anser densamme ha överdrivit i doseringen av läkemedlen och därmed ha åsamkat sig döden. Roussel befinner sig under bevakning i avvaktan på Er ankomst. Ytterligare information finnes.”
Doktor Michele Margiotta, pretor i sektion IV, begav sig till Hotel des Palmes1 , via Ingham, andra våningen, rum 224, där liket av personen ”vars död antas kunna vara följden av ett brott” befann sig. Han framhöll ”i första hand att det på en madrass utbredd på golvet befanns liggande på rygg liket av en man sannolikt i --årsåldern”; och ”i andra hand att nämnda lik bär kläder, nämligen: vit nattskjorta, vita kalsonger, svarta strumpor och champagnefärgad bomullsundertröja”. (Färgangivelsen ”champagne” för undertröjan är ingen nyck av pretorn: det var modernt just då).
Närvarande i rum 224 var, som sakkunnig, doktor Federico Rabboni; där befann sig också hotellvaktmästarna Antonio Kreuz - son till Antonio Kreuz - 37 år, från Wien och Loi Antonino - son till framlidne Giuseppe Antonino - 30 år, från Cagliari; vilka, uppmanade ”att uppmärksamt granska härvarande avlidne och intyga vem det har varit i livet har var och en för sig svarat i följande ordalag: Liket som Min Herre visar mig är Raymond Roussel - son till framlidne och framlidna Marguerite Chalon2 - född i Paris 20-1-1877”. Moderns namn, datum och plats för födelsen, som hotellvaktmästarna säkert inte kände till, nedtecknades efteråt i förhörsprotokollet i annan handstil. Faderskapet lämnades öppet: en av dessa försummelser, dessa misstag, dessa omvägar som leder oss in mot mysteriet, till det outgrundliga; och om Savinio hade råkat på dessa handlingar skulle han blivit förtjust.
Efter hotellvaktmästarnas identifiering lät pretorn ”med tillbörlig hänsyn lagenligen avkläda liket de kläder det bar”; och doktor Rabboni fortskred med den yttre inspektionen kungörande att ”det rör sig om en man av ormaltyp (sic: för normaltyp), väl utvecklad muskelmassa och fettvävnad, halvgången likstelhet; hudfärgen synbart bleknad - hypostatiska fläckar på ryggen och de nedre extremiteterna. Inga yttre skador kan observeras, med undantag för ytliga skrapsår på vänstra sidan av bröstet som inte orsakats nyligen - och med undantag för ett snitt i huden på nedre tredjedelen av vänstra underarmen, omfattande cirka två centimeter av omgivande vävnad - och som synes vara en ytlig skada vilken tillfogats ganska nyligen. Detta sår är skyddat av ett förband av gasbinda och bomull, bestruket med salva”.
Som avslutning på sin redogörelse sade doktor Rabboni: ”Jag vidhåller att nämnde Roussel lidit en naturlig död, troligen orsakad genom förgiftning av narkotika och sömnmedel vilka intagits i stor mängd på rummet, varför jag anser obduktion onödig”. På förfrågan från pretorn preciserar han: ”Döden inträffade för cirka 10 eller tolv timmar sedan. Jag utesluter att döden skall ha följt av de skrubbsår som återfunnits på vänstra halvan av bröstet, eller av skadan som återfunnits på nedre tredjedelen av vänstra underarmen. Jag utesluter likaledes att döden skulle ha inträtt som en följd av yttre våld”.
Till detta ”muntliga förhör” är fogat en not om ”handhavande av Roussel Raymonds lik”: 10 lire. Ersättningen till den sakkunnige läkaren - 15,28 lire - är istället noterad i den övre marginalen på det första bladet.
Sedan dikterade pretorn ett ”protokoll med sammanfattning av uppgifter”: på nytt beskrevs den avlidne, den här gången tillskrevs han den troliga åldern av 50 år men den champagnefärgade undertröjan glömdes bort; sedan övergick han till att inventera och beskriva allt det som återfanns i rummet. Två separata sängar, en orörd, den andra utan madrassen ”som, såsom uppgivits, befanns på golvet och på vilken ligger nyssnämnde man, död”. ”Under madrassen återfinnes ett nattkärl med lite urin”: under madrassen som ligger på golvet, vilket är konstigt. Hursomhelst, den detaljen tjänar, antar vi, till att fastslå tidpunkten för dödsfallet till sent på natten. Vid fotändan av den upprivna sängen står ett litet nattduksbord med fyra flaskor vatten från Fiuggi och två tomma tuber Sonéryl, var och en på tjugo tabletter à tio gram och slutsatsen drogs att Roussel intagit alla fyrtio sistlidna natten. Vilket inte betyder, som vi kommer att förstå, att han ville ta livet av sig.
I ett nattduksbords låda återfinner man 16 flaskor Somnothyril, 15 Sonéryl, 10 Hypalène, 11 Rutonal, 8 Phanodorme, en ask Declonol, en liten flaska Hyrpholène och en tub Somnothyril; och i en stor pappkartong i garderoben 10 flaskor Neurinase, och 12 Veriane. Ovanpå garderoben stod halvtomma flaskor med Veriane, Veronidin, Neurinase och Neosedan. I lådan i nattduksbordet återfanns också en termometer och en ljusblå papperslapp där det antecknats vilka barbiturater Roussel tagit från den 25 juni till 13 juli, doser, klockslag, reaktioner. Lappen beslagtogs och lades till handlingarna.
Vid genomletning av lådorna framkommer två brev, ett undertecknat Cassiffari (?) och ett Malet; och analyser av sockerhalt, salthalt och urin. I garderoberna och kringspridda i rummet personliga plagg och underkläder. En stor resväska och en liten necessär. En ärgad silverklocka. Två hattar. ”Tolv osprättade volymer med titeln Locus Solus av Armand Roussel”. Denna tankspriddhet hos en kanslist i kungliga preturen (namnteckningen oläslig) fyller en med större häpnad än den stjärnströdda himlapällen. Varifrån har namnet Armand kommit? Var inte detta ödets slutgiltiga spratt för Roussel, som desperat hade eftersträvat berömmelse? Tolv osprättade volymer av Locus Solus: en bok skriven av någon annan, enligt kanslisten, inte av denne döde i vit nattskjorta och svarta strumpor, som likbärarna tar hand om. (En anmärkningsvärd detalj: det fanns tretton exemplar, varav Roussel några dagar tidigare givit ett till professor Michele Lombardo, hotellets läkare, med rekommendationen att påbörja läsningen från sidan trettiotre3 . ”Det som står före är onödigt.” Detta kommer en att tänka på Campana när han sålde sina Conti orfici på kaféerna, och efter att ha granskat köparens ansikte rev ut de sidor som han ansåg skulle ha varit ”onödiga”; en del fick hålla till godo med bara omslaget. Men Roussel kallade inte de första trettiotre sidorna i Locus Solus, liksom de första nio kapitlen i Impressions d’Afrique, för ”onödiga” i denna bemärkelse: det var själva spelet, och mysteriet, i hans skrivande. Han gav också Impressions d’Afrique till professor Lombardo, i tredje upplagan med den gröna lilla lappen med följande ”avis”: ”Les lecteurs qui ne sont pas initiès à l’art de Raymond Roussel auront avantage à lire ce livre d’abord de la page 217 à la page 455, ensuite de la page 1 à la page 211”4 ).
”I rummet är oordningen inte sådan att den verkar tyda på handgemäng... Inget onormalt... Sovrummet står i förbindelse med ett badrum där smutsiga underkläder och en garderob med kvinnokläder återfinnes. Förbindelsedörren till angränsande rum, upptaget av signora Fredez, är låst inifrån och nyckeln sitter i låset. Just innanför denna dörr finnes madrassen på vilken den avlidne Roussels kropp ligger. I resväskan återfinnes diverse papper rörande hans förmögenhet, medan det i kavajen på klädhängaren hittas elva sedlar om femtio lire”. Pengarna läggs i resväskan, och väskan förseglas. En koffert, som stod ute i korridoren, bärs in på rummet: och för förbindelsedörren till rum 226 sätts två vita tygband med fyra vaxsigill. Pretorn övergår sedan till det förberedande muntliga förhöret. Hotellvaktmästaren Kreuz tillkallas ånyo, och han säger: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel, som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag anser att det mellan signor Roussel och signoran rådde goda förbindelser, något jag aldrig ifrågasatt. I signor Roussels rum noterade jag alltid medicinflaskor men bruket han gjorde av dem är mig okänt. Jag fann ofta tomma flaskor i papperskorgen”. Efter honom följer Tommaso Orlando - son till Gaetano Orlando - 29 år, från Salerno: ”Sedan cirka en månad passade jag upp på signor Roussel som levde tillsammans med en kvinna som bor i angränsande rum nummer 226. Jag serverade dem ofta lunch och frukost på rummet; lunchen åt de gemensamt. På kvällen däremot var det signoran ensam som åt, då Roussel bara intog en måltid om dagen. Jag anser att det dem emellan rådde full harmoni, då jag aldrig fick se gräl och diskussioner. Jag lade märke till att det alltid fanns många medicinflaskor i signor Roussels rum och jag känner inte till hur han använde dem”.5
Leopoldo Serena - son till framlidne Federico Serena - 42 år, född på Capri, hotellets direktör, deklarerar: ”För cirka fyrtio dagar sedan tog signor Raymond Roussel tillsammans med signora Fredez in på hotellet som jag leder. Nämnde signor Roussel verkade plågad och ända från första dagen stannade han på rummet där han också intog sina måltider. Efter några dagar åkte signora Fredez till Paris för att hämta bagage, då signor Roussel, enligt henne, bestämt sig för att stanna länge i Palermo, eftersom han hade upptäckt att vårt klimat gjorde honom gott. Dagen efter signorans avfärd kom serveringspersonalen och upplyste mig att signor Roussel låg medvetslös på golvet bredvid sängen. Detta hände för ungefär en månad sedan. Jag lät tillkalla professor Lombardo, hotellets läkare, som tillhandahöll nödvändig vård. Efter några dagar återkom signora Fredez till Palermo och fann signor Roussel tämligen återhämtad. Efter ytterligare några dagar underrättade serveringspersonalen mig om att signor Roussel skadat sig och befann sig i badrummet. Även denna andra gång tillkallades professor Lombardo. Idag på morgonen slutligen blev jag underrättad om att signor Roussel låg medvetslös på sitt rum, utsträckt på en madrass lagd på golvet. Professor Lombardo, som befann sig på hotellet, bekräftade dödsfallet. Signor Roussel hade inte deponerat något på hotellet. Signora Fredez däremot, som skulle sköta betalningen av räkningarna, hade deponerat 25 000 franc av vilka hon återtagit 15 000 och lämnat resten att disponeras för begravningen och andra möjliga utgifter”.6
Professor Michele Lombardo från Palermo, som var 37 år för 37 år sedan, befinner sig i en något besvärande situation: han har inte anmält Roussels självmordsförsök. Men i detta första förhör ställer pretorn honom inte till svars för hans underlåtenhet. ”För cirka trettio dagar sedan meddelades jag att en gäst på Grand Hotel var sjuk. Jag gick dit och besökte honom. Jag fick veta att hans namn var Raymond Roussel. Jag fann honom i ett tillstånd av fullkomlig medvetslöshet. Genom undersökningen av den sjuke och av de preparat jag fann i rummet (Veronal, Neurinase och liknande) förstod jag att det rörde sig om ett fall av sinnesrörelse som utlösts av förgiftning av barbiturater. Dessa preparat ger eufori (tillstånd av berusning). Jag genomförde en åderlåtning och lade ett glykosförband för att snabbt stoppa blodförlusten. Jag lät också anbringa en kateter för att tömma urinblåsan samt gav jag honom ett medicinskt lavemang, också det i samma syfte. En snabb förbättring av tillståndet uppnåddes och han återhämtade sig fullständigt på ett par dagar. Några dagar senare upplyste mig signora Fredez (professor Lombardo hade sagt ”signora Dufrène”: men namnet blev fängslat, som det heter på byråkratjargongen, det vill säga inskrivet i en rektangel7 ) som under tiden återvänt från Frankrike och som sammanbodde med signor Roussel, att denne sedan mer än två år missbrukade diverse preparat som innehåller barbiturater. Hon tillade att det inte hade varit möjligt att tvinga på honom någon begränsning i användandet av dessa preparat, eftersom han då blev rasande. Efter några dagar tillkallades jag på nytt på grund av att nämnde Roussel under ett nervsammanbrott i badrummet hade tillvitat sig små skärsår över hela kroppen, eller snarare på vissa kroppsdelar, och särskilt en vid vänstra handleden där han förlorat mycket blod. Jag behandlade såren och var tvungen att sy vid handleden. Medan de sår som återfanns på olika delar av kroppen var mycket ytliga och läkte förhållandevis snabbt, var såret vid handleden, som var djupare, långsammare att läka och hursomhelst, eftersom det smärtade, hade det behov av ytterligare behandling”.
