Västerlandets tänkande har under de senaste femhundra åren i hög grad präglats av två uppfattningar: tron på framsteget, mänsklighetens ständiga utveckling till det bättre och uppfattningen att undergången är nära förestående. Hur dessa världsuppfattningar hänger ihop - man skulle kunna se dem som Janus bäggeansikten - behandlas i en uppslagsrik bok av den italienske filosofihistorikern och essäisten Paolo Rossi, verksam som lärare vid universitetet i Florens och specialist på 1500- och 1600-talets många teoribildningar. Inte minst har han, i enlighet med sin uppfattning att man inte kan studera idéernas historia om man utesluter "misstagen", ägnat sig åt just misstag: mnemotekniker, paralogiska system, Ramòn Llull, Robert Fludd och Athanasius Kircher. Det finns inga monoparadigmatiska epoker och i själva verket är konflikten, debatten mera sann som uttryck för sin tid än den "segrande" partens åsikt, menar Rossi - och att en åsikt aldrig bör anses begraven visar väl de hermetiska traditionernas och magiska lärornas envisa överlevnad under ständigt nya förklädnader. Rossi nöjer sig inte med universitetshistorikerns "passiva" roll, utan använder också sin kunskap för att delta i den aktuella debatten,
nu senast med en bok med titeln Naufragi senza spettatore, L´ idea di progresso (Skeppsbrott utanåskådare, Framstegstanken) (il Mulino, 1995). Det italienska ordet "progresso" har vad jag kan förstå inte någon heltäckande motsvarighet i svenskan. Det syftar på utveckling som går mot något bättre, liksom engelskans "progress", men"framsteg" är egentligen för platt som översättning, medan "utveckling" är förvitt. (Utveckling är för övrigt ett intressant ord: någonting som vecklas ut -som en växt eller en karta?)Rossi kritiserar inte framsteget/utvecklingen i sig, i enlighet med det ny-spenglerianska mode som nu åter torgförs i olika lightversioner, utan granskar själva begreppet "utveckling" som en term med en historia. För att göra detta tar han avstamp i den nya tidens gryning. Han håller upp en magnifik barockspegel för oss - först ser man bara voluter, kornischer, maskaroner, äggstavar och bladverk, men efter ett tag framträder en bild i spegeln: en reflektion av vår egen tid. Och visst finns det uppenbara paralleller mellan dåtidens världsbild och vår egen. Redan 1575 skrev Etienne Le Roy att hela världen var känd och att människorna nu fritt kunde utbyta idéer och uppfinningar, som invånarna i en och samma stad. Vi lever ännu i efterdyningarna av den gångna tidens upptäckter, uppfinningar och entusiasm (i ordets skiftande bemärkelser).
Columbus var den som först sprängde rummets gränser då han seglade ut bortom Herkules stoder, och gång efter annan försöker vi upprepa bravaden genom nya upptäcktsresor under följande sekler. 1800-talet och dess kolonialism var en sorts kulmen, och rymdfärderna kan ses som en yttersta utpost för denna, huvudsakligen västerlän
dska, expansion, som fått sin modernaste och mest slagkraftiga formulering i den amerikanska frontier- och pionjärkulturen och som ännu lever som mytologi i populärkulturen och charterkatalogernas reklam i the Global Suburbia.
Resan blir redan från början använd som metafor också för andens äventyr och expansion in på ständigt nya områden. Men fartyg lider skeppsbrott, och skeppsbrottet blir en metafor för hur hela civilisationer går i kvav. Deras kulturer sköljs sedan upp som vrakgods på nya stränder och används i senare tiders Robinsonader för att skapa nya civilisationer. Det är en syn på civilisationen/kulturen som något till sin natur eklektiskt, och den skiljer sig från uppfattningen om framsteget som något kontinuerligt, närmast lagbundet och som lett från trampkvarnen till reaktorn liksom av sig själv.
