tisdag 3 mars 2009

Rasbegreppets historia

I sitt grundliga verk "Race" utforskar Ivan Hannaford rasbegreppets ursprung och historia i den västerländska traditionen. Han visar hur mystik och rationalism har samverkat i rasifieringen av vår världsbild.

När de ursprungliga, rasrena pudlarna sprängde fram över savannen . . . Inte det? När de ursprungliga, rasrena germanerna sprängde fram ur skogen då? Det finns det i alla fall fortfarande några som tror på. Likväl visar det sig vid närmare granskning av begreppet "ras", vad människor anbelangar, att någon självklar förståelse av vad det egentligen betyder inte är för handen. Definitionerna är lika många som rasteoretikerna, och den ursprungliga renheten växlar som ideal med önskan om att framodla en ny och överlägsen härskarras. Tidigare dominerade geografiska, klimatiska, språkliga, kulturella och politiska försök att särskilja människogrupper, samt rent mystiska uppfattningar om blodets förmodade renhet (och möjliga smutsighet). I dag har vi i ljuset av genteknikens avslöjande av det mänskliga genomets enhetlighet kommit fram till biologiskt neutrala begrepp som "etnicitet". Även här sticker dock den totala okunnigheten upp sitt huvud och hyllar ursprunglig renhet, eller vill politiker odla fram något nytt och bra för alla. Claude Lévi-Strauss väckte för några år sedan bestörtning då han hävdade att kultur föregår ras: kulturer skapar raser och inte tvärtom - nu är detta snart dagsens sanning för såväl rätt- som feltänkande.

Om rasbegreppets ursprung och historia i västerländsk tradition har IvanHannaford skrivit en grundlig och metodisk bok, Race, The History of an Idea in the West (448 s, The Johns Hopkins University Press), som tydligt visar hur mystik och rationalism i ohelig, många gånger ohederlig, allians samverkat i rasifieringen av vår världsbild och historieskrivning. Själva ordet "ras" lär ha arabiskt ursprung och kunna betyda både begynnelse och hövding. Till Europa kom det via Spanien och det började inte användas i nuvarande bemärkelse förrän framemot mitten av 1500-talet. Ordet har också bibetydelser som "race" (som i "racerbil"), att rusa, ätt, distrikt, osv. Översättningen av historiska konflikter till rastermer sker ännu mycket senare och är knappast mer än projiceringar bakåt i tiden av ideologiskt betingad vetenskap. Denna vetenskap togs inte bara som intäkt för kolonialistisk expansion utanför Europas gränser, utan användes även i strider mellan till exempel Tyskland och Frankrike, med en första kulmination i kriget 1871 och utropandet av tyska kejsardömet.



Frankrike är rasideologiskt ett intressant problem eftersom det där förekommit så många olika och sinsemellan motstridiga uppfattningar om varför fransmännen skulle vara rasmässigt överlägsna. Vi tänker väl numera på Frankrike som ett latinskt land, men i det finns inget självklart i den kategoriseringen mer än att franska språket har sitt ursprung i latinet. I själva verket gör fransmännen dessutom anspråk på både ett keltiskt och ett germanskt arv. Den vurm för den enkla bondebefolkningens sunda uppfattningar, motsvarande typer av Torgny Lagman-myt som uppstod i Sverige (liksom i de flesta europeiska länder) under förra århundradet (och som ännu grasserar i olika former), framfördes redan avMontesquieu i Frankrike, och kopplades av honom till just det germanska arvet. När den moderna antisemitismen under slutet av det förra århundradet utvecklades och spreds byggde den i sin franska version på en uppfattning om att man var en lyckad blandning mellan framgångsrika raser - den gamla latinska hade berikats av det friska keltiska och germanska blodet - och judarna ogillades just för attde inte ville uppgå i denna franska ras. Tysk antisemitism är som bekant annorlunda beskaffad; i den handlar det om att behålla en förmodad renhet, och fruktan för judarna bygger på uppfattningen att de som särskilt rasrena också är särskilt starka.

Det är intressant att jämföra 1800-talets franska antisemitism med den franska politiken gentemot invandrare i dag - vem som helst kan bli fransman, det förekommer överhuvudtaget ingen registrering av s k andra generationens invandrare (som tydligen är fallet i Sverige) men villkoret för acceptans är ett fullkomligt inlemmande i den franska kulturen, eller, som de själva föredrar att säga: la civilisation française.