På pretorns fråga svarar han (förkortat BF, ”besvarad fråga”, som också vi i fortsättningen använder): ”Signor Roussel befann sig vanligtvis i ett tillstånd av berusning då han dagligen intog stora mängder droger. Detta har jag kunnat konstatera särskilt under de senaste dagarna då jag behandlat såret vid handleden”. BF: ”Som läkare har jag flera gånger försökt få honom att sluta med sitt drogmissbruk, men Roussel svarade alltid att det inte var möjligt. Under de senaste dagarna, såväl på min som på signora Fredez Carlotta (två överstrykningar den här gången, och det har tydligen varit en diskussion mellan läkaren och pretorn rörande kvinnans namn: kanslisten hade skrivit Fredez, sedan strukit över och ersatt det med Dufrène, strukit Dufrène och återgått till Fredez) inrådan hade han beslutat sig för att avresa till Schweiz för att återhämta sig på ett vårdhem där han skulle avgiftas. Det verkar dock som signor Roussel försökte uppskjuta avresan, kanske för att han planerade att fortsätta med sitt drogmissbruk”.
Nu har turen kommit till madame (så kallad i protokollet) Charlotte Fredez - dotter till framlidne Charles Fredez och framlidna Alfonsina, född Acard - 53 år, från Paris, därstädes boende på rue Pierre Charon, 8:e arr., nummer 47. BF: ”Sedan cirka 23 år sammanlevde jag med signor Roussel, trots att jag aldrig gift mig med honom. Han har alltid varit nervsvag; han har alltid intresserat sig för litteratur och musik, han har skrivit litterära verk och även komponerat musik. I Frankrike betraktades han som ett geni. Han kom från en framstående parisfamilj - systern var gift med hertigen av Elchingen. Denna syster är redan avliden, men har efterlämnat en son vid namn Michele Ney, hertig av Elchingen. Jag vet att den avlidne signor Roussel har lämnat sin sista vilja i förvar hos notarien Costantin8 , rue Boissy d’Anglas N.9 i Paris”. BF: ”Sedan mer än två år har signor Roussel, för att lindra sin nervsvaghet, intagit diverse preparat som gav honom en känsla av välbefinnande. Sålunda har han gradvis blivit förgiftad. Han har varit på behandlingshem två gånger, i Valmont i Schweiz under en månad och vid ett annat tillfälle under åtta månader i Saint Cloud nära Paris, på en klinik på avenue Pozzo di Borgo 2, ledd av professor Saulier, för att bota sin nervsvaghet - men istället för att komma därifrån botad fortsatte han att må dåligt och sålunda började han att söka lindring i drogerna som dock efter hand förgiftat honom. För cirka 40 dagar sedan anlände vi till Palermo, lockade av det milda klimatet. Då han fann vistelsen i Palermo behaglig återvände jag till Paris för att lyfta tillgångar nödvändiga för ett långt uppehälle. Vid återkomsten underrättades jag om att signor Roussel varit dålig, att han funnits medvetslös som en följd av sitt narkotikamisbruk, varför jag försökte övertyga honom att åka till ett behandlingshem för att återhämta sig. Mina böner att få honom att åtminstone minska på narkotikamissbruket tjänade dock inget till”. BF: ”Sedan ungefär tio dagar tillbaka lade han sig vinn om att låsa förbindelsedörren mellan mitt och sitt rum om natten, för att förbli ostörd, medan han lämnade den till korridoren öppen. Den andra dennes skar han sig på olika delar av kroppen och i handleden, i badrummet och kanske under påverkan av läkemedlen, varvid doktor Lombardo, som ännu vid frånfället hade honom i sin omvårdnad för såret vid handleden, brådskande tillkallades. Efter det såg jag till att hålla rakknivarna inlåsta för att undvika att han försökte skada sig igen. Under de senaste dagarna hade han, på mina enträgna böner och doktor Lombardos inrådan, beslutat sig för att återhämta sig på ett vårdhem i Schweiz och vi skulle ha åkt i övermorgon. Idag på morgonen underrättades jag av serveringspersonalen om att signor Roussel påträffats liggande medvetslös”. På denna punkt reste pretorn invändningar när han, senare, för tredje gången hade förhört hotellvaktmästaren Kreuz; men bara för att utesluta motsägelsen mellan versionerna ur handlingarna. Uppenbarligen tillagd är Fredez tillrättaläggande: ”Jag rättar: jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Hennes vittnesmål fortsätter: ”Efter signor Roussels önskemål förde jag en dagbok där jag dag för dag antecknade vilka preparat han intog - med hjälp av denna dagbok kontrollerade jag så att han alternerade mellan drogerna. Jag framlägger de anteckningar som rör de senaste dagarna”. BF: ”Under 23 år av samliv har jag aldrig haft några meningsskiljaktigheter med signor Roussel. Jag ingrep alltid för hans eget bästa, och bad honom alltid att upphöra med sitt drogmissbruk - men för att undvika uppträden var jag tvungen att låta honom hållas”. BF: ”De mediciner han tog gjorde honom ibland exalterad och då kunde han prata i timmar utan att tröttas - vid andra tillfällen gjorde de honom istället deprimerad. Igår kväll tyckte jag att han verkade konstigare än vanligt - varför jag frågade honom om han hade tagit mycket medicin och han svarade ett tvärt ”nej”. Igår kväll klockan 22.15 drog jag mig tillbaka på mitt rum medan signor Roussel stannade i sitt och låste förbindelsedörren. Framemot klockan 23 frågade jag honom genom den låsta förbindelsedörren hur han mådde, och han svarade surt: ’Bekymra dig inte’”.
Hon måste ha hört något som fick henne att tro att Roussel fortfarande var vaken: madrassen var nerdragen ur sängen och utlagd mellan förbindelsedörren och balkongen; vattnet som hälldes upp i glaset, säkert mer än en gång, för att svälja alla dessa Sonéryltabletter. Det sura svaret får en dock att tro att barbituraten ännu inte hade verkat. Hon visste att han denna kväll skulle tagit Sonéryl, och hade antecknat det i dagboken: men Roussel hade väntat tills hon drog sig tillbaka innan han tog det. Att döma av dess verkan som den beskrivits i dagboken måste det ha varit favoritbarbituraten: och denna kväll, kanske för att dö, men ännu troligare för att somna direkt och sedan uppnå det euforiska tillståndet, hade han beslutat sig för att ta en stor men inte ovanlig dos.9
Signora Fredez-Dufrènes dagbok, det vill säga den lapp som fogas till handlingarna, börjar söndagen den 25:e juni. Denna kväll, vid sextiden, tog Roussel 6 tabletter Phanodorme och lika många vid halv två på morgonen. Den 26:e började han tio över fem på eftermiddagen med 8 Hipalène; sedan tog han ytterligare 2, och genast ytterligare 4 vid halv tio; ytterligare 30 ”en tout dans la nuit”. Den 27:e: en och en halv flaska Veriane. Den 28:e: klockan sexton och trettio 3 tabletter Rutonal, ytterligare 3 klockan aderton, och ytterligare 12 under natten: ”18 en tout sans sommeil”; eller snarare: med tre timmars sömn. Den 29:e är stora Sonéryldagen: 4 klockan sjutton, 4 aderton och trettio; sömn vid tjugotvå. Under natten, ytterligare tretton. Efter en sömn på tolv timmar och en kvart, ”euphorie extra” under tjugofyra timmar. Den 30:e: ”Somnothyril 19 sans euphorie”, men med sex timmars sömn. Den 1:a juli: en flaska Neurinase. Den 2:a: en, ser det ut som, Acetile. Den 3:e: 10 tabletter Phanodorme. Den 4:e: en och en halv flaska Veriane, en halv Neurinase. Den 5:e: två flaskor Veronidin. Den 6:e återkommer han till Sonéryl: 16 tabletter, nio och en halv timmes sömn, ”euphorie très grande”. Den 7:e: sex Hypalène klockan halv tio på kvällen, ytterligare 18, sedan 3 Sonéryl; ”bonne euphorie”. Den 8:e: 20 tabletter Somnothyril och en flaska Neurinase: utan att äta, men i euforiskt tillstånd hela dagen. Den 9:e: 11 tabletter Phanodorme. Den 10:e: två flaskor Veronidin klockan tjugoett; god sömn. Den 11:e, vid samma tid: 34 tabletter Rutonal; tre timmars sömn och därefter en ”formidable euphorie”. Den 12:e: en och en halv flaska Veriane; lite sömn och sedan en ”euphorie desordonnée”. Den 13:e, torsdag, sista anteckningen: Sonéryl. Det faktum att han återkommit till Sonéryl, barbituraten som - efter vad man kan sluta sig till av dagboken - gav honom en lång sömn och sedan extraordinär eufori, får en att tro att han inte ville dö. Man kan inte heller, även om man antar att han tagit bägge rören, det vill säga 40 tabletter (en av dem kan ha varit öppnad), tro att han kunnat förutse den dödliga effekten och således tagit dem i syfte att ta livet av sig. Den 26:e, mellan kvällen och natten, hade han tagit 44 tabletter Hypalène; den 11:e juli 34 Rutonal på en gång. Om han hade velat ta livet av sig skulle han ha ökat doserna till mängder som han ännu inte kommit upp till. Och för övrigt är det ganska otroligt att en narkoman, även under en period av ”normalitet”, skulle kunna betrakta sin drog som dödsbringande och tro att ens en extrem ökning av dosen skulle ge honom något annat än ett exceptionellt tillstånd av eufori. Och vi har bevis på det i Roussels självmordsförsök: han skar sig i pulsådern inne i badrummet. Och det var andra gången han smakade på detta dödssätt: och han hade konstaterat - sade han efter första gången - hur lätt och behagligt det vore att dö på detta sätt. Det hade räckt om han ryckt bort förbandet från handleden: och han skulle inträtt i denna lätta och behagliga död.
