Detta är en text som inte är gjord för att läsas egentligen, utan för att läsas upp, som föredrag, med improviserade utvikningar, kommentarer och extra exempel. Jag höll detta föredrag i Ängelholm, i februari 2013. Texten är rätt otymplig som den är nu, och alla dess sidospår skulle väl antingen kunna brytas upp i en handfull kortare texter, eller så skulle helheten utarbetas till något ännu längre, med genomarbetade kapitel. Det kan finnas en poäng med föredragsformen också, tycker jag, även för läsning - den lämnar utrymme för eget vidaretänkande, både mitt eget och andras, förhoppningsvis...

IDÉER, IDOLER OCH IDEAL

Om förebilder och influenser

Jag har valt att kalla detta föredrag för Idéer, idoler och ideal, delvis helt enkelt för att det låter bra, den där uppräkningen av tre olika saker är ju väldigt typisk i vår kultur. Treenigheten, tre vise män, tre gånger ska man göra ditt och datt i sagorna, och det är en kadens, nästan, ett slags återkommande mönster som alltifrån poeter till reklammakare använder sig av för att övertyga oss.

1, 2, 3... Var kommer det ifrån? Är det något medfött eller är det inlärt? Vi har ju inte tre av något organ, väderstrecken är fyra. Är det mamma, pappa, barn? Två slår den tredje? Jag vet faktiskt inte bestämt, men det lär finnas alla möjliga förklaringar, både att det skulle vara medfött, att smaken för tre ligger i oss från födseln, och att det är något kulturspecifikt, något vi lär oss just genom sagorna och religionens djupprägling, som vi inte kommer undan hur sekulariserade vi än är.

Idéer är så klart tankar, förslag som kan poppa upp i huvudet på var och en, de kan vara flyktiga, dumma eller kloka, men de kan också bli till fixa idéer. Idéhistoriskt tänker jag givetvis på Platons idélära, som bildat mönster för vårt filosofiska tänkande under årtusenden vid det här laget. Idén att det finns en abstrakt sanning, en ”idéernas” värld, som är skild från vår vanliga, upphöjd, evig, och fjärran, men samtidigt en förutsättning vår vår världs själva existens. Det är en idé som kommer igen också i religionen, fast den inte nödvändigtvis har sitt ursprung i densamma. T ex den islamiska idén om att världen ursprungligen var en bok, att den först skrevs, och sedan började existera. Texten föregick existensen. Det är ren platonism, fast i religiös förklädnad. Även hos oss existerar detta ännu. Många har uppfattningen att det existerar ett slags idéer, som inte påverkas av oss och vårt medvetande, eller av hur våra traditioner och historiska förändringar påverkar dem. Dvs de påverkas inte. Själv är jag ganska skeptisk till eviga idéer, som t ex den om tretalets inneboende skönhet. Men det går ju inte att komma undan att också vår naturvetenskap, som jag inte är tillräckligt kunnig för att uttala mig om närmare, i hög grad grundas på uppfattningen att den värld vi lever i lyder under evigt oföränderliga lagar, som är oberoende av vad som uppträder för tillfället i rummet och tiden, och som inte förändras av oss, dvs vi upptäcker dem inte, vi konstruerar dem inte, utan avslöjar dem snarast, avkodar, skulle man kunna säga. Lär oss bit för bit att tyda chiffret enligt vilken världen är uppbyggd.

Idoler då? Återigen ett ord med flera betydelser. Vi tänker på tonårsidoler, livsstilsförebilder på gott och ont. Hysteriskt dyrkande tonårstjejer, unga människor som klär sig som sina förebilder, sminkar sig som dem, tycker som de tycker. Delvis viktigt för att man ska lära sig hur livet och världen fungerar – de flesta gör sig ju fria från sina idoler efter hand som de blir äldre, och många skäms nästan över dem de dyrkade i tonåren när de väl blir äldre... det här är den vardagliga användningen av ordet. Men idol betyder ju också avgudabild, eidolos, och även här finns det både religiösa och filosofiska sätt att förstå begreppet. Som t ex ortodoxins ikoner, dessa bilder, som ses som fönster till en annan värld, och faktiskt heliga i sig själv. Ikonkonsten är rätt särpräglad i västerländsk tradition också, då den bygger på imitation, upprepning av bestämda mönster, där alla fingerställningar, blickens riktning, och olika attribut, har sin bestämda innebörd, och inte låter sig tolkas om efter personlig smak och inte anses förändras efter tidernas eller modets nycker.

Ideal då, det sista ledet. Jag uppfattar det som det trevligaste av de tre begreppen. Idealet är något man strävar efter, men som inte nödvändigtvis är absolut, inte evigt oföränderligt eller något man måste underkasta sig. Det är en tanke, en idé, eller snarare tankegångar och idéer som man försöker navigera efter, utan att nödvändigtvis bryta samman om man inte helt kan leva upp till det. Jag anser att det är vuxet att ha ideal, och att ha ett avspänt förhållande till sina ideal. Stå upp för dem, försvara dem, sträva efter dem, men inte tvinga dem på andra – eller är det bara ett personligt ideal jag uttrycker när jag säger detta?