Francis Bacon, som är en av de centrala gestalterna i Rossis essä, har en uppfattning om tidens ström som snarast motsäger idén om en kontinuerlig utveckling. Enligt Bacon har den endast burit fram till oss det som är lätt och uppblåst, medan det tunga och verkligt betydelsefulla sjunkit till botten. Han formulerar tanken om kulturer som tillfälliga blomningar, och menar att vi i historien ständigt ser samma fenomen upprepa sig på samma sätt. Ytligt sett en föregångare till både Vico och Nietzsche alltså, men det gäller att se upp - en styrka i boken ligger just i det att Rossi också förmår klargöra att bilden i spegeln är just en spegelbild, och att en Bacon, en Bruno, en Fludd, en Vico eller en Nietz
sche, inte nödvändigtvis såg det vi ser. Oswald Spengler, som med sin "Der Untergang des Abendlandes" blivit symbolgestalt för tanken på Västerlandets förestående undergång som något ödesbundet, var i själva verket inte någon originell och nyskapande filosof utan anknöt alltså till en tradition som löpt parallellt med framstegsoptimismen under hela den moderna epoken. Känslan av att befinna sig vid en avgrund hade stegrats just under tider då utvecklingen också varit som mest intensiv, för att kulminera under det sena 1800-talets industrialism, som på allvar började slå sönder det gamla samhället, och då symbolister och dekadenter till tonerna av Isoldes Liebestod vältrade sig i extatisk dödskult, mysticism och estetiserad undergångsångest, som skulle komma att få sin våldsamma utlösning i det första världskriget. Spengler tog till vara på allt detta och gav det en någorlunda systematiserad framställning, som med vetenskaplig tyngd bekräftade vad alla redan länge anat, och som senare också fått anglosachsiskt sansade efterföljare som Arnold Toynbee.
Uppenbarligen har tanken på vår civilisations nära förestående undergång en stark dragningskraft, för Spenglers teser återkommer regelbundet som sanningen för dagen - och sen är det ju ett faktum att dystopier, från Götterdämmerung till Blade Runner, är konstnärligt mycket intressantare än utopierna.
Medvetenheten om kulturers/civilisationers begränsade livslängd, som ju är naturlig för folken i Medelhavsvärlden, skall inte förväxlas med någon"ursprunglig insikt" om tidens cykliskhet. Under 1500- och 1600-talet uppstår också uppfattningen om en kontinuerlig utveckling av det mänskliga vetandet. Detär tiden för striderna mellan les anciens et les modernes. Nu överges uppfattningen att de antika filosoferna, med Aristoteles i spetsen, var ouppnåeliga ideal och vetenskapsmännen börjar studera naturen "förutsättningslöst". I själva verket är vi, de moderna (som Walter Benjamin påpekat har det aldrig funnits en epok under vilken människorna inte känt sig"moderna") äldre än de gamle, vi vet mer, har varit med om mer och har en mycket längre historia. Det s
om börjar som en observation av de vetenskapliga insikternas ackumulation och allt större precision leder så småningom också till uppfattningen om en andens utveckling, något som direkt svär mot den tidigare kristna läran om människan som en fallen varelse. Linjär och cirkulär tidsuppfattning har alltid samexisterat. Kampen gäller vilken metafor som skall användas, och det är naturligtvis inte oväsentligt: metaforerna konstituerar vår världsbild, men det gäller att veta vad man gör och inte tro sig kunna förändra världen bara genom att rita om kartan.
Rossi visar konsekvent på skenbart motsatta storheters/begrepps ömsesidiga beroende, och detta utan mysticism och alkemi. Teleskopet och mikroskopet uppfinns så gott som samtidigt, och leder samtidigt till insikten om såväl universums väldighet som dess byggstenars litenhet - makrokosmos och mikrokosmos föds som insikter liksom ur varandra, samtidigt som drömmen om Utopia som realiserbart projekt sakta börjar avlösa det förlorade Paradiset. Världen åldras snabbt, från att ha varit ca 6000 år gammal blir den under 1600-talet, bland annat på grund av de fossiler av havsvarelser som hittats högt uppe i Alperna, och som tidigare tolkats än som bevis för syndafloden, än som en sorts gudomliga hieroglyfer, årmiljoner äldre, och på samma sätt vidgas framtidsperspektivet. Och drömmen om att återfå det antediluvians
ka urspråket, det som talades föresyndafloden, övergår i försöken att skapa det ideala universalspråket - försök med rötter i pytagorism och högskolastik, och som med några nypor nyplatonism och Lullism via Leibniz så småningom leder fram till den moderna logiken samt skapandet av såväl esperanto som datorspråken.