Men Roussel ville inte dö denna kväll; han ville, tror vi, bara sova. Och han hoppades på Sonéryl, som två veckor tidigare skänkt honom en sömn på tolv timmar och en kvart. Visserligen var han sedan ungefär tio dagar dystrare och mera retlig än vanligt. Ända sedan han, efter att ha prövat på (snarare än verkligen försökt) att ta livet av sig, och låtit dra löftet ur sig att åka till ett behandlingshem för avgiftning. Sedan dess hade hans följeslagerska - som under den sista tiden gått från att vara överseende till att bli en sorts medbrottsling, med denna dagbok över doser och effekter som hon förde - blivit vittne och väktare av detta, för honom fruktansvärda, löfte att skiljas från drogerna. En fiende. Och just därför hade han sedan tio dagar, alltså sedan den andra, låst förbindelsedörren med nyckel; och säkerligen började han, i den nattliga ensamhet han sålunda försäkrat sig om, att fabricera ursäkter och undanflykter för att skjuta upp avresan, eller till och med för att ta tillbaka sitt löfte. Att han sedan samma kväll framstod som ”konstigare än vanligt” för signora Fredez är begripligt. Det återstod honom knappt två dagar av frihet, hans krumbukter för att undandra sig löftet måste ha varit desperata. Den lilla sömnen natten innan, ilskan över detta löfte som han inte ville hålla; och så dessutom detta inträngande buller - röster, oljud, explosioner - av en fest. Av två fester faktiskt: en patriotisk och en religiös. Den årliga ”tillställningen” för Sankta Rosalia sammanföll med ett evenemang som fick hela Italien att jubla. Denna dag hade Balbos ”atlantiska” luftskvadron anlänt till Cartwright i Labrador: och till klockan nitton hade myndigheterna utlyst en spontan ”stor folklig manifestation”. Roussel gick ut den eftermiddagen som vanligt: tvärtemot legenden som bildats kring hans sätt att resa - i denna hans luxuösa och dystra husbil, från den ena stadens hotell till den andras - gick han i Palermo, efter vad Gaetano Orlando drar sig till minnes, ut nästan varje dag. Han hade bil med chaufför, chauffören bodde på ett annat hotell, Savoia, och befann sig punktligt utanför Hotel des Palmes då Roussel kom ner för att gå ut. Men det är inte känt vart han gick, säkert är att han inte kände någon i Palermo: kanske lät han sig köras omkring på måfå, utan att någonsin stiga ur bilen eftersom han var ostadig på benen. Och just denna kväll, vid återkomsten, rörde han sig inte över huvud taget: från bilen till hissen och sedan från hissen till rummet bars han av chauffören och av kyparen Orlando. Han var slut. Men han glömde inte att, som varje kväll, ge Orlando den vanliga dricksen: en ”pataccone” av silver på tjugo lire, minns Orlando, med Mussolinis profil och liktorernas fasces. Bara en kväll, den första juli, fick Orlando en bunt på hundra franc istället för den vanliga ”patacconen”: men Roussel bad honom om en extra tjänst. Han gav honom en rakkniv och förklarade sedan med gester, utan att tala, att han ville att han skulle skära ett snitt i hans pulsåder. Orlando blev förskräckt, sade ”no, no monsieur Roussel”, och ville ge tillbaka de hundra francen. Roussel avvisade honom, tog tillbaka rakkniven; och nästa dags morgon gjorde han det själv.10
Men låt oss återvända till kvällen den trettonde. Roussel återkommer till hotellet då manifestationen redan har börjat, troligtvis på piazza Castelnuovo, där det alltid, med prat och skrik, förekommer möten och folksamlingar. Bara några steg från Hotel des Palmes. Konstigare än vanligt, på misshumör över att tvingas åka till ett vårdhem och lägg därtill hur en man som han kunde påverkas av en ”gemen, plebejisk, tät” folkmassa (det är inte av en slump vi påminner oss Höstsonett till markisen av Brandomin av Darìo a Valle-Inclan), och osäkrare än vanligt, kommer han slutligen till sin säkra tillflykt i rum 224. Vilket dock låg ut mot via Mariano Stabile11 , som denna kväll måste ha varit en brusande folkström då alla efter den fascistiska manifestationen rusade till hyllandet av sankta Rosalia. Klockan 21.30 stod det på programmet en ”tävling i fantastisk och allegorisk illumination av båtar och sjömärken på vattenspegeln mot vilken Foro Umberto vetter”; och genast därefter, klockan 22, en annan tävling: en av dessa infernaliska pyrotekniska tävlingar med vilka man avslutar religiösa fester på Sicilien och som bedöms inte bara efter sin uppläggnings fantasifullhet och eldarnas färgrikedom, utan även efter explosionernas intensitet. Marken skakar, glasrutorna går i småbitar; och ju vidare eldverkan desto större är nöjet för folket och den ära i vilken skyddshelgonet uppstiger. En liknande tävling i huvudstaden skulle vara till långt efter midnatt (det finns bygder där kostnaden för fyrverkerierna är i nivå med hela den kommunala årsbudgeten).
Vid tio och femton, när signora Fredez lämnar honom, har fyrverkerierna redan påbörjats. Roussel har sagt till henne att han skall ta Sonéryl, och hon har redan antecknat det; hon vet inte hur mycket han kommer att ta. Så snart han är ensam börjar han stoppa i sig tabletterna som han sköljer ner med stora mängder vatten från Fiuggi (han drack enormt mycket av det, minns Orlando: och det hjälpte honom inte bara att svälja tabletterna, utan också med urinavgången). ”Den kvällen”, säger Orlando, ”hade han inte ens kraft nog att lyfta ett glas”: men uppenbarligen diktar och överdriver han hans svaga tillstånd, om han lyfte glaset flera gånger så snart signora Fredez var ute ur rummet, och sedan dessutom en madrass. Och denna detalj med madrassen som dragits ner från sängen och placerats mellan förbindelsedörren och balkongen, är nästan avgörande för vår övertygelse att han inte ville dö. Som François Caradec upplyser oss hyste Roussel ”peur de tomber de son lit”, och därför lade han ner madrassen på golvet. Denna rädsla för att ramla ur sängen, som är gemensam för alla barn då de går från vaggan eller spjälsängen till den vanliga sängen (och de som sover oroligt ramlar verkligen också ibland: med smått traumatiska följder av ”regression”), är i vuxen ålder en bild av en annan skräck: att dö i sömnen. Alltså borde denna barnsliga rädsla för att ramla ur sängen ha försvunnit i samma ögonblick som Roussel bestämde sig för att dö.
Men det är bättre att hålla sig till fakta som de nedtecknats i de rättsliga protokollen, till Orlandos minnen. Ganska exakta minnen i jämförelse med handlingarna: och med tiden har de visat sig vara som ett upplägg för en polisroman. Vissa märkliga detaljer, vissa orimligheter och motsägelser. Till exempel signora Fredez då hon säger ”underrättades jag av serveringspersonalen att signor Roussel påträffats liggande medvetslös” och sedan rättar sig, ”jag kom in i rummet samtidigt med hotellvaktmästaren”. Orlando tog henne denna morgon på bar gärning: vilket väckte hans uppmärksamhet, gjorde honom misstänksam. ”Framemot tiotiden”, minns Orlando, ”kom Kreuz för att meddela mig att signor Roussel ännu inte vaknat. Jag följde med honom till dörren till rum 224: tystnad. Vi gick fram till dörren till 226: vi hörde vattnet rinna i badkaret. Signoran förberedde sig för att ta ett bad, och därför störde vi henne inte. Senare återvände Kreuz till dörren till rum 224, besluten att gå in; och i samma ögonblick kom signoran ut ur sitt rum”. Detta var vid elvatiden. Och varför var hon så sen just denna morgon? Varför hade hon inte tidigare bekymrat sig över Roussels tystnad, då Kreuz och Orlando redan oroat sig i en timme?
Det finns bara ett svar: signora Fredez visste redan att Roussel var död. I den oro hon kände är det mycket troligt att hon, under natten eller på morgonen, således vid en tidpunkt då korridoren låg öde, gick in i rum 224 (vi får inte glömma att Roussel låste förbindelsedörren, men lämnade den mot korridoren öppen); och då hon upptäckte sin vän död beslutade hon sig, i förtvivlan och fruktan för vilka konsekvenser denna död kunde få för henne i ett främmande land, för att inte låtsas om någonting, att vänta tills andra gjorde upptäckten.
Signora Fredez förflutna, en demi-monde som Roussel hade utvalt till sitt stadiga sällskap, och det faktum att Roussel hade testamenterat henne en livränta, hade kunnat ge förhöret en annan vändning om polisen hade kommit till vetskap därom. Charlotte Fredez hyste således en berättigad fruktan, men hon uppträdde helt klart (bortsett från den lilla självmotsägelse vi avslöjat) för att skynda på förhöret. Dagen därpå, 15 juli, skulle ”de fyras pakt” ha undertecknats i palazzo Venezia, Frankrike var fortfarande den latinska systern: och troligtvis ombads Victor Clement, Frankrikes konsul i Palermo, genast av signora Fredez att ingripa. Å sin sida hade hon slugheten att upplysa sina förhörare om Roussels sociala position och den berömmelse han åtnjöt i Frankrike (hon överdrev denna berömmelse inte så lite) och att genast visa upp den lapp på vilken hon sedan den 25 juni antecknat de olika typer av barbiturater och vilka doser som Roussel tagit. Misstanken att dagboken hade kunnat skrivas i efterhand gick aldrig upp för polis och magistrat, och detta var en mycket misstänksam tid. Till att påskynda, mycket till och med, förhörsgången bidrog förutom den framlidnes berömmelse och sociala position som signora Fredez framhöll; förutom den franske konsulns ingripande, som säkert varit direkt; förutom professor Lombardos och hotellpersonalens vittnesmål, inför polisens och domarens ögon styrkta av den orgie i flaskor och tuber som återfanns i rummet; förutom allt detta bidrog utan tvivel den fascistiska föreskriften, som polis och magistratur ivrigt underkastade sig, att tysta ner alla dessa fall i vilka ”taedium vitae” fick en tragisk utgång. Även om den inte var avsiktlig var Roussels död i praktiken ett självmord: och en utlänning som kom för att ta livet av sig i Italien, just då det fascistiska Italiens ära vibrerade genom de atlantiska himlarna och befäste den europeiska freden i pakten mellan de fyra stormakterna, hänsyftade inte den kanske inte bara på omöjligheten av samliv, utan på omöjligheten att leva i det fascistiska Italien? Den italienska polisen var dåförtiden utomordentligt raffinerad när det gällde att upptäcka hänsyftningar, att tolka symboler och allegorier. Och är inte just självmordet den handling som tydligast hänsyftar på omöjligheten av att leva under tyranniet?12
Fallet Roussel avslutades således med imponerande hastighet: av denna samma polis, av denna samma magistratur, vilkas steg i flertalet fall är av imponerande långsamhet och förfärande tyngd för alla de som finner sig berörda. Alla handlingar är daterade den 14:e: vilket innebär att allt har klarats av på lite mer än en halv dag. Och ingen obduktion.