Idéer är alltså viktiga, men det bästa är att förhålla sig med viss lätthet och lekfullhet till dem. Helighet är destruktivt för ett konstruktivt tänkande. Idoler är naturligt att ha, jag tex beundrar Bela Bartok, som tonsättare och människa, men han är ju inte direkt någon tonårsidol för mig. Däremot utvecklades han under sitt liv som människa, stod för en genomtänkt estetik som skapat några av 1900-talets största musikaliska mästerverk och han tog konsekvent avstånd från diktaturerna i 30-talets Europa, trots att han inte själv egentligen var hotad av dem. Hans inställning är idealisk, menar jag. Integritet, mod, intellektuell ärlighet, konsekvens. Jo, det är nog också mina ideal, men jag tar mig friheten att inte alltid leva upp till dem helt fläckfritt. Jag strävar inte efter att vara något helgon.

Alexandrism och postmodernism

Jag arbetar just med en bok om den italienske författaren Italo Calvino, och det är helt naturligt att jag i det arbetet dels intresserar mig för de influenser som låg bakom hans författarskap, och dels i nästa led funderar över hur han påverkar mig. Det är känsligt att skriva om en föregångare, för jag vill gärna vara rättvis mot honom, samtidigt är jag som författare också angelägen om att framhäva min syn, min uppfattning om honom och den tradition han kommer ifrån kommer självklart att färga det sätt jag skriver om honom på. Själv inspirerades han mest av anglosaxiska författare, av lättare författare faktiskt, som Stevenson, Hemingway, Conrad. Stevenson läste jag själv som liten, Conrad gillar jag, men Hemingway har jag inget närmare förhållande till. Jag undrar vad det kom sig att en italiensk författare valde att låta sig influeras – för han var tvungen att själv söka upp dessa författare, de serverades honom inte i skolan, som de stora italienska klassikerna, som han naturligtvis också läst, och vars inflytande kanske t o m går ännu djupare, fast det delvis är mer oreflekterat, helt enkelt en del av den kultur där han själv ingår. En författare, tror jag, som är medveten om sin roll, och som vill påverka sitt eftermäle, försöker också i någon mån att kontrollera sin förhistoria, försöker staka ut ett spår bakåt, som ska placera honom i ett ljus som passar honom, och där han vill vara. Borges, den argentinske novellisten poeten och essäisten, gjorde detta mycket medvetet – och även han hyllade gärna lättare författare, anglosaxiska. Den latinamerikanska boomen på 60-talet påverkades också avgörande av amerikansk litteratur, särskilt Faulkner, fast den idag så klart uppfattas som utpräglat latinamerikansk, och Llosa, Marquez, Fuentes osv skulle vara otänkbara som något annat än latinamerikanska författare.

Calvino, som var en estetiskt medveten författare, som hela tiden själv våndades över värdet i det han skrev, menade redan på 50-talet att den tid i vilken han verkade var en alexandrinsk tid. Med det syftar han på den litterära kultur som utvecklades kring biblioteket i Alexandria kring år 0, och som brukar anklagas f a vara refererande, kritiserande, en osjälvständig tid, då man hela tiden förhöll sig till den existerande litteraturen och kulturen, och inte hade förmågan att skapa något nytt, originellt, utan skolkunskaper, bildning, referenser till tidigare verk och långa citat präglade dåtidens litteratur. Enligt Calvino var alltså litteraturen sådan även på 50-talet. Och det plågade honom, han letade efter en väg vidare, men insåg tidigt att den enda vägen förbi detta alexandrinska problem var att äta sig rakt igenom det, att själv läsa på, bekanta sig med klassikerna, delta i det stora kollektiva idisslandet av traditionen, och då kanske med hopp om att själv kunna åstadkomma något litet som kanske skulle kunna vara tillräckligt originellt f a överleva i egen rätt.

Vad skulle han ha sagt om dagens kultur? Om överflödet av musik, film, text, bilder, om den fullkomligt bedövande, massiva globala samtidigheten i vilken alla klassiker och allt nytt hela tiden finns tillgängligt för alla? Jag tror han skulle ha känt sig lika överväldigad som jag, men antagli8gen skulle han också, liksom han gjorde på den tid han levde – han föddes -22 och dog -86 – ha den enkla lilla metoden: lek. Lek och hoppa, plocka det du gillar, botanisera, vandra, smaka lite här och lite där, för endast så kan du få överblick, även om den aldrig är fullständig, men mera än du skulle få om du började i ena ändan och systematiskt, kronologiskt eller i bokstavsordning eller någon annan ordning vilken som helst började beta av, verk efter verk, efter verk efter verk...

Det här dilemmat, eller vad jag ska kalla det, är ju också något vi under senare decennier lärt oss att kalla postmodernism. Men postmodernismen är egentligen inget nytt, denna insikt att vi lever i en fullskriven, en redan helt intecknad värld, och att vi mest är hänvisade till att välja, sampla, sätta samman nytt av den gamla bråte vi lyckas få tag i, och att vi är dömda till referenser till referenser, palimpsest, alla dessa modeord som tills åtminstone helt nyligen var så vanliga i kulturkritiken, är egentligen inget annat än alexandrismen för 2000 år sedan.... och den ångest det tillståndet ger den enskilde författaren, konstnären, eller för den delen alla de ”vanliga” konsumenterna som är hänvisade till att välja ur ett överflöd som är helt och hållet oöverblickbart.