Myten om ett paradisiskt urtillstånd lever ännu för många, antingen i enreligiös version eller som drömmen om en forntid då fredliga matriarkat styrde världen, eller helt enkelt som en nostalgi inför en påstått svunnen harmoni och mänskligare livsrytm i det gamla bondesamhället. Många fantiserar också om att återupprätta sina drömda idealsamhällen, skapa nya Utopia, eller att få komma till paradiset. Mycket blod har flutit i namn av det förment goda, och än lär många människor få sätta livet till för "mänsklighetens bästa".
Rastlösheten ökar (skenbarligen?) i takt med att millenieskiftet närmar sig och frälsningslärorna breder ut sig - informationsteknologin skall rädda oss, kretsloppstänkandet skall rädda oss, slänger vi ut invandrarna blir allting bra (igen), blod och jord och biodynamisk odling. Svårast av allt är att härda ut irutinernas långrandighet: att respektera demokratins ibland frustrerande sega procedurer, att respektera sin nästas frihet och att acceptera att så länge det finns liv finns det inga slutgiltiga lösningar på några mänskliga problem - en annan fråga är sedan om vi faktiskt har behov av de utopiska drömmarna för att ange en preliminär riktning för det dagliga strävandet.
Det kan vara värt att påminna om att humanisternas återupprättande av det klassiska latinet i själva verket ledde till det talade, levande latinets död. Strävan mot ett mål kan bära riklig frukt, medan målet självt om det uppnås kan visa sig vara en dead end. Ett av villkoren för den explosionsartade utvecklingen av naturvetenskaperna under de senaste 500 åren har varit det fria samtalet, korrespondensen över ständigt nya gränser alltifrån de stora humanisterna, astronomerna och kartograferna under 1500-talet, via upplysningstidens encyklopedister och upplysta furstar, till våra dagars direkta datorkommunikation, som idealt närmar sig en sorts tänkande med en väldig, extern, kollektiv hjärna - fast det gäller att vara på sin vakt: i en tid när "alla" har tillgång till "all" information är det den som kan välja rätt som har makten, och för att kunna göra det krävs det fortfarande, bland annat, "gammaldags" bildning.Rossi vänder sig i sin essä mot den postmoderna (läs foucaultska) nidbilden av den moderna epoken som enbart förtryckande. Det är visserligen sant att de socialistiska systemen (både de till vänster och höger, både de marxistiska och icke-marxistiska, både de internationalistiska och nationalistiska) delvis vilar på ett övervärderande av det rationella förnuftet, men också demokratien som vi känner den, och som, trots alla sina fel och brister, ändå är historiens mest framgångsrika och långsiktigt effektiva politiska system, bygger på tron på människans rationella förmåga att ordna sin värld, men inom rimliga gränser -gränser som inte fastställs i pseudovetenskapliga 
femårsplaner utan som utvecklas efter hand.
Det är nog ingen slump att de Schopenhauerbuddhistiska antisemiterna och Wagnerberusade undergångsromantikerna tyckte sig se just ett brunt ljus bryta igenom den spenglerska aftonrodnaden. Och den lätthet med vilken brunt, svart och rött låter sig blandas idag, inte sällan med tillsats av grönt, borde inte komma som en överraskning för någon som intresserat sig det allra minsta för vadsom utspelat sig på de olika våningarna i det europeiska huset under de senastefemhundra åren.
Paolo Rossi citerar Robert Musil, som säger att historiens gång inte följer samma orubbliga kausala lag som ett biljardklots, den liknar snarare ett molns rörelse. Man får väl anta att det ligger en dubbel ironi i Musils val av just ett biljardklot till sin liknelse, samma biljardklot som David Hume i sin tur använde knappt 200 år tidigare för att ifrågasätta kausalitetens nödvändighet. Det är sant: solen går kanske inte upp i morgon, men det innebär ju inte att vi inte behöver äta middag även i kväll.
Minns också Walter Benjamins historieängel som med uppspärrade ögon blickar bakåt, framdriven liksom av en häftig storm.
Det gäller att noga välja sina metaforer, rätt använda kan de vara utmärkta ruskprickar.
.png)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar