DYGDENS LÖN

Det hade gått så många år sedan någon sist hade sett den gamle herr Krupke att när han väl visade sig igen var det knappast någon som kände igen honom. I själva verket var han sig naturligtvis alldeles lik, som han alltid hade varit ända sedan han alldeles oförhappandes blev gammal någon gång strax före de fyrtio. Han var den typen som varit ung, mycket ung, så länge han ännu var ung, men så måste något ha hänt, om fysiskt eller psykiskt, som alldeles oförklarligt fick honom att åldras, och snart var det inte många, knappt ens han själv, som mindes hur ung han en gång hade varit.
Varför var han plötsligt ute på stan igen? Så många år i det gamla huset intill kyrkogården utan att någon i staden hade haft något med honom att skaffa. Hur överlevde han? Åt han alls något? Kanske hade han i själva verket inte alls befunnit sig i staden under alla dessa år?
Men knappt hann invånarna i den lilla staden reagera över att herr Krupke synts till förrän de började undra hur länge det nu skulle dröja till nästa gång han behagade visa sig. De äldre i staden fann sig plötsligt i centrum för intresset och stod gärna till buds med långa historier om Krupke som ung - hans vildsinthet och resande och uppfinningar och affärer - och olyckorna som drabbat honom och fått honom att åldras så gott som över en natt, som man säger. Men historierna var så många och långa och sinsemellan motstridiga att det inte är lönt att återge dem här, då de iallafall aldrig kan föra oss närmare någon lösning på herr Krupkes gåta.
Dessutom ersattes snart de gamles tradiga berättelser av vad yngre personer trott sig ha förstått att herr Krupke haft för sig då han visat sig på stan. Han hade varit på banken? Nej, minsann, men det var vad många trodde. Posten då? Han lär ha varit inne som hastigast på postkontoret, men utan att uträtta något ärende. Säkert hängde i alla fall hans tur på stan ihop med den stora förmögenhet han samlat som ung. Och helt säkert låg denna förmögenhet gömd i huset - eftersom han inte gjort sig något ärende till banken?
Redan tidigare hade någon nog skymtat ett ljus som rörde sig mellan rummen i det Krupkeska huset sent om natten, någon gång då och då. Men nu kom rykten i svang om märkliga ljussken, och ljud, svaga, men dock, av arbete: hamrande? knakande? bändande? trä? sten?
Han satt där om natten, ensam, herr Krupke, och räknade igenom sitt guld. Sin surt förvärvade förmögenhet. Blodspengar. Ja: Blodspengar var de (som alla). Han satt där om natten, ensam, i skenet av en ensam lykta, och räknade guldet han betalat för med sin ensamhet. Man riktigt kände förbittringen och ondskan stråla ut från hans hus där han ensam och girig satt och räknade sitt guld - en gengångare redan under sin livstid.
Med fruktan följde också ett slags förakt; med föraktet kom en känsla av hat; ur fruktan, förakt och hat en vilja till handling. En vilja som ursprungligen väl var ganska vag... Vad fanns där att göra? Några glas på krogen på stora torget och idéerna började så sakteliga ta form. Fast viljan att genomföra dem var på många sätt starkare än själva idéerna, så det är ingen mening att återge hur tankarna utbyttes och planerna utvecklades, den ena ur den andra, och förbättrades och förändrades tills ingen längre kände igen dem. Det är bättre att berätta vad som verkligen hände.

Efter tillräckligt många glas drog sig ungherrarna samman och gick ut för att äntligen lösa problemet med den djävulske herr Krupke. Herr Krupke själv var naturligtvis ovetande om hotet som närmade sig hans ensligt belägna hus intill kyrkogården, liksom han varit ovetande om snartnog allt som tilldragit sig i den lilla staden under de senaste decennierna. Han var ju rätt så tjurig av sig, visst - och ju mindre han hade att skaffa med småfolket i småstaden desto bättre tyckte han att det var. Vad hade de att ge honom? Huvudvärk och småsår. Men herr Krupke hycklade - de hade dock skrattat ut honom den där gången: det var inte roligt. Det var inte roligt att bli utskrattad. Och att det var hans nära som gjort det gjorde inte saken bättre. Men varför hade de skrattat?
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En katt smet undan, en uggla hoade och en motorcykelmotor rusades i fjärran. Krupke älskade natten, då han i lugn och ro kunde arbeta vidare på sin stora symfoni: ton för ton för not för not växte verket fram över partituret under hans revmatismknotiga fingrar som knappt klarade av att hålla fast pennan; men drömmen skulle bli sanning en dag, den skulle bli sanning - alla skulle höra hans musik och förstå att han hade haft rätt hela tiden.
Uppbådet närmade sig huset och de allra förvägnaste kunde snart trycka sina blanka näsor mot bottenvåningens fönsterrutor för att därigenom se herr Krupkes räknande smutsiga fingrar - allt guld som låg gömt under golv och i väggar och madrasser i det gamla ensliga huset intill kyrkogården.
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En hund smet undan, en nattskärra skriade och en lastbilsmotor rusades i fjärran. Krupke kastade sig av och an i sängen mellan täcken och filtar och lakan som snodde sig runt honom som rep, hårdare och hårdare; men vad han än gjorde kunde han inte komma undan sin dröm - den dröm som följt honom ända sedan den gång han första gången förstod hur allt i världen hänger samman, alltifrån den iskalla empyréen ända in i den brinnande kärnan.
En gren knäcktes i trädgården och uppbådet stannade upp och höll andan. Herr Krupke hade ingenting hört. Männen såg på varandra och nickade att de kunde fortsätta framåt under tystnad igen som innan. En orm ringlade undan, en fladdermus pep och en båtmotor rusades i fjärran. Krupke trivdes med tillvaron och natten var skön, med nattmusikradion som sällskap och en bok - den gamla boken som han brukade läsa: som han alltid tyckt om: som betydde så mycket för honom och som det var hans stillsamma lycka att få försjunka i: som i evigheten, men bara för stunden.
En gren knäcktes i trädgården. Herr Krupke såg upp från boken och ut genom fönstret med känslan av att någon tittat på honom genom det. En rysning for upp över ryggraden på honom - men nej, det var nog bara inbillning, det var det ju nästan alltid. Mannarna såg på varandra och nickade. En padda hoppade undan, hunden gav skall och en flygplansmotor rusades i fjärran.