The long tail

Det kom en bok för snart tio år sen som blivit så inflytelserik att dess titel numera blivit ett uttryck: the long tail. Den skrevs av chefredaktören för Wired, Chris Andersson, och den handlar i korthet om hur internet ändrat marknaden för olika slags kulturprodukter, så att musik, böcker, filmer och annat som tidigare försvann eller ansågs olönsamt att satsa på, nu kan få förlängt liv och ökad spridning genom det han alltså kallar ”den långa svansen”. Enligt honom kommer det i framtiden att vara mera lönsamt att sälja lite mer av många olika produkter, än att sälja jättemycket snabbt av några enstaka bestsellers o likn.

Exempel på hur den långa svansen verkar är t ex att man i Japan, 30-40 år efter att banden existerade, upptäckte svensk 70-talsprogg, och det skapades rena kulten kring grupper som Gräs, träd och stenar, som vi i Sverige praktiskt taget glömt bort.

Hur kommer kulturen att förändras av dessa förändrade konsumtionsmönster? För de kommer givetvis också att påverka vad som produceras. Ingen konstnär verkar i en bubbla vare sig estetiskt eller ekonomiskt, och även om enstaka kan kosta på sig att satsa livet på marginella saker som enbart intresserar dem själv och en liten krets av närstående, så kommer det i längden bli så att efterfrågan skapar nya produktionsmönster också. Personligen tycker jag det är mera spännande med dessa nya möjligheter och jag har exempelvis själv tidigare deltagit i samtal kring elektronmusik och liknande, där jag haft utbyte med en turkisk forskare, en brasiliansk matematiker och en pensionerad italiensk bankman, på mycket kort tid, och allt i samtal kring musik som inte precis toppar bestsellerlistorna.

Det är fascinerande att ha hela världens kulturutbud sådär till hands, några knapptryckningar bort, men det kan vara frustrerande också, att känna inte bara alla epokers samlade tryck, utan faktiskt hela världscivilisationens, man känner sig väldigt liten, och det kan vara svårt att acceptera att man bara är en liten myra som har att släpa på sitt eget strå till stacken... när man kanske egentligen hellre skulle vilja vara det där ensamma geniet som står på bergstoppen och diktar i full storm...

Upproret - krossandet av förebilderna

Det är inte så konstigt att det under olika epoker av historien förekommit bildstormar, då man velat rensa ut allt det gamla och börja om från noll. En illusion, så klart, men en lockande tanke för många. Det är ju också därför exempelvis vilda västern har sin lockelse fortfarande, eller rymden, för den delen: dessa miljöer där det inte finns några yttre begränsningar eller ramar och den ensamma människan tvingas forma sig sitt eget liv utan några förebilder eller modeller att ta efter.

Det är väl typiskt att futuristerna, som ville göra slut på alla museer och som ansåg att bilar och flygplan var vackrare än alla antika statyer och monalisor tillsammans, kom från just Italien, det land i världen som har det antagligen största och tyngsta kulturarvet, med alla dessa kyrkor, konstverk, monument, alla dessa målningar. När jag var ute och tågluffade och kom till Florens på 80-talet hörde jag historier om akutkliniker som tog in amerikaner som chockades så djupt av det massiva kulturutbudet där att de bröt samman. Det var säkert inte sant, men det säger något om hur enormt det italienska arvet är – och just för att det är så väldigt, så är det följdriktigt att futurismen skapades av italienare som Marinetti, Russolo och de andra, som bröt med skönsången genom att skriva bullermusik, som tyckte bilar var vackrare än florentinska fresker och som – ja, här kommer den svarta skuggan också – ansåg att kriget var sunt och renande, ett slags hygieniskt stålbad för mänskligheten.

Ett annat känt exempel på uppror mot den egna traditionen, framprovocerat antagligen av känslan att det inte gick att komma vidare pga att den låg över allt och genomsyrade alla relationer var den kinesiska kulturrevolutionen under 60-70-talen. Viljan att rensa ut allt gammalt resulterade i att undervisningsväsendet bröt samman, massor av människor fick sina liv förstörda och bland mycket annat lär man ha förstört konstverk i 10 000 kloster. Märkligt nog var denna kulturrevolution ändå följdriktig i den kinesiska historien, eftersom själva den kinesiska statens grundarmyt bygger på historien om ”brännandet av böcker och begravandet av de lärde” som skedde under 200-talet f kr på order av Kinas förste kejsare Qin Shi Huangdi. Det är något tragiskt och gripande, men samtidigt fascinerande med den där idén att skapa en tabula rasa, kasta ut allt gammalt bara, och börja om på nytt. Men det går inte, och det är så klart ytterst destruktivt. Liksom det är destruktivt idag då islamisterna i Mali förstört historiska moskéer och helgongravar i Timbuktu i renlärighetens namn – eller för den delen då detta skedde under reformationen i Europa, och protestantiska fanatiker slog sönder helgonbilder, förstörde målningar och krossade katolska altaren runtom i Europa, särskilt i Schweiz, Holland och Skottland, men även i viss mån här, där Gustav Vasa tog de gamla klostrens böcker och använde dem till att binda in sina räkenskaper och sin befolkningsstatistik. Inte så våldsamt som på andra håll, men ett tragiskt kulturmord likförbannat. I England, f a ta ännu ett exempel, stormades även bibliotek på universiteten och matematikböcker brändes, f a man ansåg att matematiken var en ogudaktig, papistisk vetenskap. Ja, det religiösa vansinnet har många ansikten. Detta i Mali, Afghanistan, Irak osv är bara de senaste exemplen.