Pretorn uppehöll sig ett tag vid signora Fredez självmotsägelse, vände sig till hotellvaktmästaren Kreuz som i förhöret uppgav: ”Idag på morgonen var jag den förste som kom in i signor Roussels rum framemot omkring tiotiden. Jag preciserar: nästan samtidigt med mig kom signora Fredez in. Dörren ut till korridoren var öppen, med nyckeln i låset på utsidan; även tidigare hade signor Roussel lämnat dörren till korridoren öppen, kanske för att inte behöva öppna varje gång han kallade på betjäningen. Förbindelsedörren mellan signor Roussels rum och signora Fredez var låst och nyckeln satt i låset på insidan mot Roussels rum. Signor Roussel låg medvetslös, på rygg, i kalsonger och skjorta, på en madrass som var utlagd på golvet, med huvudet i riktning mot den låsta dörr som leder in till Fredez rum. I rummet rådde den vanliga ordningen”.
Ytterligare ett vittnesmål, hotellstäderskan Dora Chiericis, trettioåtta år, från Sarteano: ”För ungefär en månad sedan tillkallades jag av klockan och tog mig till rum 224, där signor Roussel bodde. Jag fann honom medvetslös, på golvet vid sidan av sängen, och underrättade direktören”. Pretorn ställer en fråga, den sista och som understryker signora Fredez frånvaro; hotellstäderskan svarar: ”Vid det tillfället var signora Fredez inte i Palermo” (men hon hade åkt dagen innan). Förhöret är avslutat, pretor Margiotta underställer Konungens högt värderade herr åklagare handlingarna ”för lagliga åtgärder”, åklagaren återbördar dem ”för verkställande av begravningen då det inte förefinnes anledning till obduktion”. Vi frågar oss: vid vilken tidpunkt på dagen den 14 har kunglige åklagaren återlämnat handlingarna till pretorn? Säkert inte på kontorstid, troligen framemot midnatt. Ett mycket ovanligt nit.
Men det undgick inte åklagaren att professor Lombardo tidigare hade underlåtit att rapportera skadorna som Roussel hade tillfogat sig: och därför bad han att återfå mappen då fallet Roussel avslutats ”för eventuella åtgärder rörande professor Lombardo”.
Fortfarande den 14 skickade polisen en sammanfattande rapport till kvestorn och åklagaren och som det är mödan värt att återge i sin helhet: ”Vid klockan tio idag på morgonen öppnade franska undersåten Freder Carlotta - dotter till Carlo Freder - 53 år, från Paris och boende i rum 226 på Hotel des Palmes, samtidigt med hotellvaktmästaren vid nämnda hotell Kreur Antonio, dörren märkt N. 224 till rummet bebott av hennes älskare, franske undersåten ROUSSEL Raymond, född i Paris 20-1-1887, bosatt i Paris, 20 rue Quenten Bauchant,13 men fann honom avliden utsträckt på en madrass liggande på golvet. Informerad om händelsen underrättade hotellets direktör Serena Leopoldo denna station. Till platsen anlände undertecknad kommissarie dr Giuseppe La Farina, konstapel Zingales Giuseppe, och andra polismän, vilka konstaterade det ovan stående och såg till att varsko de rättsliga myndigheterna. Genom undersökningar och säkerställanden utförda av denna station fastställdes genast att Roussels död var följden av förgiftning beroende på den stora mängd narkotika han intagit. Ytterligare bekräftades att döden varit följden av förgiftning genom den medicinska undersökning Dr. Rabboni Federico genomförde. På bordet återfanns två tomma tuber ’Sonneril’ var och en om 20 tabletter vilka Roussel säkerligen måste ha tagit kvällen innan. I närvaro av pretorn Dr. Margiotta undersöktes den avlidnes kropp på vilken återfanns sår vilka tillfogats med något vasst instrument och varav ett djupare befanns vid vänstra handleden. Freder Carlotta som sammanlevde med Roussel sedan cirka 23 år uppgav i förhör att den ovannämnde var något nervsvag, att hans sjukdomstillstånd förvärrats särskilt under de senaste två åren, att han två gånger varit på vårdhem för behandling och att han sedan en tid inte gjorde annat än intog narkotika som enligt hans utsago framkallade en särskild berusning. Densamme, som anlänt tillsammans med älskarinnan cirka 40 dagar tidigare i hopp om att stadens milda klimat skulle förbättra hans sjukdom, hade bokat två rum som stod i förbindelse med varandra genom en dörr. I det ena rummet bodde Roussel och i det andra Freder; nattetid öppnade den förstnämnde förbindelsedörren och gick in till älskarinnan. Sedan cirka 10 dagar låste dock Roussel dörren inifrån med nyckel eftersom han inte ville bli störd av Freder. Däremot lämnade han den andra dörren, som leder mot korridoren utanför, olåst för att inte behöva störas av att gå och öppna då personalen skulle komma in. Freder tillägger att hennes vän den 2 dennes, för att tillfoga sig skada, gått in i badrummet som står i förbindelse också med hennes rum och hade försökt att ta livet av sig med en Gilet-rakkniv, vilket är förklaringen till de sår som ovan omtalats. Freder hade i tid tagit ifrån honom rakkniven och lade sig sedan vinn om att hålla alla vapen utom räckhåll för Roussel. Professor Lombardo Michele, hotellets läkare som behandlade Roussel bekräftade att hans patient lidit av nervsvaghet, som han behandlade med injektioner av barbiteirutiska (sic) preparat som skänkte honom ett tillstånd av berusning och att han flera gånger varit tvungen att ingripa för att stoppa blodförlusten. Han hade också ingripit den dag då Roussel försökt ta livet av sig med rakkniven och behandlat hans skador. Liket låg, såsom tidigare uppgivits, i ryggläge klädd i skjorta och kalsonger på en madrass som dragits ner från sängen och placerats på golvet. Huvudet var vänt mot förbindelsedörren till rummet där älskarinnan bodde, och som var låst inifrån med nyckel. Efter undersökningen har doktor Margiotta beordrat avlägsnandet av liket och förseglandet av dörren med sigill och detta kommissariats stämpel medan nyckeln till den andra dörren som vetter mot korridoren anförtrotts hotellets direktör signor Sirena. Flaskor och tuber av narkotiskt innehåll har beordrats tagna i beslag även tomma. Paketet som förutom nämnda föremål innehåller två brev med privat korrespondens men som dock inte har någon förbindelse med fallet, har placerats i en pappkartong vilken vederbörligen förseglats och som jag låter deponera hos denna Kungliga Preturs kansli. Som ovan hänvisar jag till mitt tidigare interntelegram till Er med innebörden att i detta fall varje ansvar för tredje part kan fullständigt uteslutas”.
Detta brev är inte bara ett vackert exempel på polisprosa, utan även på den ouppmärksamhet och distraktion som man kan anse typiska för ett yrke där ouppmärksamhet och distraktion inte borde accepteras. Fredez som blir Freder, hotelldirektören förvandlad till Sirena; och, värst av allt, överste Gillette, uppfinnare av rakkniven med samma namn, som blir Gilet, alltså en väst. Om en polisman inte lyckas få in nämnde överstes namn och ansikte i huvudet, och inte är klar över att han nämner ett klädesplagg och inte en uppfinnare, hur vill ni då att han ska lyckas uppmärksamma och lägga på minnet alla dessa småsaker på en brottsplats som kan komma att utgöra indicier? (För övrigt är brevet riktigt rättat för hand där vice-kvestorn funnit att det fanns något att rätta). Anmärkningsvärd är också den tarvliga gallicism med vilken förbindelsen mellan Roussel och Fredez är noterad. De skulle blivit ganska häpna, poliserna, om de fick veta att den nyssnämnde inte gick in till älskarinnan nattetid, och att Fredez aldrig i egentlig mening varit Raymond Roussels älskarinna.
En annan sak att lägga märke till är italieniseringen av egennamnen. Kriget mot det ”barbariska inflytande” som Frankrike och England språkligt utövade mot italienarna var redan påbörjat: och sålunda ansträngde sig funktionärerna nitiskt, även om de i övrigt skrev en ganska tvivelaktig italienska, att översätta Charlotte till Carlotta och Charles till Carlo.14
Den 21:a juli avlägsnades, på begäran av Frankrikes konsul ”i enlighet med 9:e artikeln 2:a paragrafen i det fransk-italienska konsulära fördraget av den 26:e juli 1862”, de sigill som satts upp den 14:e för rum 224 i Hotel des Palmes. Pretorn överlät i signor Victor Clements vård alla den avlidne Raymond Roussels ”lösa ägodelar”; och signor Clement tog emot dem ”i eventuella arvtagares intresse”. Över ägodelarna upprättades två protokoll, ett på italienska och ett på franska.
Sålunda fullständiga överlämnades handlingarna ånyo till den kunglige åklagaren, Stefano Mercadante, som inledde (och genast avslutade) en process mot professor Lombardo.
Den 6:e augusti ”inställde sig” professor Lombardo hos åklagaren och intygade: ”Jag underlät att lämna rapport om de sår Roussel några dagar tidigare tillfogat sig med en rakkniv av ”gillette-typ” dels för att det rörde sig om mycket begränsade skador, som säkert skulle ha läkt på fyra eller fem dagar om det rört sig om en vanlig patient och inte en som befann sig i konstant drogat tillstånd, dels - och detta är den avgörande anledningen - för att jag med absolut säkerhet kunde säga att skadorna inte var följden av något brott. I själva verket kände jag mycket väl till patientens hälsotillstånd och vid det tillfället kunde jag genast få veta sanningen om det inträffade dels ur Roussels egen mun dels av vad hans sällskap och hotellpersonalen relaterade i fullkomlig samstämmighet. Efter att ha konstaterat att det inte var frågan om något brott antog jag mig inte behöva lämna någon rapport”. Åklagaren övertygade sig om att professor Lombardo hade handlat ”utan bedrägligt uppsåt” och samma dag beordrade han att handlingarna skulle överföras till arkivet: där vi, trettiosju år senare, återfunnit dem.
Michel Ney, hertig av Elchingen, svarar intervjuad av Jean Chatard och Robert Momeux (Bizarre, 34-35, 1964) på frågan om ”l’on peut affirmer, on peut écrire qu’il s’agit d’un suicide”, svarar: ”Ecoutez!... Personellement je ne l’ai pas vu parce que je n’étais pas là, mais enfin on m’a écrit de là-bas...: la mairie de Palerme. On m’a donné des précisions: il s’était ouvert les veines dans son bain... Je suis presque sûr que c’est un suicide. Et je vais vous dire purquoi... Dans son testament... Il n’avait plus un sou, il s’excusait auprès de moi en me disant: ’Ecoute, je suis navré, mais je ne t’ai pas laissé un sou... ça a été l’une de mes grosses fautes et je m’en excuse auprès de toi...’, par conséquent, il savait très bien qu’il allait mourir...”.
I de aktuella handlingarna har vi aldrig sett ordet ”självmord” nämnas; och hur kunde Palermos kommunstyrelse ge ”des précisions” till hertigen av Elchingen, om det till kommunstyrelsen anlänt bara ett meddelande om dödsfallet och inte ens med det vanliga fastställandet av dödsorsaken? Inte heller är det tänkbart att undersökningsdomaren skrivit till hertigen. Bara Frankrikes konsul skulle ha kunnat skicka honom upplysningar; men inte felaktiga upplysningar. Varför verkar hertigen så säker på att hans morbror tagit livet av sig - och genom att skära upp pulsådern i badet, inte med en stark dos barbiturater. Och så vet han heller ingenting om kvinnan som följde honom, och tvivlar alltså på att han åkt till Palermo i sällskap av en kvinna. Men det är bättre att helt återge denna del av intervjun som följer efter påståendet att Roussel begått självmord genom att skära upp sina handleder för att han inte hade några pengar kvar:
”Jean Chatard: Sa bonté, dans cette phrase de son testament...
Michel Ney: Ah! sa bonté revient toujours... et la preuve, c’est que maintenant j’en profite... Il a été vraiment navré de ne pas me laisser un sou...
Jean Chatard: Ce que l’on explique au sujet de cette porte verrouillée pour la première fois et qui communiquait avec l’appartement de sa gouvernante dans l’hotel de Palerme...15 d’après vous, ces faits sont erronés?
Michel Ney: Ecoutez, sa gouvernante, c’etait une infirmière, peut-être qui était avec lui à cette epoque...
Jean Chatard: On a parlé de sa gouvernante...
Michel Ney: C’était peut-être quelqu’un qu’il a fait venir? mais je vous garantis qu’il n’était pas parti avec une gouvernante.
Jean Chatard: Vous l’avez vu partir seul?
Michel Ney: Oui. Il avait loué une voiture et un chauffeur... le chauffeur m’a d’ailleurs fait du chantage en revenant... Il ne pouvait donc y avoir une gouvernante durant ce voyage”.
Det kommer för oss en misstanke att alla upplysningar hertigen fått om sin morbrors död härrör enbart från chauffören; vilken, efter att brådstörtat ha återvänt från Palermo, söker upp honom för att utpressa honom med påståenden om en speciell förbindelse med Roussel. Naturligtvis passade det inte chauffören att prata om signora Fredez: vilkens närvaro, i tider då somliga saker ställde till större skandal än idag, gjorde den speciella förbindelsen otrolig och den gick inte ihop med en mans som Roussel mycket respektabla levnadssätt, fullt av vördnad för det yttre skenet. Inte heller passade det chauffören att berätta hur Roussel verkligen hade dött: i vetskap om att anlända före en möjlig offentlig kungörelse, antingen från franske konsuln eller de italienska myndigheterna, gav han en version av dödsfallet som inte lämnade brorsonen i skuggan av ett tvivel om att det varit självmord. Eller också var chauffören verkligen övertygad om att Roussel tagit livet av sig genom att skära upp pulsådern: att han alltså skulle ha upprepat, med fatal utgång, det som han tio dagar tidigare hade försökt. Eftersom - Gaetano Orlando minns det tydligt, och naturligtvis bidrar detta faktum till att nära hans tvivel rörande Roussels död - chauffören var försvunnen den 14:e juli. Han bodde, som sagt, inte på samma hotell. Någon måste således ha underrättat honom om att Roussel var död, att han tagit livet av sig: och det räckte för att få honom att ge sig av till Paris. Märkligt nog var det ingen som talade om honom under förhören: varken signora Fredez eller hotellpersonalen. Om någon hade pratat om honom (också i förbifarten, som idag då Orlando minns kvällen den 13:e: ”vi bar honom, chauffören och jag, från bilen till hissen och så från hissen in på rummet”), skulle polisen inte ha försummat att söka rätt på honom, och när de inte hittade honom skulle de ha sökt honom med än större envishet. Även om man tog för givet att döden var följden av en olycka eller ett självmord finns det ingen polis i världen som skulle avstå från att höra ett så viktigt vittne - och så misstänkt i samma ögonblick som han smet iväg, antagligen, just för att inte behöva vittna. Och att hotellpersonalen inte pratade om det är begripligt: vanan vid diskretion - och i en stad som Palermo sedan. Men signora Fredez, hur kom det sig att hon inte sökte upp sin landsman i en så svår och ångestfylld stund; varför nämnde hon aldrig honom i vittnesmålen inför polis och magistratur?16
Det går inte att förneka att det finns många dunkla punkter i Raymond Roussel sista levnadsdagar och i hans död; och om man väljer att se det hela ur en misstänksam synvinkel antar historien någonting mystiskt, som i en detektivhistoria.
Låt oss gå igenom och ordna dessa dunkla punkter: 1) Roussel är inte vid anmärkningsvärt dålig hälsa då han lämnar Paris: resan företas i bil och han avstår från sin bekväma husvagn. Brorsonen, som ser honom resa iväg, är inte orolig (och när Chatard flera år senare säger ”han var mycket sjuk då han anlände till Palermo” svarar Michel Ney tvekande: ”Kanske nerverna, ja...”). 2) Roussel är mycket sjuk i Palermo, både fysiskt och psykiskt stadd i framskridet förfall. Trots det kontinuerliga försämrandet av hans hälsa beslutar han sig för ett långt uppehåll i staden: och signora Fredez verkar inte ha varit av någon avvikande mening, hon återvände till Paris för att ta ut nödiga medel. Att sedan Roussel och hon skulle ha beslutat sig för ett ”långt uppehälle” i Palermo för det ”milda klimatet”, ett påstående som inte skulle låta konstigt i januari, men i mitten av juli...! 3) Dagen efter Fredez avresa kollapsar Roussel, vårdas och hämtar sig knappt enligt hotelldirektören, fullkomligt enligt professor Lombardo. Men han blir genast sämre igen då hon kommer tillbaka. 4) På kvällen den 13 befinner sig Roussel på sitt yttersta: benen bär honom inte, han hade - enligt Orlando - inte kraft nog att lyfta ett glas; men så snart han blivit ensam flyttar han en stor fåtölj, drar ner madrassen från sängen, lägger ut den mellan förbindelsedörren och balkongen, lägger två kuddar på den på ett underligt sätt: mitt på madrassen och inte under huvudet. 5) Följande dag, 14, dröjer det ända till klockan tio innan signora Fredez blir orolig över Roussels tystnad: hon kommer ut ur sitt rum när hon hör att hotellvaktmästaren Kreuz är på väg in i det angränsande rummet. 6) I rummet hittades inte ett enda papper skrivet av Roussel; i gengäld fanns där de dagliga anteckningarna om vilka barbiturater han intog och deras effekter, skrivna av signora Fredez. 7) På morgonen den 14 ser man inte till chauffören längre, han försvinner från Palermo. Signora Fredez verkar inte förvånas över det: och inför sina förhörare undviker hon varje hänvisning till den försvunne chauffören. 8) Då signora Fredez återvänt till Paris söker hon inte upp Michel Ney, hon försöker inte få träffa honom. Dock kände hon till Roussels tillgivenhet för systersonen, och att han var arvtagaren. Om hon hade visat sig för hertigen så hade chauffören inte kunnat ”faire du chantage”. Om hertigen har gått på utpressningsförsöket, har han gått på det för att han inte visste att hans morbror var på Hotel des Palmes med Fredez och att chauffören bodde på ett annat hotell. Och även om alla tre hade befunnit sig på samma hotell så skulle han, medveten om Roussels diskretion, hans finhet, hans månande om att inte blotta sig, aldrig ha trott på ett ménage à trois. För övrigt så hyste personalen på Hotel des Palmes inte minsta misstanke om en särskild förbindelse med chauffören. (Orlando minns den unge chauffören tydligt; och denne hade berättat för honom att han körde taxi, och en dag hade han haft Roussel i bilen som genast anställt honom för resan till Italien). Och det är inte allt: då Fredez i rousselianernas kult upphöjts till tillgiven och trogen följeslagerska till geniet och vittne till hans sista dagar och död har hon tillhandahållit en version med självmord genom förblödning. Hade hon förträngt minnet av hur det egentligen gick till eller ljög hon helt enkelt (och i ett visst syfte)? Vilket som än är fallet så är det ett mysterium.
Men kanske dessa dunkla punkter som framträder i dokumenten, ur arkiven, framstod som fullt rimliga och förklarliga i händelsernas omedelbarhet. Livets fakta blir alltid mera komplicerade och dunklare, oklarare och mera mångtydiga än vad de är i verkligheten, när man skriver ner dem - alltså då de från att ha varit ”relativa handlingar” blir, så att säga, ”absoluta handlingar”. Som den där polisen sa hos Graham Greene: ”Vi kan sätta dit fler personer än tidningarna skulle kunna trycka”. Även vi, allt sammantaget.
Noter
1 Den exakta benämningen är Grand Hotel et des Palmes. Detta hotells historia, från Wagners vistelse där till den amerikanska ockupationen och regionalstyrelsens angelägenheter, särskilt under ”milazziano”-tiden, är som att skriva ett kapitel om Siciliens storhet och lidande från kungarna av Savojen till dagens italienska republik.
2 Roussels fader hette Eugène, modern Marguerite Moreau-Chaslon
3 Antagligen från efter uppehållet där första kapitlets avslutning börjar: ”Or, l’examen le prouvait, c’etait cette niche même...”. Eller från sidan 35, där andra kapitlet börjar?
4 Tredje upplagan av Impressions, tionde av Locus Solus. Vi vet inte mycket därom, men det kan misstänkas att så många upplagor existerade snarare i Roussels fantasi än i verkligheten.