I språkforskningens historia lämnade man en bibliskt förankrad idé om urspråket, som sedermera i och med Babels torn och syndafallet kommit att splittras i de många senare kända språken, för försök att konstruera ideala
universalspråk. I synen på människoraserna har man likaledes utgått från en biblisk uppfattning om ett mänsklighetens gemensamma ursprung, följt av splittring genom syndafalletefter vilket världen delats upp mellan Noas söner, Jafet, Ham och Sem, för möjligheten att genom avel framodla en idealras. Enligt den bibliska versionen, uttolkad av den judiske historikern Flavius Josephus (37-ca 95 f Kr), landade arken i Armenien, på berget Ararat, varefterNoas söner delade upp världen mellan sig så att Jafet fick Europa, Sem området kring Indiska oceanen, Persien, Kaldéen och Armenien, medan Ham höll till i Afrika, Egypten och Libyen. Historien är känd om hur Noa framställde vin, berusade sig och blev liggande med blottade genitalier, varvid yngste sonen, Ham, såg honom och brast i skratt. Noa förbannade därför Hams ättlingar, men inte Ham själv som stod honom alltför nära för det. Denna legend var den stående förklaringen till människors olikhet ända fram till 1500-talet - den "svarta"huden antogs vara det synliga tecknet på förbannelsens verkan. Sedermera var det också Hams sonson Nimrod som lät uppföra tornet i Babel, vilket föranledde Gud att så språklig split mellan människorna.

Förhållandena mellan ras och språk har betydelse i flera sammanhang. Myten om arierna med deras indiska urhem, som fascinerade så många av romantikens stora diktare och som ännu är en av de absolut mest seglivade, uppstod som en följd av seriös forskning under sent 1700-tal. Den brittiske orientalisten Sir William Jones (1746-94) var den förste att påvisa släktskap mellan sanskrit och grekiskan och latinet, varefter han snabbt drog slutsatsen att Pythagoras och Platon fått sina teorier från indiska vise män. Indoeuropeiska etymologiska studier bidrog också till att nära romantiska teorier om folkvandringarna: vågor av kelter, germaner och slaver som sköljt in över Europa från det asiatiska urhemmet. I denna tradition kan också Sven Hedin infogas, forskningsresorna såväl som nationalsocialismen passar utmärkt väl in i bilden.

För den "biologiska" rasismens uppkomst och utveckling spelade Carl von Linné en viss roll genom sin systematisering av arter och raser i naturen. Han delade inmänskligheten efter färg i vita européer, röda amerikaner, mörka asiater och svarta negrer, med tillhörande karaktärsegenskaper, dessutom ingick lemurer och flädermöss i primatfamiljen. Denna indelning var otillfredsställande, men principiellt viktig för Johann Friedrich Blumenbach (1752-1840). Blumenbach ansåg att mänskligheten utgjorde en enhetlig och särskild art, och att inga människor stod närmare aporna än några andra. Han utdömde också de rent mytologiska uppfattningarna om "monsterraser" och blandningar med andra arter. Sedan indelade han mänskligheten i kaukasier, mongoler, etiopier, amerikaner och malajer - av vilka kaukasierna var de vackraste, amerikanerna länken mellan dessa och mongolerna och malajerna länken från kaukasierna till etiopierna. Han baserade sin uppdelning inte bara på färger utan var också en pionjär ianvändandet av tandavtryck och skallmätningar, tekniker man fortsatte att utveckla långt in på 1900-talet. Dessutom tog han in klimat, geografiska förhållanden, jordens beskaffenhet osv, jämte folkens olika förutsättningar för fysisk, moralisk och politisk utveckling, i sin redogörelse för och förklaring av uppkomsten av skillnaderna mellan människor. Hans inflytande på den följandeforskningen var enormt, även om hans egna mycket stränga beviskrav såväl som hans uppfattning om mänsklighetens grundläggande enhet svikits många gånger.

Avgörande för rasifieringen av historieskrivningen var enligt Hannaford Barthold Georg Niebuhr (1776-1831), preussisk diplomat och historiker
som, inspirerad av Herder såväl som Kant, Goethe och Lessing, i sin romerska historia åsidosatte en äldre, klassisk, historiesyn till förmån för en baserad på rasmässiga förhållanden - först mellan latinare och etrusker, sedermera, via den legendariska romerska dekadensen, till kampen mellan romarna och germanerna som sprängde fram ur de nordliga skogarna. Rasmotsättningar tolkades redan tidigt även som klassmotsättningar, och i dessa historiska teorier, som lyfter fram dynamiken mellan folkgrupper där ständigt den historiskt senare rasen i utvecklingen segrar över den tidigare, dekadenta, finns säkert en av källorna också till den marxistiska historiesynen.