Men, detta är intressant i det här sammanhanget för att det handlar om viljan att göra sig fri från de tyngande traditionerna. Man anser sig ha nya svar på alla problem, det gamla är bara i vägen och måste rensas ut, ju förr desto bättre, f a det nya ska få plats och kunna växa. Säg inte att inte denna tendens kommer att kunna komma igen också i Sverige, landet där vi alldeles frivilligt, utan krig eller revolution, förstörde så många av våra egna innerstadskärnor mellan 50- och 70-talen att om man försöker förklara vad som hände då och varför för en italienare, en tysk eller en amerikan, så kommer de öht inte ens att fatta hur ett sådant kulturmord var möjligt.

Eleven som förnekar sin lärare

Det kan vara svårt att var formad av en stark lärare – det är naturligt för en lärljunge att åtminstone en period vilja bryta med sin läromästare. Men detta kan ju göras på så många olika sätt. Det värsta är så klart att förneka och förtiga den formativa influensen från förebilden, som man själv då anser sig ha lämnat, överträffat, eller bara gått vidare ifrån. En annan variant, nog så otäck, är då man vänder sig tillbaka och attackerar, ja faktiskt hatar den som lärt upp en, och som man ursprungligen beundrade.

Ett paradexempel på en som vände sig mot sin förebild är Richard Wagner, som i ungdomen i Paris kom i kontakt med den då så otroligt populäre tonsättaren Meyerbeers väldiga operor, gärna med mytiska teman, storslagen handling, enorma orkestrar, långa och så kostsamma att sätta upp att det sällan sker nu för tiden – åtminstone vad jag vet. Wagner lärde sig mycket av Meyerbeer, men kunde längre fram inte fördra honom, och smutskastade honom dessutom i egenskap av jude – Wagner var ju som bekant en brinnande antisemit. Men den här märkliga fixeringen blir kanske lite tydligare om man minns att han faktiskt just stod i skuld till en judisk musikalisk förebild. Detta är ju en av nycklarna till hela den kristna traditionens judeförföljelser, detta folk som existerade innan, som man fått den heliga boken ifrån, och till vilket t o m den man själv betraktar som frälsare hör, nej, det blir bara för mycket, det är helt följdriktigt, psykologiskt sett, att judarna blir ett problem för de kristna, eller ja, för hela kristendomen.

Lustigt nog hade Wagner själv en, kanske inte lärljunge, men väl en beundrare, som svärmade kring honom och hyllade hans geni, tills han själv fick nog och bröt med honom och istället började skriva nedsättande om honom, och bl a menade att hans musik var ett slags lögn, konsten att ljuga med musik. Jag talar alltså om Nietzsche, som sannerligen var en författare som kämpade med både självbild och förebilder. Som filolog var han länge koncentrerad på uttolkandet av antika texter, en noggrann, skicklig akademiker, som lika gärna hade kunnat glömmas bort, av alla utom experterna, om han bara hade hållit sig till sina akademiska uppgifter. Nu gjorde han inte det, och har istället blivit urtypen för ett galet geni, inte ett naturvetenskapligt, men väl ett filosofiskt, en klarsynt, stark tänkare, som influerat väldigt många under 1900-talet, varav ganska få antagligen förstått vad han egentligen sysslade med. Och jag säger inte alls att jag förstått det, för det är jag inte tillräckligt påläst, men jag tror mig ana när jag ser andra som missförstått, åtminstone.

En annan sån här triad, eller vad man ska kalla det, i samma kultursfär, är Husserl, Heidegger och Hannah Arendt, som skulle förtjäna ett eget program. Husserl, den judiske föregångaren, Heidegger, filosofen som själv blev nazist och svek både sin föregångare Husserl och sin likaledes judiska lärljunge, student, Hannah Arendt. Det här är ett centralt öde i 1900-talet, som många nog menar kan innehålla viktiga nycklar f a förstå... ja vad?

Den retroaktiva kraften

Nietzsche skriver i Den glada vetenskapen:

”Historia abscondita. - Varje stor människa har en retroaktiv kraft: all historia läggs för hennes skull på nytt i vågskålen, och tusen hemligheter ur det förgångna kryper fram ur sina gömställen och ut i hennes sol. Det går inte att förutse vad allt som en gång kommer att bli historia. Det förgångna är kanske fortfarande väsentligen oupptäckt! Behovet av retroaktiva krafter är ännu oerhört stort!”