5 Orlando, numera pensionerad, hjälper ibland till på hotellet under dagar då officiella banketter eller bröllopsfester hålles där. Hans minne av fallet Roussel är exakt in i minsta detalj: han minns till och med de veckodagar då vissa händelser inträffade. (En detalj som gjorde stort intryck på honom, och av vilken inte finns minsta spår i protokollen, är att Roussel den natten, troligen i dödsögonblicket, ejakulerat: fortfarande talar Orlando om det med livligt intryck av motvilja, häpnad, bestörtning. Varför är denna detalj förtigen i den medicinska rapporten? Och de rättsliga som vanligtvis överflödar av råheter.) Barberaren Bertolino, som fortfarande tjänstgör, har istället vaga minnen: han såg Roussel ett par gånger då han klippte hans hår (rakade sig gjorde han själv).
6 25 000 franc motsvarade dåförtiden 19 275 lire. En italiensk familj av tjänstemannaklass, fascismens ryggrad, levde i genomsnitt på 600 lire i månaden.
7 François Caradec upplyser oss att Dufrène (Fredez=Dez-fré=Dufrène) var, som Fredez sade till Michel Leiris, en pseudonym som hon valt ”pour exercer son métier de femme entretenue, parce qu’elle était d’une famille bourgeoise et qu’elle avait été élevée au convent”.
8 Notarien Costantins efterträdare hade 1964 kontor på rue Rodier 15 (se Bizarre 34-35).
9 Bedövningsmedlen och barbituraterna verkar på vissa individer så att de först skänker en mer eller mindre lång sömn och därefter en mer eller mindre klar eufori. Av den första effekten följer således en andra; och vi tycker oss förstå av Kuschinskys och Lüllmans Manuale di farmacologia att hos sådana individer som vanemässigt drogar sig, som narkomaner, reduceras den stora dosen under sömnen till en nivå som skapar upphetsning: ”i små doser är alla narkotiska preparat i stånd att framkalla upphetsning”; det är bara det att den lilla dosens verkningskraft bibehålles, uppenbarligen, genom att ständigt öka den stora dosen, den som bryts ner under sömnen.
10 Men han ville inte dö och ropade genast på hjälp. ”Jag var den förste att rusa till och jag hjälpte honom att resa sig. Monsieur Roussel skrattade och sade: Orlandò, Orlandò...”. Orlando bekräftar för mig denna redogörelse som han gjort för Mauro De Mauro den 10:e december 1964 (i tidningen L’ora).
11 Några dagar tidigare, minns professor Lombardo, hade Roussel kastat ut pengar till förbipasserande på denna gata.
12 Den 15:e juli tiger bägge tidningarna i Palermo - Il giorno di Sicilia på morgonen, L’ora på kvällen - om Roussels död. På sidorna med lokala nyheter står det om ett fynd av människoskelett på piazza Acquasanta, att en åsna har sparkat en bonde, en försäkringsagent slagits ner på via Cavour och om ”en barberares olycka i andra äktenskapet”. Inte ett knyst om att det, som i Pirandellos novell, ”på hotellet har dött en dylik”.
13 Rue Quentin Bauchant, 20. Systersonen säger: ”...il habitait la même maison que moi à l’epoque... c’est-à-dire l’hotel de ma mère”.
14 I dödsattesten blir y i Raymond till i och fadern, Eugène, blir Eugenio.
15 Vi vet att Roussel sedan flera dagar låste förbindelsedörren; Chatard, som inte visste det trodde att han hade låst den bara på kvällen den 13:e, då han beslutat sig för att dö och inte ville uppröra Fredez. I Frankrike har man fram till nu vetat mycket lite om Roussels död. Den 3:e augusti 1933 skriver Pierre Lazareff i Paris-Midi om ”la mort édifiante dans un convent de Palerme du richissime et peu banal auteur dramatique que fut Raymond Roussel”. Trettio år senare har till och med Michel Ney, Roussels systerson, osäkra uppgifter: och han garanterar deras riktighet inför Jean Chatard och Robert Momeux.
16 I den citerade artikeln av Mauro De Mauro säger denne lombardiske professor på ett ställe att Roussel hade sagt upp chauffören, betalat honom och gett honom bilen. Men bilen var inte Roussels egendom (han hade hyrt den i Paris); och Orlando kommer väl ihåg att chauffören var i Palermo på kvällen den 13:e. För övrigt tyder det faktum att han försökt (eller lyckats genomföra) utpressningen, på att han lämnat Palermo i vetskap om att Roussel var död. Och visst kunde han ha inhämtat denna kunskap från tidningarna: men de tidningar som skrev om fallet (få, tror vi) fick nyheten sent, medan det tycks som chauffören uppsökt Michel Ney så snart han återkommit från Palermo.
tisdag 3 mars 2009
Rasbegreppets historia
I sitt grundliga verk "Race" utforskar Ivan Hannaford rasbegreppets ursprung och historia i den västerländska traditionen. Han visar hur mystik och rationalism har samverkat i rasifieringen av vår världsbild.När de ursprungliga, rasrena pudlarna sprängde fram över savannen . . . Inte det? När de ursprungliga, rasrena germanerna sprängde fram ur skogen då? D
et finns det i alla fall fortfarande några som tror på. Likväl visar det sig vid närmare granskning av begreppet "ras", vad människor anbelangar, att någon självklar förståelse av vad det egentligen betyder inte är för handen. Definitionerna är lika många som rasteoretikerna, och den ursprungliga renheten växlar som ideal med önskan om att framodla en ny och överlägsen härskarras. Tidigare dominerade geografiska, klimatiska, språkliga, kulturella och politiska försök att särskilja människogrupper, samt rent mystiska uppfattningar om blodets förmodade renhet (och möjliga smutsighet). I dag har vi i ljuset av genteknikens avslöjande av det mänskliga genomets enhetlighet kommit fram till biologiskt neutrala begrepp som "etnicitet". Även här sticker dock den totala okunnigheten upp sitt huvud och hyllar ursprunglig renhet, eller vill politiker odla fram något nytt och bra för alla. Claude Lévi-Strauss väckte för några år sedan bestörtning då han hävdade att kultur föregår ras: kulturer skapar raser och inte tvärtom - nu är detta snart dagsens sanning för såväl rätt- som feltänkande.Om rasbegreppets ursprung och historia i västerländsk tradition har IvanHannaford skrivit en grundlig och metodisk bok, Race, The History of an Idea in the West (448 s, The Johns Hopkins University Press), som tydligt visar hur mystik och rationalism i ohelig, många gånger ohederlig, allians samverkat i rasifieringen av vår världsbild och historieskrivning. Själva ordet "ras" lär ha arabiskt ursprung och kunna betyda både begynnelse och hövding. Till Europa kom det via Spanien och det började inte användas i nuvarande bemärkelse förrän framemot mitten av 1500-talet. Ordet har också bibetydelser som "race" (som i "racerbil"), att rusa, ätt, distrikt, osv. Översättningen av historiska konflikter till rastermer sker ännu mycket senare och är knappast mer än projiceringar bakåt i tiden av ideologiskt betingad vetenskap. Denna vetenskap togs inte bara som intäkt för kolonialistisk expansion utanför Europas gränser, utan användes även i strider mellan till exempel Tyskland och Frankrike, med en första kulmination i kriget 1871 och utropandet av tyska kejsardömet.
Frankrike är rasideologiskt ett intressant problem eftersom det där förekommit så många olika och sinsemellan motstridiga uppfattningar om varför fransmännen skulle vara rasmässigt överlägsna. Vi tänker väl numera på Frankrike som ett latinskt land, men i det finns inget självklart i den kategoriseringen mer än att franska språket har sitt ursprung i latinet. I själva verket gör fransmännen d
essutom anspråk på både ett keltiskt och ett germanskt arv. Den vurm för den enkla bondebefolkningens sunda uppfattningar, motsvarande typer av Torgny Lagman-myt som uppstod i Sverige (liksom i de flesta europeiska länder) under förra århundradet (och som ännu grasserar i olika former), framfördes redan avMontesquieu i Frankrike, och kopplades av honom till just det germanska arvet. När den moderna antisemitismen under slutet av det förra århundradet utvecklades och spreds byggde den i sin franska version på en uppfattning om att man var en lyckad blandning mellan framgångsrika raser - den gamla latinska hade berikats av det friska keltiska och germanska blodet - och judarna ogillades just för attde inte ville uppgå i denna franska ras. Tysk antisemitism är som bekant annorlunda beskaffad; i den handlar det om att behålla en förmodad renhet, och fruktan för judarna bygger på uppfattningen att de som särskilt rasrena också är särskilt starka.Det är intressant att jämföra 1800-talets franska antisemitism med den franska politiken gentemot invandrare i dag - vem som helst kan bli fransman, det förekommer överhuvudtaget ingen registrering av s k andra generationens invandrare (som tydligen är fallet i Sverige) men villkoret för acceptans är ett fullkomligt inlemmande i den franska kulturen, eller, som de själva föredrar att säga: la civilisation française.
I språkforskningens historia lämnade man en bibliskt förankrad idé om urspråket, som sedermera i och med Babels torn och syndafallet kommit att splittras i de många senare kända språken, för försök att konstruera ideala
universalspråk. I synen på människoraserna har man likaledes utgått från en biblisk uppfattning om ett mänsklighetens gemensamma ursprung, följt av splittring genom syndafalletefter vilket världen delats upp mellan Noas söner, Jafet, Ham och Sem, för möjligheten att genom avel framodla en idealras. Enligt den bibliska versionen, uttolkad av den judiske historikern Flavius Josephus (37-ca 95 f Kr), landade arken i Armenien, på berget Ararat, varefterNoas söner delade upp världen mellan sig så att Jafet fick Europa, Sem området kring Indiska oceanen, Persien, Kaldéen och Armenien, medan Ham höll till i Afrika, Egypten och Libyen. Historien är känd om hur Noa framställde vin, berusade sig och blev liggande med blottade genitalier, varvid yngste sonen, Ham, såg honom och brast i skratt. Noa förbannade därför Hams ättlingar, men inte Ham själv som stod honom alltför nära för det. Denna legend var den stående förklaringen till människors olikhet ända fram till 1500-talet - den "svarta"huden antogs vara det synliga tecknet på förbannelsens verkan. Sedermera var det också Hams sonson Nimrod som lät uppföra tornet i Babel, vilket föranledde Gud att så språklig split mellan människorna.
Förhållandena mellan ras och språk har betydelse i flera sammanhang. Myten om arierna med deras indiska urhem, som fascinerade så många av romantikens stora diktare och som ännu är en av de absolut mest seglivade, uppstod som en följd av seriös forskning under sent 1700-tal. Den brittiske orientalisten Sir William Jones (1746-94) var den förste att påvisa släktskap mellan sanskrit och grekiskan och latinet, varefter han snabbt drog slutsatsen att Pythagoras och Platon fått sina teorier från indiska vise män. Indoeuropeiska etymologiska studier bidrog också till att nära romantiska teorier om folkvandringarna: vågor av kelter, germaner och slaver som sköljt in över Europa från det asiatiska urhemmet. I denna tradition kan också Sven Hedin infogas, forskningsresorna såväl som nationalsocialismen passar utmärkt väl in i bilden.För den "biologiska" rasismens uppkomst och utveckling spelade Carl von Linné en viss roll genom sin systematisering av arter och raser i natur
en. Han delade inmänskligheten efter färg i vita européer, röda amerikaner, mörka asiater och svarta negrer, med tillhörande karaktärsegenskaper, dessutom ingick lemurer och flädermöss i primatfamiljen. Denna indelning var otillfredsställande, men principiellt viktig för Johann Friedrich Blumenbach (1752-1840). Blumenbach ansåg att mänskligheten utgjorde en enhetlig och särskild art, och att inga människor stod närmare aporna än några andra. Han utdömde också de rent mytologiska uppfattningarna om "monsterraser" och blandningar med andra arter. Sedan indelade han mänskligheten i kaukasier, mongoler, etiopier, amerikaner och malajer - av vilka kaukasierna var de vackraste, amerikanerna länken mellan dessa och mongolerna och malajerna länken från kaukasierna till etiopierna. Han baserade sin uppdelning inte bara på färger utan var också en pionjär ianvändandet av tandavtryck och skallmätningar, tekniker man fortsatte att utveckla långt in på 1900-talet. Dessutom tog han in klimat, geografiska förhållanden, jordens beskaffenhet osv, jämte folkens olika förutsättningar för fysisk, moralisk och politisk utveckling, i sin redogörelse för och förklaring av uppkomsten av skillnaderna mellan människor. Hans inflytande på den följandeforskningen var enormt, även om hans egna mycket stränga beviskrav såväl som hans uppfattning om mänsklighetens grundläggande enhet svikits många gånger.Avgörande för rasifieringen av historieskrivningen var enligt Hannaford Barthold Georg Niebuhr (1776-1831), preussisk diplomat och historiker
som, inspirerad av Herder såväl som Kant, Goethe och Lessing, i sin romerska historia åsidosatte en äldre, klassisk, historiesyn till förmån för en baserad på rasmässiga förhållanden - först mellan latinare och etrusker, sedermera, via den legendariska romerska dekadensen, till kampen mellan romarna och germanerna som sprängde fram ur de nordliga skogarna. Rasmotsättningar tolkades redan tidigt även som klassmotsättningar, och i dessa historiska teorier, som lyfter fram dynamiken mellan folkgrupper där ständigt den historiskt 
senare rasen i utvecklingen segrar över den tidigare, dekadenta, finns säkert en av källorna också till den marxistiska historiesynen.Jesus innebar naturligtvis ett problem för 1800-talets rasistiska forskare -inte kunde Guds son i den växande antisemitismens tidevarv tillåtas ha varitjude. Flera försök gjordes att avsemitisera honom, bland annat av den ökände Houston Stewart Chamberlain (1855-1927), wagneriansk antisemit med stor betydelse för Hitler och nazismen, som av det faktum att det historiska Galiléen bebotts av en blandning av greker, fenicier och assyrier med judarna som en liten isolerad grupp bland dessa drog slutsatsen att möjligheten var stor attJesus inte hade ens en droppe judiskt blod i ådrorna. Även antikens greker gjordes av många forskare "blondare" än de antagligen varit i verkligheten.
Det är talande att de kulturellt och politiskt sett senast utvecklade folken i norra och östra Europa också är de som ivrigast fört fram rasistiska tolkningar av historien och förhålland
ena i världen.Ironiskt nog förekommer den rakt motsatta typen av manipulationer i dag, när till exempel en afrikansk forskare i en artikel häromåret kallade Kleopatra, som tillhörde den ptolemeiska ätten, en ursprungligen grekisk familj som kom till makten i Egypten efter Alexander den stores fälttåg, för "en svart kvinna". Det är ett patetiskt försök att upphäva fel med motfel, och som av somliga anses vidlåda även Martin Bernals bok "Black Athena", som drar stora växlar på att grekerna (naturligtvis!) också inspirerats och berikats av den egyptiska, afrikanska, såväl som Mellanösterns kultur. En del av den debattens lågvattenmärken har antagligen mer med amerikansk universitetspolitik än med verklig forskning att göra, vilket inte hindrar att det är viktigt att kritisera den eurocentriska historieskrivningen kring antiken - Medelhavet, inte Europa, var romarrikets centrum.
Ivan Hannaford pläderar i sin bok för ett i egentlig mening klassiskt politiskt ideal som han menar att senare århundradens nationalistiska propaganda, understödd av forskning (hönor och ägg så långt ögat når!) svikit. Den tidiga nationalismen i franska revolutionens spår medverkade till genombrottet för demokratiska uppfattningar inom avgränsade nationer, men den mytiska synen på folket, rasen, som en kollektiv varelse med en vilja, som är nationalismens baksida, ledde också fram till de olika typer av totalitära system som plågat oss under 1900-talet. Det närmaste ett klassiskt politiskt ideal man kan komma idag är kanske USA där, trots problem, motsättningar och sociala konflikter, konstitutionen står som en orubblig samling principer vilka efter hand, och genom ständigt nya tolkningar, kunnat erövras av allt vidare grupper: irländare, italienare, judar, svarta, kvinnor, homosexuella osv.
Det finns synliga skillnader mellan människor. Det finns uppenbarligen olika språkgrupper och kultursfärer, men när vi talar om raser finns ingen som kan säga vad ordet egentligen betyder. Detta gäller många ord som används i dagligt tal, men få har haft så ödesdiger verkan som just "ras". Problemet blir inte mindre för att det införs förskönande omskrivningar eller n
ya definitioner. Redan 1949 fastslog en FN-kommitté, där bland andra Lévi-Strauss ingick, att nationella, kulturella, religiösa, geografiska och språkliga grupper felaktigt blivit kallade rase, och man rekommenderade införandet av begreppet "etnisk grupp" såsom mindre belastat. I USA är de riktiga beteckningarna för individer ur de olika befolkningsgrupperna i landet strängt reglerade, vita européer kallas till exempel, efter Blumenbach, "Caucasians" och indianer "Native Americans" och detta bruk sprider sig alltmer, till andra minoritetsgrupperingar såväl som länder. Är det bara make-up, eller åtminstone plastikkirurgi? I "Pale Fire" låter Vladimir Nabokov en av gestalterna säga: "Resemblances are the shadows of differences. Different people see different similarities andsimilar differences." Skillnaderna mellan individerna inom olika grupper, hurman än försöker avgränsa dem, är så mycket större än skillnaderna mellangrupperna - inte bara personligt, sexuellt, kulturellt, socialt, politiskt utan numera också rent genetiskt.
fredag 27 februari 2009
Drömmar om framsteg - fruktan för undergången
Västerlandets tänkande har präglats av tron på framåtskridandet och tron på att undergången är nära. Hur dessa motsatta uppfattningar hänger ihop diskuteras av den italienske filosofen Paolo Rossi. 
Västerlandets tänkande har under de senaste femhundra åren i hög grad präglats av två uppfattningar: tron på framsteget, mänsklighetens ständiga utveckling till det bättre och uppfattningen att undergången är nära förestående. Hur dessa världsuppfattningar hänger ihop - man skulle kunna se dem som Janus bäggeansikten - behandlas i en uppslagsrik bok av den italienske filosofihistorikern och essäisten Paolo Rossi, verksam som lärare vid universitetet i Florens och specialist på 1500- och 1600-talets många teoribildningar. Inte minst har han, i enlighet med sin uppfattning att man inte kan studera idéernas historia om man utesluter "misstagen", ägnat sig åt just misstag: mnemotekniker, paralogiska system, Ramòn Llull, Robert Fludd och Athanasius Kircher. Det finns inga monoparadigmatiska epoker och i själva verket är konflikten, debatten mera sann som uttryck för sin tid än den "segrande" partens åsikt, menar Rossi - och att en åsikt aldrig bör anses begraven visar väl de hermetiska traditionernas och magiska lärornas envisa överlevnad under ständigt nya förklädnader. Rossi nöjer sig inte med universitetshistorikerns "passiva" roll, utan använder också sin kunskap för att delta i den aktuella debatten,
nu senast med en bok med titeln Naufragi senza spettatore, L´ idea di progresso (Skeppsbrott utanåskådare, Framstegstanken) (il Mulino, 1995). Det italienska ordet "progresso" har vad jag kan förstå inte någon heltäckande motsvarighet i svenskan. Det syftar på utveckling som går mot något bättre, liksom engelskans "progress", men"framsteg" är egentligen för platt som översättning, medan "utveckling" är förvitt. (Utveckling är för övrigt ett intressant ord: någonting som vecklas ut -som en växt eller en karta?)
Det kan vara värt att påminna om att humanisternas återupprättande av det klassiska latinet i själva verket ledde till det talade, levande latinets död. Strävan mot ett mål kan bära riklig frukt, medan målet självt om det uppnås kan visa sig vara en dead end. Ett av villkoren för den explosionsartade utvecklingen av naturvetenskaperna under de senaste 500 åren har varit det fria samtalet, korrespondensen över ständigt nya gränser alltifrån de stora humanisterna, astronomerna och kartograferna under 1500-talet, via upplysningstidens encyklopedister och upplysta furstar, till våra dagars direkta datorkommunikation, som idealt närmar sig en sorts tänkande med en väldig, extern, kollektiv hjärna - fast det gäller att vara på sin vakt: i en tid när "alla" har tillgång till "all" information är det den som kan välja rätt som har makten, och för att kunna göra det krävs det fortfarande, bland annat, "gammaldags" bildning.
Det gäller att noga välja sina metaforer, rätt använda kan de vara utmärkta ruskprickar.
Västerlandets tänkande har under de senaste femhundra åren i hög grad präglats av två uppfattningar: tron på framsteget, mänsklighetens ständiga utveckling till det bättre och uppfattningen att undergången är nära förestående. Hur dessa världsuppfattningar hänger ihop - man skulle kunna se dem som Janus bäggeansikten - behandlas i en uppslagsrik bok av den italienske filosofihistorikern och essäisten Paolo Rossi, verksam som lärare vid universitetet i Florens och specialist på 1500- och 1600-talets många teoribildningar. Inte minst har han, i enlighet med sin uppfattning att man inte kan studera idéernas historia om man utesluter "misstagen", ägnat sig åt just misstag: mnemotekniker, paralogiska system, Ramòn Llull, Robert Fludd och Athanasius Kircher. Det finns inga monoparadigmatiska epoker och i själva verket är konflikten, debatten mera sann som uttryck för sin tid än den "segrande" partens åsikt, menar Rossi - och att en åsikt aldrig bör anses begraven visar väl de hermetiska traditionernas och magiska lärornas envisa överlevnad under ständigt nya förklädnader. Rossi nöjer sig inte med universitetshistorikerns "passiva" roll, utan använder också sin kunskap för att delta i den aktuella debatten,
nu senast med en bok med titeln Naufragi senza spettatore, L´ idea di progresso (Skeppsbrott utanåskådare, Framstegstanken) (il Mulino, 1995). Det italienska ordet "progresso" har vad jag kan förstå inte någon heltäckande motsvarighet i svenskan. Det syftar på utveckling som går mot något bättre, liksom engelskans "progress", men"framsteg" är egentligen för platt som översättning, medan "utveckling" är förvitt. (Utveckling är för övrigt ett intressant ord: någonting som vecklas ut -som en växt eller en karta?)Rossi kritiserar inte framsteget/utvecklingen i sig, i enlighet med det ny-spenglerianska mode som nu åter torgförs i olika lightversioner, utan granskar själva begreppet "utveckling" som en term med en historia. För att göra detta tar han avstamp i den nya tidens gryning. Han håller upp en magnifik barockspegel för oss - först ser man bara voluter, kornischer, maskaroner, äggstavar och bladverk, men efter ett tag framträder en bild i spegeln: en reflektion av vår egen tid. Och visst finns det uppenbara paralleller mellan dåtidens världsbild och vår egen. Redan 1575 skrev Etienne Le Roy att hela världen var känd och att människorna nu fritt kunde utbyta idéer och uppfinningar, som invånarna i en och samma stad. Vi lever ännu i efterdyningarna av den gångna tidens upptäckter, uppfinningar och entusiasm (i ordets skiftande bemärkelser).
Columbus var den som först sprängde rummets gränser då han seglade ut bortom Herkules stoder, och gång efter annan försöker vi upprepa bravaden genom nya upptäcktsresor under följande sekler. 1800-talet och dess kolonialism var en sorts kulmen, och rymdfärderna kan ses som en yttersta utpost för denna, huvudsakligen västerlän
dska, expansion, som fått sin modernaste och mest slagkraftiga formulering i den amerikanska frontier- och pionjärkulturen och som ännu lever som mytologi i populärkulturen och charterkatalogernas reklam i the Global Suburbia.
Resan blir redan från början använd som metafor också för andens äventyr och expansion in på ständigt nya områden. Men fartyg lider skeppsbrott, och skeppsbrottet blir en metafor för hur hela civilisationer går i kvav. Deras kulturer sköljs sedan upp som vrakgods på nya stränder och används i senare tiders Robinsonader för att skapa nya civilisationer. Det är en syn på civilisationen/kulturen som något till sin natur eklektiskt, och den skiljer sig från uppfattningen om framsteget som något kontinuerligt, närmast lagbundet och som lett från trampkvarnen till reaktorn liksom av sig själv.
Francis Bacon, som är en av de centrala gestalterna i Rossis essä, har en uppfattning om tidens ström som snarast motsäger idén om en kontinuerlig utveckling. Enligt Bacon har den endast burit fram till oss det som är lätt och uppblåst, medan det tunga och verkligt betydelsefulla sjunkit till botten. Han formulerar tanken om kulturer som tillfälliga blomningar, och menar att vi i historien ständigt ser samma fenomen upprepa sig på samma sätt. Ytligt sett en föregångare till både Vico och Nietzsche alltså, men det gäller att se upp - en styrka i boken ligger just i det att Rossi också förmår klargöra att bilden i spegeln är just en spegelbild, och att en Bacon, en Bruno, en Fludd, en Vico eller en Nietz
sche, inte nödvändigtvis såg det vi ser. Oswald Spengler, som med sin "Der Untergang des Abendlandes" blivit symbolgestalt för tanken på Västerlandets förestående undergång som något ödesbundet, var i själva verket inte någon originell och nyskapande filosof utan anknöt alltså till en tradition som löpt parallellt med framstegsoptimismen under hela den moderna epoken. Känslan av att befinna sig vid en avgrund hade stegrats just under tider då utvecklingen också varit som mest intensiv, för att kulminera under det sena 1800-talets industrialism, som på allvar började slå sönder det gamla samhället, och då symbolister och dekadenter till tonerna av Isoldes Liebestod vältrade sig i extatisk dödskult, mysticism och estetiserad undergångsångest, som skulle komma att få sin våldsamma utlösning i det första världskriget. Spengler tog till vara på allt detta och gav det en någorlunda systematiserad framställning, som med vetenskaplig tyngd bekräftade vad alla redan länge anat, och som senare också fått anglosachsiskt sansade efterföljare som Arnold Toynbee.
Uppenbarligen har tanken på vår civilisations nära förestående undergång en stark dragningskraft, för Spenglers teser återkommer regelbundet som sanningen för dagen - och sen är det ju ett faktum att dystopier, från Götterdämmerung till Blade Runner, är konstnärligt mycket intressantare än utopierna.
Medvetenheten om kulturers/civilisationers begränsade livslängd, som ju är naturlig för folken i Medelhavsvärlden, skall inte förväxlas med någon"ursprunglig insikt" om tidens cykliskhet. Under 1500- och 1600-talet uppstår också uppfattningen om en kontinuerlig utveckling av det mänskliga vetandet. Detär tiden för striderna mellan les anciens et les modernes. Nu överges uppfattningen att de antika filosoferna, med Aristoteles i spetsen, var ouppnåeliga ideal och vetenskapsmännen börjar studera naturen "förutsättningslöst". I själva verket är vi, de moderna (som Walter Benjamin påpekat har det aldrig funnits en epok under vilken människorna inte känt sig"moderna") äldre än de gamle, vi vet mer, har varit med om mer och har en mycket längre historia. Det s
om börjar som en observation av de vetenskapliga insikternas ackumulation och allt större precision leder så småningom också till uppfattningen om en andens utveckling, något som direkt svär mot den tidigare kristna läran om människan som en fallen varelse. Linjär och cirkulär tidsuppfattning har alltid samexisterat. Kampen gäller vilken metafor som skall användas, och det är naturligtvis inte oväsentligt: metaforerna konstituerar vår världsbild, men det gäller att veta vad man gör och inte tro sig kunna förändra världen bara genom att rita om kartan.
Rossi visar konsekvent på skenbart motsatta storheters/begrepps ömsesidiga beroende, och detta utan mysticism och alkemi. Teleskopet och mikroskopet uppfinns så gott som samtidigt, och leder samtidigt till insikten om såväl universums väldighet som dess byggstenars litenhet - makrokosmos och mikrokosmos föds som insikter liksom ur varandra, samtidigt som drömmen om Utopia som realiserbart projekt sakta börjar avlösa det förlorade Paradiset. Världen åldras snabbt, från att ha varit ca 6000 år gammal blir den under 1600-talet, bland annat på grund av de fossiler av havsvarelser som hittats högt uppe i Alperna, och som tidigare tolkats än som bevis för syndafloden, än som en sorts gudomliga hieroglyfer, årmiljoner äldre, och på samma sätt vidgas framtidsperspektivet. Och drömmen om att återfå det antediluvians
ka urspråket, det som talades föresyndafloden, övergår i försöken att skapa det ideala universalspråket - försök med rötter i pytagorism och högskolastik, och som med några nypor nyplatonism och Lullism via Leibniz så småningom leder fram till den moderna logiken samt skapandet av såväl esperanto som datorspråken.
Myten om ett paradisiskt urtillstånd lever ännu för många, antingen i enreligiös version eller som drömmen om en forntid då fredliga matriarkat styrde världen, eller helt enkelt som en nostalgi inför en påstått svunnen harmoni och mänskligare livsrytm i det gamla bondesamhället. Många fantiserar också om att återupprätta sina drömda idealsamhällen, skapa nya Utopia, eller att få komma till paradiset. Mycket blod har flutit i namn av det förment goda, och än lär många människor få sätta livet till för "mänsklighetens bästa".
Rastlösheten ökar (skenbarligen?) i takt med att millenieskiftet närmar sig och frälsningslärorna breder ut sig - informationsteknologin skall rädda oss, kretsloppstänkandet skall rädda oss, slänger vi ut invandrarna blir allting bra (igen), blod och jord och biodynamisk odling. Svårast av allt är att härda ut irutinernas långrandighet: att respektera demokratins ibland frustrerande sega procedurer, att respektera sin nästas frihet och att acceptera att så länge det finns liv finns det inga slutgiltiga lösningar på några mänskliga problem - en annan fråga är sedan om vi faktiskt har behov av de utopiska drömmarna för att ange en preliminär riktning för det dagliga strävandet.
Det kan vara värt att påminna om att humanisternas återupprättande av det klassiska latinet i själva verket ledde till det talade, levande latinets död. Strävan mot ett mål kan bära riklig frukt, medan målet självt om det uppnås kan visa sig vara en dead end. Ett av villkoren för den explosionsartade utvecklingen av naturvetenskaperna under de senaste 500 åren har varit det fria samtalet, korrespondensen över ständigt nya gränser alltifrån de stora humanisterna, astronomerna och kartograferna under 1500-talet, via upplysningstidens encyklopedister och upplysta furstar, till våra dagars direkta datorkommunikation, som idealt närmar sig en sorts tänkande med en väldig, extern, kollektiv hjärna - fast det gäller att vara på sin vakt: i en tid när "alla" har tillgång till "all" information är det den som kan välja rätt som har makten, och för att kunna göra det krävs det fortfarande, bland annat, "gammaldags" bildning.Rossi vänder sig i sin essä mot den postmoderna (läs foucaultska) nidbilden av den moderna epoken som enbart förtryckande. Det är visserligen sant att de socialistiska systemen (både de till vänster och höger, både de marxistiska och icke-marxistiska, både de internationalistiska och nationalistiska) delvis vilar på ett övervärderande av det rationella förnuftet, men också demokratien som vi känner den, och som, trots alla sina fel och brister, ändå är historiens mest framgångsrika och långsiktigt effektiva politiska system, bygger på tron på människans rationella förmåga att ordna sin värld, men inom rimliga gränser -gränser som inte fastställs i pseudovetenskapliga 
femårsplaner utan som utvecklas efter hand.
Det är nog ingen slump att de Schopenhauerbuddhistiska antisemiterna och Wagnerberusade undergångsromantikerna tyckte sig se just ett brunt ljus bryta igenom den spenglerska aftonrodnaden. Och den lätthet med vilken brunt, svart och rött låter sig blandas idag, inte sällan med tillsats av grönt, borde inte komma som en överraskning för någon som intresserat sig det allra minsta för vadsom utspelat sig på de olika våningarna i det europeiska huset under de senastefemhundra åren.
Paolo Rossi citerar Robert Musil, som säger att historiens gång inte följer samma orubbliga kausala lag som ett biljardklots, den liknar snarare ett molns rörelse. Man får väl anta att det ligger en dubbel ironi i Musils val av just ett biljardklot till sin liknelse, samma biljardklot som David Hume i sin tur använde knappt 200 år tidigare för att ifrågasätta kausalitetens nödvändighet. Det är sant: solen går kanske inte upp i morgon, men det innebär ju inte att vi inte behöver äta middag även i kväll.
Minns också Walter Benjamins historieängel som med uppspärrade ögon blickar bakåt, framdriven liksom av en häftig storm.
Det gäller att noga välja sina metaforer, rätt använda kan de vara utmärkta ruskprickar.ursprungligen publicerad som understreckare i Svenska Dagbladet 17/7 1996
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
.png)