Jesus innebar naturligtvis ett problem för 1800-talets rasistiska forskare -inte kunde Guds son i den växande antisemitismens tidevarv tillåtas ha varitjude. Flera försök gjordes att avsemitisera honom, bland annat av den ökände Houston Stewart Chamberlain (1855-1927), wagneriansk antisemit med stor betydelse för Hitler och nazismen, som av det faktum att det historiska Galiléen bebotts av en blandning av greker, fenicier och assyrier med judarna som en liten isolerad grupp bland dessa drog slutsatsen att möjligheten var stor attJesus inte hade ens en droppe judiskt blod i ådrorna. Även antikens greker gjordes av många forskare "blondare" än de antagligen varit i verkligheten.

Det är talande att de kulturellt och politiskt sett senast utvecklade folken i norra och östra Europa också är de som ivrigast fört fram rasistiska tolkningar av historien och förhållandena i världen.
Ironiskt nog förekommer den rakt motsatta typen av manipulationer i dag, när till exempel en afrikansk forskare i en artikel häromåret kallade Kleopatra, som tillhörde den ptolemeiska ätten, en ursprungligen grekisk familj som kom till makten i Egypten efter Alexander den stores fälttåg, för "en svart kvinna". Det är ett patetiskt försök att upphäva fel med motfel, och som av somliga anses vidlåda även Martin Bernals bok "Black Athena", som drar stora växlar på att grekerna (naturligtvis!) också inspirerats och berikats av den egyptiska, afrikanska, såväl som Mellanösterns kultur. En del av den debattens lågvattenmärken har antagligen mer med amerikansk universitetspolitik än med verklig forskning att göra, vilket inte hindrar att det är viktigt att kritisera den eurocentriska historieskrivningen kring antiken - Medelhavet, inte Europa, var romarrikets centrum.

Ivan Hannaford pläderar i sin bok för ett i egentlig mening klassiskt politiskt ideal som han menar att senare århundradens nationalistiska propaganda, understödd av forskning (hönor och ägg så långt ögat når!) svikit. Den tidiga nationalismen i franska revolutionens spår medverkade till genombrottet för demokratiska uppfattningar inom avgränsade nationer, men den mytiska synen på folket, rasen, som en kollektiv varelse med en vilja, som är nationalismens baksida, ledde också fram till de olika typer av totalitära system som plågat oss under 1900-talet. Det närmaste ett klassiskt politiskt ideal man kan komma idag är kanske USA där, trots problem, motsättningar och sociala konflikter, konstitutionen står som en orubblig samling principer vilka efter hand, och genom ständigt nya tolkningar, kunnat erövras av allt vidare grupper: irländare, italienare, judar, svarta, kvinnor, homosexuella osv.


Det finns synliga skillnader mellan människor. Det finns uppenbarligen olika språkgrupper och kultursfärer, men när vi talar om raser finns ingen som kan säga vad ordet egentligen betyder. Detta gäller många ord som används i dagligt tal, men få har haft så ödesdiger verkan som just "ras". Problemet blir inte mindre för att det införs förskönande omskrivningar eller nya definitioner. Redan 1949 fastslog en FN-kommitté, där bland andra Lévi-Strauss ingick, att nationella, kulturella, religiösa, geografiska och språkliga grupper felaktigt blivit kallade rase, och man rekommenderade införandet av begreppet "etnisk grupp" såsom mindre belastat. I USA är de riktiga beteckningarna för individer ur de olika befolkningsgrupperna i landet strängt reglerade, vita européer kallas till exempel, efter Blumenbach, "Caucasians" och indianer "Native Americans" och detta bruk sprider sig alltmer, till andra minoritetsgrupperingar såväl som länder. Är det bara make-up, eller åtminstone plastikkirurgi? I "Pale Fire" låter Vladimir Nabokov en av gestalterna säga: "Resemblances are the shadows of differences. Different people see different similarities andsimilar differences." Skillnaderna mellan individerna inom olika grupper, hurman än försöker avgränsa dem, är så mycket större än skillnaderna mellangrupperna - inte bara personligt, sexuellt, kulturellt, socialt, politiskt utan numera också rent genetiskt.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Trevlig läsning tack ska Du ha.

Kenneth

fm sa...

Vet inte vart du fick det ifrån, att det skulle vara större skillnad mellan människor inom samma folkgrupp än mellan olika folkgrupper ur genetisk synvinkel. Ditt resonemang saknar logik utan motstycke. Är jag mindre genetiskt lik mina släktingar än människor från andra sidan jorden? Nej, självklart inte. Jag är mer genetiskt lik mina släktingar än människor från andra sidan jorden, och det skulle vara konstigt om så inte var fallet.