Vad menar han med detta? Jag uppfattar det som att han menar att det hela tiden finns nya saker i historien att lyfta fram, det finns hela tiden nya saker i det förgångna som kan kasta nytt ljus över samtiden. Historien kan faktiskt förändras, och när den förändras så förändras också vår bild av oss själva, om än aldrig så lite. Men det finns också en annan, ännu mer filosofisk tydning av uttrycket, där det skulle kunna förstås som att det förflutna, allt annat lika och oförändrat, får en annan betydelse i efterhand, alltså retroaktivt, av att någon ny ”stor man” träder fram och gör något som kastar ett nytt ljus bakåt, över det förgångna. På detta sätt kastas till exempel ett nytt ljus över upptakten till den Franska revolutionen och Upplysningen av Napoleons väg till makten, som kulminerade då han kröntes till kejsare och tog kronan ur påvens hand och satte den på sitt eget huvud. Men ljuset från den händelsen och det tilltaget färgar också av sig på oss när vi tänker ännu längre tillbaka. T ex då vi funderar över Alexanders erövring av världen, den som bildat mönster för alla senare krigarhjältars bana, och den som inspirerade redan Caesar på hans erövringståg. Idag ser vi inte de här hjältarna som just hjältar längre. Vi ser dem som sammansatta gestalter, drivna av äregirighet, en del av dem var uppfyllda av personliga problem, Alexander t ex alkoholist, och både han och Caesar bisexuella, vilket även påståtts om Napoleon. Vi vet också att den allra groteskaste varianten av den här sortens erövrarfurstar ställde till sådan skada att vi aldrig igen vill se någon av det slaget framträda – enligt vad vi tror nu åtminstone, men det kanske kommer igen, om inte på jorden så i erövringen av främmande planeter under kommande århundraden... den retroaktiva kraften är stark och viktig, men ahistoriska uppfattningar om det förflutna kan också leda vilse och faktiskt försvåra förståelsen. T ex det här påståendet att Alexander var bisexuell. Hade det begreppet ens någon mening på hans tid? På 300-talet före Kristus? Knappast. Det här var en förmodern tid, med helt annan syn på relationerna mellan könen, och på vänskap, särskilt de vänskapsband som formades i strid. Och f ö så hade även Alexander en litterär förebild, för både sin kärleksfulla vänskap med Hefaistion och sin krigarbana: nämligen den Akilles, som Homeros skrev om, och som alla grekiska, eller öht barn och personer som gjorde anspråk på att tillhöra den grekiska civilisationen, fick läsa om ända sen de första skolåren, och vars stora sorg i Iliaden som bekant är då vännen, kanske älskaren, helt säkert vapenbrodern Patroklos död.

Låt mig tillägga ytterligare en sak här. Talet om stora män är idag fullkomligt utdaterat, och givetvis gäller det här som Nietzsche skrev även stora kvinnor. Den stora omtolkning av historia och särskilt kulturhistoria ur ett feministiskt perspektiv som görs idag är en av de viktigaste intellektuella tilldragelserna i vår tid. Och även sett i dess perspektiv, då hetärerna, de hemmavarande hustrurna, alla dessa våldtagna i krigen, de bortrövade sabinskorna, de tvångsförmälda prinsessorna, kommer idag igen, och det är helt omöjligt att återvända till den kliniska, ”rena” synen på historiska hjältar som framsprungna direkt ur intet, med enbart sitt mod och sitt stora geni som stöd.

Personlighet och tradition

Jag vet inte om Eliot inspirerades av Nietzsche i någon högre utsträckning, men intressant nog är denne kanske 1900-talets störste poet också en som uttryckte en mycket välutvecklad uppfattning om tradition, inflytande och förebilder, fast ur ett konservativt perspektiv. Om det idag uppfattas som något mera radikalt att peka på miljön, på sociala förhållanden och traditioner och andra förutsättningar som formar individerna, var det i början av 1900-talet, då Eliot utvecklade sin teori i den mycket betydelsefulla essän Tradition and the individual talent, Traditionen och den individuella talangen, eller personliga begåvningen.

Eliot ville fästa större vikt vid traditionens betydelse, för att balansera den då för tiden gällande uppfattningen att traditionen står i motsättning till ”förändring och förnyelse”. En sann poet, menar han, förkroppsligar hela den poetiska traditionen ända sedan Homeros, samtidigt som han uttrycker sin samtida erfarenhet. Den individuella storheten ligger alltså inte i den personliga originaliteten i första hand, utan i hur väl poeten förvaltar och i någon mening förverkligar, eller aktualiserar, den stora traditionen. Det finns ingen förnyelse utan kontakt med traditionen. Här är det samma uppfattning, skulle jag vilja påstå, som går igen också hos Bartok, eller för den delen många andra konstnärer under 1900-talet. Där vi medan det pågick mest såg uppror, skoj, avsteg från traditionen, framstår det i efterhand allt klarare att det i själva verket var traditionen som var förutsättningen också för de mest avantgardistiska övningarna. Vi skulle aldrig ha fått t ex Dalí utan den manieristiska och barocka traditionen i konsten, Schönberg, tolvtonsteknikern, som ansågs så svårlyssnad, passar i själva verket perfekt in i utvecklingen från Beethoven via Brahms och naturligtvis Wagner och Mahler. Hur avgörande den enskildes personlighet och smak är kan vara svårt att exakt bestämma, men det är helt klart att även då vi inte själva tror det så står vi, som uttrycket lyder, ”på jättars axlar”.

Eliots teori kallas för The impersonal theory of poetry, den opersonliga poesiteorin, men även i denna hans höga värdering av traditionen som grund för den poetiska förnyelsen finns samma slags upphöjande av det enskilda geniet som hos Netzsche, och även här finns den där idén om en retroaktiv kraft, som en stor senare poet, i det här fallet, utövar på faktiskt hela den tidigare litteraturhistorien. Han skriver : "What happens when a new work of art is created is something that happens simultaneously to all the works of art that preceded it." Alltså hela litteraturen, världslitteraturen, om ni så vill, men främst den europeiska traditionen för Eliot, är hela tiden närvarande, all poesi är samtida, och med varje nytt verk förändras hela poesin. Det är inte det enskilda verket eller den enskilde författaren poeten som är det viktiga, egentligen, de, eller vi, ingår alla i samma övergripande medvetande. Samtidigt är det varje enskild poets enskilda verk som har förmågan att förändra hela poesin.

Den här teorin var väldigt viktig för det som kallades New Criticism, och som var en central litteraturteoretisk rörelse vid mitten av 1900-talet, i vilken man vände sig bort från det personfixerade, det biografiska, och istället påbörjade den kritik och litteraturteori som bygger på närläsningar och analyser av detaljer i texter, liksom även intertextualitet, dvs hur texter relaterar till och refererar till varandra. Många tycker att detta är tråkigt och att det har skapat en opersonlig, akademisk poesi, som driver bort läsare och gör litteraturen till ett rent akademiskt intresse. Jag tycker visserligen själv att det är trist med ensidighet, men i dagens personfixerade klimat, då kultursidorna innehåller mer av gulliga personporträtt och författare o a konstnärer som talar ut om sina privata våndor än seriös kulturkritik måste jag säga att jag önskar att vi kunde komma fram till något slags syntes, ett sätt att tala om litteratur, konst och kultur som vare sig är helt blodlöst abstrakt och urvattnat, eller personfixerat så att kulturen bara blir till en underavdelning av kändiskulten, där författare kan bli till idoler, närmast, för folk som inte orkar läsa dem, medan böcker bara är smarta attribut, som man kan svänga sig med f a markera tillhörighet till det ena eller andra lägret. Ja, om nu böcker ens har den betydelsen längre... när jag gick i gymnasiet läste vi Sartre fortfarande, och satt på kafé och rökte – en ytlig stil, ett slags mode, som vi följde, men som faktiskt gjorde att vi kände oss tvungna att läsa på lite ibland också, för att inte göra bort oss.

The anxiety of influence

En av de senare litteraturkritiker som arbetat i traditionen efter Eliot, men delvis gjort sin egen nytolkning av dessa idéer om ”opersonlig litteratur” är den amerikanske kritikern Harold Bloom. Han är kanske mest känd här för att vara konservativ, och för att ha ställt samman en maffig kanon ur världslitteraturen, med drygt 1500 verk, från Gilgamesh till Angels in America. Även en del svenskar är med på listan. Strindberg, Ekelöf och Per Lagerkvist, också Tranströmer, faktiskt t ex. Men inte Selma Lagerlöf, Almqvist, som jag själv uppskattar men som jag förstår är mera marginell ur världslitterär synvinkel eller Hjalmar Söderberg, som jag tycker absolut borde platsa. Det här är ju bara en persons, om än en väldigt lärd mans, lista, och den är så klart inte slutgiltig. Kanon är inget som gjuts i järn, det är en levande materia, som är ständigt föränderlig, men det kan nog vara nyttigt för oss att med jämna mellanrum göra upp listor, som vi kan orientera oss efter, förhålla oss till, ta avstånd från, föreslå kompletteringar eller strykningar i - t ex som jag föreslår att Lagerlöf och Söderberg borde räknas med på denna lista. Det är inte farligt med dessa listor, och i praktiken existerar de ju redan, det viktiga är bara att artikulera dem, för oskrivna listor är det i själva verket svårare att förhålla sig till än skrivna – precis som oskrivna lagar.

Nå, detta är vad HB är mest känd för inför den stora allmänheten, men hans viktigaste arbete är hans analyser av poetiska influenser, och de teori om litteraturen, som han konstruerat utifrån sina läsningar i boken The Anxiety of Influence – ungefär Inflytandets ångest, eller oro. Hans tes går i enkelhet ut på att poeter kämpar med sina föregångare, och de svaga poeterna går under i den kampen, medan de starka kan övervinna den ångest som föregångarnas inflytande skapar. En poet går nämligen vidare i historien genom att tillföra något nytt, men också då något som i sig skapar nya efterföljare, som tvingas slåss med denna poeten i sin tur. Poesi inspireras i första hand av tidigare poesi, liksom musik av musik, konst av konst osv. Naturligtvis förekommer även inflytande från samtiden, från världshändelser såväl som privata förhållanden i vilka poeten lever, men de är inte det litterärt avgörande. Han utvecklade denna teori djupare efter några år, reviderade den och återkom till den i t ex A map of misreadings, som fördjupar sig i just hur poeter och författare, liksom vissa kritiker, gjort systematiska felläsningar i äldre litterära verk, vilket Bloom tolkar som ännu ett utslag av denna försvarsmekanism mot det annars allt för tyngande inflytandet från de stora föregångarna.

Vad ska man säga om den här teorin? Jag tror det ligger en hel del i den, det finns en kamp, om uppmärksamhet, en ärelystnad som också driver författare och konstnärer. Vi är inte alla bara snälla lamm, utan det är en rätt hård värld, med kotteribildningar, kritik bakom ryggen, fula knep, uteslutningar och favoritism, där ibland halvdana personer kan stiga rätt högt om de bara ser till att hålla sig väl med rätt personer. Men, ok, nu talar jag egentligen om något annat än detta rent litterära, om ångesten inför föregångarnas och förebildernas inflytande och vikten av att göra sig fri. Jo, jag tror att man måste göra sig fri, försöka övervinna dem, men det finns många strategier för detta. Det är inte nödvändigtvis så att ett högstämt hjälteepos är den bästa medicinen för att bota stora barders inflytande, lika gärna kan lätthet, ett steg åt andra hållet, parodi, osv vara sätt att undkomma inflytanden som kan vara destruktiva. Minns att den första moderna romanen, i någon mening, alltså Don Quixote, faktiskt var en parodi, en drift med de höga förebilderna.

Missförstådda traditioner

Ett lustigt kapitel i denna historia om påverkan, förebilder och influenser är alla de fruktbara missförstånd som präglar så mycket av historien. Låt mig nämna några exempel, där det verkligen handlat om att man velat en sak, men gjort en annan, med delvis ändå väldigt lyckat resultat. T ex är det väl känt för många hur operakonsten uppstod, i det sena 1500-talet Italien, då man ville återuppliva den grekiska tragedin. Av någon anledning trodde man att man i antikens Aten hade sjungit fram verken – kanske pga användandet av kör? Eller för att det fanns anvisningar som de tolkade på det sättet? Idag vet vi att senrenässansens experter på området hade fel, de sjöng inte alls i det antika dramat, men det gör ju inget, när detta fruktbara missförstånd gav oss denna den mest extrema av alla västerländska konstformer, utom möjligen filmen och arkitekturen.

Resnässansens intresse för de antika grekerna byggde f ö på flera intressanta missförstånd. Ett annat mycket viktigt, som nu är förträngt ur historien, dvs historiker känner till det, men det ingår inte i den allmänna ”självbilden” som präglar den västerländska historien, är hur man tolkade Platon, inte utifrån hans originaltexter, huvudsakligen, även om man nyligen fått tillgång till dem, utan via den senantike filosofen Plotinos, som helt lade tonvikten vid mystik, vid idévärlden som ett slags andevärld, och som flöt samman med vad vi idag närmast skulle kunna kalla något slags New Age, med den mystiske urtida författaren Hermes Trismegistos som en av de största stjärnorna. Enligt renässansens mystiker och filosofer var denne HT den förste teologen, kan man säga, och de menade att hans skrifter var de äldsta som öht fanns, och att de låg till grunden för all senare religion och filosofi. När det så småningom avslöjades av filologen Isaac Casaubon (1559-1614) att de inte alls var så gamla, utan skrivna tidigast på 200-talet, kollapsade hela denna filosofi som baserats på hans verk och de överdrivna antagandena om dem förträngdes snabbt – men renässansens konstverk, Botticellis målningar, freskerna i påvepalatset med Apistjuren, allt det där finns kvar, som för en samtida person egentligen helt obegripliga lämningar av en mystisk filosofi som blommade upp och sen försvann nästan lika snabbt som den kom.

Jag ska inte tjata om flera exempel, men ett till exempel, inte egentligen på en missuppfattad tradition, utan på hur en influens kan ge helt oväntade resultat, skulle jag vilja ge. Denna gång från arkitekturens värld. I slutet av 1700-talet uppstod i Storbritannien den s k nygotiken. Man började först dekorera egentligen i grunden ännu klassiska byggnader, med gotiska element, och så småningom började man uppföra byggnader i vad man uppfattade som gotisk stil. När gjutjärnet kom blev det en formlig explosion av nygotisk ornamentik och byggkonst, med faktiskt Riddarholmskyrkans spira i Stockholm som ett av de finaste exemplen, och, vågar jag påstå, ett av de allra första på att man exponerat gjutjärnsstrukturen utan att klä in den i sten. Det allra första exemplet lär vara brittiskt, och det var också där den fantastiska ingenjörskonst utvecklades som gjorde det möjligt att bygga större och större konstruktioner med järnskelett, broar, så klart, och det väldiga Crystal Palace, som uppfördes till världsutställningen 1851. På den vägen utvecklades tekniken, och efterhand som stålet utvecklades blev konstruktionerna, som i grund och botten baserades på lärdomarna från nygotikens nytolkning av gotikens byggnadsteknik, till byggnader som Eiffeltornet och Frihetsgudinnan i NY, som amerikanerna fick av fransmännnen, och som i stort sett är ett Eiffeltorn i klänning. Och något ännu viktigare utvecklades ur detta, ur idén med bärande järnstrukturer, som kunde hålla uppe broar och riktigt höga konstruktioner: skyskrapan. Så tänk på det, nästa gång ni ser bilder av riktigt moderna skyskrapor, eller för all del Turning Torso nere i Malmö, att utvecklingslinjen går till den byggnaden, via nygotik och gjutjärn, hela vägen tillbaka till de gotiska katedralerna, med deras höga, smäckra pelare och väldiga, tunna väggar med de där jättelika fönstren med alla fantastiska utsmyckningar. Steget från Chartres till Chicago är inte så väldigt långt som det i förstone kan verka.

Plagiat och imitation

En intressant sak, som det talas om ibland, men som lär få större betydelse nu när allt är samtida och globalt är vilken roll originaliteten kommer att spela i framtiden. Bara f a det blir allt svårare att vara originell innebär det så klart inte att folk kommer att sluta att försöka, men det är mycket lättare idag för vem som helst att se och identifiera förebilder och influenser, och om någon skulle plagiera eller imitera någon annan kommer det alltid fram, och det kan gå ganska fort. Betyder detta att inställningen till det enskilda skapandet kommer att förändras? T ex i den japanska kulturen har man ju traditionellt sett inte alls haft samma höga uppskattning av originalitet och enskilda avvikande idéer som vi här, åtminstone sedan resnässansen, har haft. Det handlar där snarare om perfektion, om skicklighet i utförandet, om förädling inom ramarna för en rätt väl avgränsad tradition, där konsten inte primärt ses som uttryck för någon individuell genialitet el likn. Nu karikerar jag och förenklar jag så klart det japanska, det finns säkert massor av nyanser där som jag som västerlänning inte riktigt uppfattar, och de har ju synnerligen originella konstnärer i samtiden, inom alla estetiska fält. Men de har då sprungit fram, vill jag ändå understryka, ur en tradition där originaliteten inte ses som något nödvändigt gott i sig. Och så var det väl även här under medeltiden? Det handlade då även här om givna former, om imitation och förädling inom rätt begränsade ramar, ända tills dessa ramar vidgas och till slut sprängs genom renässansen, upplysning, romantiken och in i vår moderna och postmoderna tid. Kanske kommer vi att lämna originalitetskulten, kanske kommer marknadsanpassning, olika tävlingar av typ Idol och liknande att forma helt nya konstnärstyper, vilka i sin tur kommer att utforma en ny estetik, enligt de förutsättningar som råder idag, tekniska, ekonomiska osv. Jag vet inte, men jag är helt säker på att det kommer att ske förändringar, som också kommer att påverka estetiken. Precis som jag sagt förut. Om det sen är bra eller dåligt. Tja, det är som det är bara. Boktryckarkonsten gjorde slut på handskriften som nödvändighet, samtidigt som den ironiskt nog gjorde att den typen av hantverksskicklighet blev mera sällsynt, och ännu dyrbarare för de få som verkligen satte värde på den, av ena eller andra anledningen. Basen breddas, kulturen sprids vidare, och topparna blir ännu högre än vad de var förut. Det tror jag. En masskultur som sprids i enorma upplagor dominerar på ytan, men sedan produceras fortlöpande finsmakarkultur för en liten ”utvald” elit, som har råd, som har tid, och som kan använda denna finsmakarkultur till att glorifiera sig själv, och utmärka sig inför sina likar. Det stora som händer idag är att de århundraden då högkultur och folkkultur låg relativt nära varandra, och påverkade varandra fortlöpande, går mot sitt slut. Tror då jag iallafall. Eller så är det bara en arbetshypotes som passar mig eftersom jag själv är mest intresserad av det smala och exklusiva och hoppas att det ska kunna fortsätta att existera, trots att de breda folklager som för 40 år sen t ex skulle ha skaffat de senaste romanerna inte existerar längre.

Tradition och personlighet igen

Hur ska den enskilda människan förhålla sig idag i denna fullskrivna värld? Där det inte finns några flyktvägar som inte redan tagits av andra många gånger om och där man hur man än gör man hela tiden befinner sig mitt inne i den väldiga labyrinten? Jag menar att det gäller att inse begränsningarna, och jobba utifrån dem, ibland med dem, ibland mot dem, sträva, hela tiden sträva – fast man kanske bör inse att det inte egentligen går att nå fram – efter att lära sig mer, efter att känna alla de möjliga strategier som finns för att hantera denna verklighet som täcker allt...

Liksom Calvino menar jag att vi måste studera, lära oss mer. Vi kan aldrig göra oss av med det förflutna, men vi ska inte heller sitta fast i det, slaviskt följa dess bud, som les anciens ville i den franska 1600-talsstriden. Men vi måste vara välbekanta med vår egen bakgrund, veta vilka våra lärare är och försöka överträffa dem. Erfarenheten visar ju att även imitation kan ge originella resultat, och att det inte alltid blir som man vill, hur goda intentioner man än utgår ifrån, så det är bara att jobba på. Det finns inget facit, och det finns ingen utstakad väg, men det finns metoder som vi kan lära oss av, en viss typ av ordning, och en tradition, som vi är dömda att förhålla oss till vare sig vi vill eller inte. Och personligen tycker jag då att det är bättre att förhålla sig till denna frivilligt och medvetet, för det är bara om man inte låtsas om den som den kommer att sluka en hel. Det gäller att leka med den, surfa på den, gräva sig fram genom den, sitta och meditera i den, leta efter guldkorn, kritisera den, lyfta fram bortglömda delar av den, och hela tiden tänka att det här lilla arbetet som jag kan göra på den är absolut inte avgörande, men det är viktigt det också, och kanske kan min retroaktiva kraft på något sätt också påverka den, litegrann åtminstone.

Idéerna lever vidare, ständigt förändrade, omtolkade, missförstådda och omstridda, idolerna växlar med idéerna om dem och olika tiders olika ideal. Men ett är gemensamt för all kultur i alla tider: vi kommer inte undan våra föregångare, och inte heller våra efterföljare. Och det är, tycker jag, en rolig utmaning, mycket bättre än det helt abstrakta alternativet att vi skulle börja om på ett vitt blad varje gång. Det gör inget att världen redan är fullklottrad, det finns alltid plats för lite till.